Försiktigt smög han sig närmare slottet, genom täta skuggor, som bildade flätverk av olika färgnyanser, gled som en tyst vålnad fram genom en skog av orörliga spökgestalter.
Då och då hejdade han sig och lyssnade, hela tiden med handen beredd att slita kniven ur sin slida. Men han var fortfarande för långt borta från slottet för att höra några ljud därifrån.
Stegen kom närmare. Han stelnade, drog fram kniven, kröp ljudlöst upp på knä och väntade på att en gestalt skulle lösgöra sig ur mörkret omkring honom. Stegen tystnade hotfullt.
Detta är verkligheten är en svindlande, romantisk äventyrsberättelse. Men inte utan allvarliga undertoner. Den publicerades för första gången för drygt tio år sedan [1968] och belönades då som den bästa svenska science fictionromanen. Mårtensson har sedan dess skrivit ett flertal kritikerrosade science fiction- och kriminalromaner. Växande hot erhöll 1977 Expressens Sherlock-pris.
Det är svårt att skriva en berättelse som i första halvan utger sig för att vara en sak och i andra halvan visar sig vara en helt annan. De som föredrar första delen blir besvikna av den andra och de som hade föredragit andra delen tröttnar av den första. Första halvan är en ganska generisk fantasyberättelse medan andra halvan bokstavligen talat utspelar sig i en annan värld och är väldigt filosofisk. Jag tyckte mycket mer om filosoferandet och för min del skulle första halvan kunna kortas ner mycket mer. Karaktärerna kändes rätt så livlösa, berättelsen var förutsägbar och romansen inte väldigt trovärdig. Andra halvan var kanske inget mästerverk, men den ställde en hel del intressanta frågor som jag hade velat utforska mer. Mårtenssons språk är behagligt att läsa, men däremot är sättet han hanterar information lite klumpigt. All information om huvudkaraktären hålls till en början ifrån läsaren tills den plötsligt inte gör det. Det känns som att Mårtensson är hemlighetsfull för hemlighetsfullhetens skull och plötsligt inser att han måste låta läsaren veta vissa saker. Boken är tydligen hans debutroman, vilket kan vara en orsak. Slutligen är konceptet av den här berättelsen kanske mer intressant än själva boken. Jag tyckte dock att den var rätt så fascinerande på sina ställen och Mårtensson lyckades överraska mig några gånger. Dessutom har jag en förkärlek för lite udda äldre sci-fi och detta liknar ingenting jag läst tidigare.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Då romanen i denna utgåva från 1980 är utgiven inom Kindbergs Förlags serie "Alpha Science Fiction" är det lätt att bli förvånad då större delen av boken utspelar sig i en ganska typisk fantasymiljö. Å andra sidan ligger det helt i linje med de andra två Mårtensson-böcker jag läst: "Samarkand 5617: Framtidsroman" och "Jungfrulig planet", som på samma sätt låter de två fantastik-genrerna överlappa varandra förvånansvärt sömlöst.
Titeln är förresten ett ganska modigt påstående, givet att berättelsen i sig snarare är titeln ställd som en fråga. vi erbjuds åtminstone tre verkligheter och ett filosofiskt resonemang om oändlighetens innebörd i form av en inte alltid lättnavigerad inre monolog under bokens sista tredjedel.
Jag tror jag måste erkänna att jag gillar Mårtensson. I alla fall de tre böcker jag läst hittills. Edit Review
První část byla vcelku milá, i když dost jednoduchá fantasy. V kombinaci s druhou, sci-fi, částí to mohlo být zajímavý, ale bohužel tahle část knížky vůbec nevyužila svůj potenciál. Většina prostoru byla věnovaná úvahám hlavní postavy, které děj nikam neposouvaly a akorát se opakovaly. Univerzum bylo trochu naznačené, ale na pochopení co-jak-proč, to rozhodně nestačilo.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Číst knihy odvahy a dobrodružství - to je trochu dobrodružství samo o sobě, protože v této edici vycházelo všechno možné. Tenhle kousek mě zajímal, protože vypadal jako starší věc kombinující fantasy a sci-fi. První půlka knihy bylo takové jednoduše napsané dobrodružství o putování, u kterého bych nevydržela, kdybych nečekala na TO. A druhá část je vskutku taková matrixovská - o tom, co je sen a co je skutečnost, jestli sen může být skutečnější a jestli je v nekonečnu něco nemožné. Nakonec ale tomu cosi chybělo (jsem asi čtenář jiné generace) a vedle mnoha možností nebyla vystavěna uspokojivá pointa. Takže to nakonec tak napínavé, jak slibovali, nebylo.