Ester Blenda Nordström. Ester Blenda Nordström var Sveriges första - och troligen en av världens första - "wallraffare". År 1914 var hon journalisten på Svenska Dagbladet som utgav sig för att vara bondpiga och sökte jobb på en gård i Sörmland. Hennes oerhört fängslande och innehållsrika reportagebok En piga bland pigor återger på ett unikt sätt - som ett avslöjande inifrånreportage - hur pigorna på landet hade det. Med efterord av dokumentärfilmaren och skribenten Ylva Floreman.
Ester Blenda Elisabet Nordström was a Swedish journalist, author and explorer. She often published her writings under the signature Bansai. In 1914 she published En piga bland pigor which was an early form of investigative journalism and received a lot of attention. She continued with investigative journalism and later wrote reportages about Lapland, USA and Kamchatka. She also wrote a few works of fiction. In her girl's book the protagonist develops towards independence, not with marriage as the primary goal as was usual at the time.
En reportagebok skapad för mer än hundra år sedan och ett fängslande dokument om ett försvunnet Sverige. Jag tyckte väldigt mycket om det roliga och fräscha språket.
En bok intressant på många olika plan. Först och främst är det ett fantastiskt dokument över ett Sverige som nu är helt borta men som bara för hundra år sedan var mångas verklighet. Det är både skrämmande och fascinerande och (generellt sett) ja, det var sämre förr. Boken är också intressant eftersom den var nyskapande - det är en sammanställning av nio reportage publicerade i Svenska Dagbladet i en tid när reportage av det undersökande slaget egentligen inte alls fanns, när inte ens intervjuer hörde till det normala. Och dessutom är den välskriven och underhållande att läsa.
Man kan dock med viss behållning läsa efterordet som ett förord för att bättre förstå omständigheterna kring bokens tillblivelse och vilken sorts person Nordström var som gjorde någonting sådant här!
Intressant hur redan på den tiden det skiljde sig på bondelivet och storstadslivet. Hur ovetandes och avskiljts från omvärlden de levde. Och att man infiltrerade en bondgård och låtsades vara piga. Humoristisk och allvarsam i ett och du känner det som du är där!
Denna bok var ett innerligt och ärligt reportage med en handling som fängslade mig på så många olika sätt. Först och främst är det ett fantastiskt tidsdokument och en historisk inblick i 1900-talets Sverige som skiljer sig något enormt från hur vi lever idag. Att läsa boken gav mig på så sätt perspektiv och förståelse för den övergripande utveckling Sverige har genomgått under dessa hundra år – och KOMMER att genomgå under de hundra kommande åren! Det är både skrämmande och fascinerande, men minst sagt intressant att leva i en tid där utvecklingen är i full rulle.
Wow, vilken fängslande reportagebok! Journalisten Ester Blenda Nordström tog jobb som piga på en gård i Sörmland år 1914 och boken är ett inifrånreportage om hennes upplevelser. Vi kastas rakt in bland smuts, löss och hårt arbete men också skratt, kamratskap och en tillfredsställelse över att vila efter hårt arbete. Som småbarnsmamma slogs jag av hur lika barnen låter dagens barn (Knyt [skorna]!; Mjölk! osv) men förfärades av Esters vilja att ge dem stryk (vilket föräldrarna inte verkade ge dem). Förutom det vardagliga slitet så får vi följa Esters samtal med i synnerhet Anna, gårdens andra piga. Dessa samtal kretsar kring det lokala livet, kärlek och visor, medan omvärlden är mycket frånvarande. Jag rekommenderar verkligen boken som ger inblick i, ett för mig, annat liv.
Efterorden som berättar om vem Ester Blenda var och hur hon hamnade på gården som piga i en månad borde ha stått först. Men tack vare att jag lyssnade på sommarpratet från 2018 så hade jag mycket bakgrund om henne när jag började läsa. En jätteintressant bok om livet som piga på en gård år 1914. Alla citat är skrivna dialektalt, hon beskriver arbetet som hon upplever det med såriga händer och värkande kropp. Mitt vokabulär har breddats med gamla ord vars betydelser jag fått slå upp.
3,5 Ester Blenda är en väldigt intressant person, minst sagt. Hon har haft en betydande roll för journalistik som är inspirerande. Hon var nytänkande och gjorde saker på sitt eget sätt vilket blev en succé. Boken är en av många kvarlevor där hon har velat befinna sig nära det hon skildrar, och hon skildrar det på ett sätt som aldrig hade gjorts innan. Hennes intervjuer och roliga återgivningar blev revolutionerande. Bara faktumet att hon jobbade så som hon gjorde, så högt upp som kvinna, var ovanligt. Tyvärr tycker jag nog att hennes livshistoria och åstadkommande är intressantare än vad boken var. Trots att den är en välskriven klassiker.
En 100 år gammal bok på drygt 100 sidor är en av mina bästa och mest överraskande läsupplevelser i sommar. Ni måste läsa den första wallraffande journalistens reportage om hur hon tillbringar en sommar som piga på en sörmlänsk bondgård!
Frukost: “Bredvid varje tallrik ligger på duken en förvånansvärd hög potatisskal och sillben, tallrikarna själva är trots begagnandet nästan rena, så väl har varje smula tillvaratagits, hela duken flödar för övrigt av grädde, frikostigt utspilld ur sleven, som står i en numera tom karott - det kallas förresten vid måltiderna inte grädde utan potatissås - och mitt på bordet tronar en väldig tillbringare blåsur, bläcksmakande separerad mjölk, som ser grönaktig ut mot det vita porslonet. En brödkorg med grovt hårt och mjukt rågbröd, ett tefat med salt, ett dito med spicken och stekt sill och en assiett margarin fullbordar dukningen.”
Middag: “Klockan tolv serveras middagen: fläsk och potatis i riklig mängd. Skalhögarna är nu om möjligt ännu mer gigantiska än vid frukosten, mjölken något surare och grönare och inget margarin … Man har inte råd till något överflöd i kostiga rätter - bjuds man på färskt kött en gång i veckan får man vara nöjd och glad. Annars är det fläsk och fläsk och fläsk, kokt och stekt och rökt, kallt och varmt, fett och magert och vanligen bestås ej någon suparmat. Två till tre gånger i veckan kanske man får surmjölk, välling eller kräm med mycket och segt potatismjöl i … Än var det fläsk och potatis, än ärter och fläsk, än tunna pannkakor och fläsk, än så kallad bure (potatispuré) och fläsk, än potatisbullar och fläsk, än bruna bönor och fläsk, än paltbröd och fläsk, än blodpalt och fläsk, än rotmos och fläsk etc etc etc etc.”
Fika: “klockan halv fyra ska eftermiddagskaffet vara färdigt. Med dopp. Tjocka, härliga, kraftiga vetebrödsskivor. Så man lärde sig älska kaffe, vad man väl började förstå dess betydelse och den oomkullrunkeliga ställning av suveränitet över alla andra drycker det intar bland den kroppsarbetande befolkningen. Man gick omkring och längtade efter kaffetimmen, man rös till av välbehag då det välkända fräsande ljudet kom från köket och man sken upp av glädje då kopparna började slamra. Man slog sig ned vid bordet med en känsla som bra mycket närmade sig andakt och var man aldrig så värkande trött, nog tog man itu med arbetet efteråt efteråt med bra mycket större håg. Och gott kaffe fick man! Inget knussel med bönorna, starkt och gott var det med tjock grädde, som östes med slev ur en stor bunke. Portionerna var rikligt tilltagna också: full kopp som rann över tills även fatet var fyllt till brädden, och alltid påtår.” Kaffe: “firar orgier i kaffe-på-fat-drickning.”
Bonden: “Vad han egentligen gjorde för nytta fick jag aldrig klart för mig. Medan hustrun gnodde och arbetade alldeles oerhört gick han mest och slog dank - reste till staden i ‘affärer’ och kom hem med nattsäcken full av brännvin, eller låg och sov på drängarnas tysta och tomma kammare halva dagarna utan att göra ett smul.”
Drängarna: “Inte alla tuggade snus, men alla drack brännvin i otroliga kvantiteter, vanligen ‘halsades’ litern direkt.”
Barnen: “allteftersom de vaknade satte de i med höga skrin: kaffe!”
Tandborste: “‘Va har du där? Borstar du tungan? Ska du inte ha såpa? Göt det ont i tännerna?’”
Sängar: “lakanen byttes fyra till fem gånger årligen, vid större högtider vanligen, såsom jul, påsk, midsommar och höstslakten.”
“En vägglus d’ä väl ingenting, och en huvelus kan en väl råka te å ha. Men tvi hunnan, du, för löpper. En kan allri ta dom och en vet allri var en har dom.”
“Ja tvätta dom ve höstslakten du - å ja ble så förbaskat sjuk etteråt. Jag va så sjuk så tvi fasen. I två dar du å de va bara för ja skulle ge mej te å tvätta fötterna. Å då lofte ja mej själv att inte tvätta dom förrn de ble varmt igen å te mesommar ska jag nog göra’t me.”
Piglön: “‘175 om året å’ fem i städja’ … 15 kronor i månaden! 15 kronor för ett arbete som hennes, med en arbetsdag på minst sexton timmar och ingen ledighet varken söndag eller vardag.”
”Tidens frågor hade ingen som helst betydelse för Anna — hon visste inte mer vad som skedde ute i världen än om hon levde på en obebodd ö i norra Ishavet, och vad kvinnosaken beträffar, så visste hon inte om att ett sådant ord existerade en gång. Aldrig i livet hade hon funderat över rösträtt eller likställighet med mannen, det låg något så komplett omöjligt i blotta tanken härpå, att jag hade mycket och stort besvär innan hon ens begrep, att det fanns kvinnor som kämpade för något så galet.”
Kunde inte stå emot att läsa denna efter att den togs upp i biografin om Ester Blenda. Ville se hur väl författaren hade lyckats fånga Blendas personlighet och hur den skiljde sig från Esters egna sätt att föra journalistik. Jag blev inte besviken! Ester är precis sådär finurlig, rakt på sak och stark som jag hade föreställt mig. Möjligtvis att boken handlade mycket mer om hennes egna upplevelser än vad jag hade föreställt mig. I den mening att jag hade hoppats på en ännu djupare inblick i de pigor som arbetade på gården. Jag tycker kanske att det är svårt att betygsätta denna text i och med dess historiska värde - den är en skatt bara genom sin blotta existens. Fantastiskt roligt också att dialekterna fick stå orörda och med det bidrog till nyans och ibland förvirring. Har man läst biografin av Ester Blenda är denna nästan ett måste, för att den är hennes egna ord och tankar om tiden hon levde i.
Så spännande att få läsa om historia från en ett perspektiv av en dåtidsjournalist. Det är lätt att tänka att bonde-Sverige är intressant i jämförelse med dagens landsbygd men det är också intressant att läsa om från en outsiders ögon som levde i staden på den tiden. Vi har fått lära oss om den tiden av svensk historia från skönlitterära författare som Astrid Lindgren och Vilhelm Moberg men att få läsa det ur ett journalistiskt perspektiv gav nya insikter och djupare förståelse.
Biografin ”Ett jävla solsken” om Ester Blenda var en av mina favoriter förra året, så jag var nyfiken på att läsa en av böckerna Ester själv skrivit. Tyckte det var intressant att få en inblick i hur pigornas vardag såg ut. 3.5⭐️!
Kändes väldigt modernt skriven för att vara så gammal. Jag förstår definitivt att det blev en sensation. Det är lika intressant att läsa om livet som piga än idag.
Ester Blenda är min förebild, både som journalist och författare. Jag älskar att få följa henne som piga och hur hon sedan vill göra skillnad genom det skrivna ordet. Varför kallar vi arbetsmetoden att Wallraffa och inte att Blenda? Hon var ju nästan 50 år före Wallraff!
Mycket intressant skildring av livet som piga. Nordström presenterar ett så intressant reportage om människorna hon träffar och tiden hon lever i. Älskar att de hon möter får träda fram och ta plats. Reportaget upplevs än mer autentisk med det dialektala språket som används av uppläsaren.
Fascinerande tidsdokument och ytterst välskriven. Skulle gärna vilja läsa mer av denna intressanta journalist som verkar ha varit en äventyrare av stora mått.