What do you think?
Rate this book
Břehy a příboj
Román předního švédského prozaika. Moderní verze nejslavnější dobrodružné knihy světa - Homérovy Odyssey, v níž autor zachovává prostředí i sled Odysseových osudů, avšak jeho Odysseus je zlidštěný, zpozemštěný a méně závisly navůli bohů. Těžiště románu je v paralele, již evokuje Odysseus, který se vrací z války a netouží již být hrdinou, nýbrž obyčejným člověkem. Zde si bere autor příležitost k zamyšlení nad válkou a násilím vůbec. Jeden z vrcholů Johnsonovy tvorby.
357 pages, Hardcover
First published January 1, 1946
28 people are currently reading
1164 people want to read
About the author
Eyvind Johnson
89 books42 followersEyvind Johnson was a proletarian writer who was influenced by the contemporary literary currents of his time. He is regarded as the modern novel art's foremost pioneer in Sweden. He made his debut in 1924 and had his breakthrough in 1930 with the semi-autobiographical novel about Olof . His most prominent works include Krilontrilogin , Strändernas Svall and Hans Nådes Tid . He became a member of the Swedish Academy (Chair 11) in 1957. He was awarded the 1974 Nobel Prize in Literature "for a narrative art, farseeing in lands and ages, in the service of freedom." (Award shared with Harry Martinson.)
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 38 reviews
February 9, 2017
Sharing the Nobel Prize in Literature 1974 with Harry Martinson, whose science fiction verse epic Aniara: An Epic Science Fiction Poem ranges with my absolute all time favourite books, Eyvind Johnson is little known outside Swedish literary circles.
Born in 1900, he follows the history of the 20th century in his poetical novels, always giving them a unique flavour and a personal or mythological disguise. A master of suggestive descriptions and reflections, he keeps the reader in a trance from the first sentence, moving between different story lines, times and places with magical ease.
Strändernas svall, meaning the flow/wake/wash of the beaches, is his take on the myth of Odysseus, Penelope and Telemachos, and he tells the story like a wave, rhythmically moving, shaking the suffering characters forwards in the plot with the brutal inevitability that is part of a human's fate within the boundaries of the myth.
Time is floating, fleeting, hard to grasp. The first page announces it:
"Ett år kunde vara som ett decennium, ett år som en dag." (A year could be like a decade, a year like a day)
Life is the same, intense and evasive at the same time.
After following the prescribed route of his legendary Odyssey, Odysseus finally comes home to Ithaka, only to see that life has been like a strange journey there as well, and that he is no more than a fleeting presence, just a man watching the bloody showdown and destruction of the usurping power. Is it right to kill all those people, simply because they were attached to the suitors? Odysseus feels awkward, and his reaction evokes Scandinavia in 1946, when the novel was written. How to cope with the preceding years? An implicit allusion to the brutal treatment of children born to German soldiers in Norway?
The violence born out of previous violence is hard to take, and Odysseus tries to push the responsibility and knowledge away, much like Swedish post-war society:
"Det är Ares i mig, tänkte han. Jag har öppnat verksamhet, jag sköter en filial för honom här. Jag själv är emellertid inte närvarande. Jag själv är bortrest. Jag själv är på en ö långt i väster, där jag går i regnet och längtar någon annanstans men inte hit."
(It is Ares in me, he thought. I have opened business, and I am leading a local branch for him here. I myself am not present however. I myself am abroad. I myself am on an island in the far West, where I walk in the rain and long for other places, but not for this one.)"
The dramatic longing for "another place" captures the universal feeling of loss after the Second World War. Even at home, you were not free from the demons of the past, and you could not celebrate in the face of the atrocities committed in the name of different ideologies and war.
And also worth thinking about: if life is an odyssey, what does it mean to "come home"?
A wonderful, scary, beautiful take on an old myth, with the flavour and melancholy of a global thinker and poet of huge literary power.
I wish he were more generally accessible, even in Sweden!
Born in 1900, he follows the history of the 20th century in his poetical novels, always giving them a unique flavour and a personal or mythological disguise. A master of suggestive descriptions and reflections, he keeps the reader in a trance from the first sentence, moving between different story lines, times and places with magical ease.
Strändernas svall, meaning the flow/wake/wash of the beaches, is his take on the myth of Odysseus, Penelope and Telemachos, and he tells the story like a wave, rhythmically moving, shaking the suffering characters forwards in the plot with the brutal inevitability that is part of a human's fate within the boundaries of the myth.
Time is floating, fleeting, hard to grasp. The first page announces it:
"Ett år kunde vara som ett decennium, ett år som en dag." (A year could be like a decade, a year like a day)
Life is the same, intense and evasive at the same time.
After following the prescribed route of his legendary Odyssey, Odysseus finally comes home to Ithaka, only to see that life has been like a strange journey there as well, and that he is no more than a fleeting presence, just a man watching the bloody showdown and destruction of the usurping power. Is it right to kill all those people, simply because they were attached to the suitors? Odysseus feels awkward, and his reaction evokes Scandinavia in 1946, when the novel was written. How to cope with the preceding years? An implicit allusion to the brutal treatment of children born to German soldiers in Norway?
The violence born out of previous violence is hard to take, and Odysseus tries to push the responsibility and knowledge away, much like Swedish post-war society:
"Det är Ares i mig, tänkte han. Jag har öppnat verksamhet, jag sköter en filial för honom här. Jag själv är emellertid inte närvarande. Jag själv är bortrest. Jag själv är på en ö långt i väster, där jag går i regnet och längtar någon annanstans men inte hit."
(It is Ares in me, he thought. I have opened business, and I am leading a local branch for him here. I myself am not present however. I myself am abroad. I myself am on an island in the far West, where I walk in the rain and long for other places, but not for this one.)"
The dramatic longing for "another place" captures the universal feeling of loss after the Second World War. Even at home, you were not free from the demons of the past, and you could not celebrate in the face of the atrocities committed in the name of different ideologies and war.
And also worth thinking about: if life is an odyssey, what does it mean to "come home"?
A wonderful, scary, beautiful take on an old myth, with the flavour and melancholy of a global thinker and poet of huge literary power.
I wish he were more generally accessible, even in Sweden!
September 22, 2024
Ово је модерна реинтерпретација мита о Одисеју, потпуно лишена божанских провиђења и античке високопарности.
Тако су Одисеј и други ликове приказани са свим људским манама и врлинама. Сви добро познати догађаји током вишегодишњег Одисејевог лутања су ту, али приказани у новој перспективи, која нас тера да се запитамо о сумњи, грамзивости, жељи за моћи, питању одговорности за злочине и сл.
Ово је изузетно добро написано, само је штета што због обавеза нисам читао са потпуном концентрацијом, па нисам ни потпуно уживао.
Тако су Одисеј и други ликове приказани са свим људским манама и врлинама. Сви добро познати догађаји током вишегодишњег Одисејевог лутања су ту, али приказани у новој перспективи, која нас тера да се запитамо о сумњи, грамзивости, жељи за моћи, питању одговорности за злочине и сл.
Ово је изузетно добро написано, само је штета што због обавеза нисам читао са потпуном концентрацијом, па нисам ни потпуно уживао.
March 3, 2023
Tänk om jag kunde skriva att den här romanen har gått ur tiden. Men tyvärr är den minst lika aktuell nu som när den publicerades 1946. Eyvind Johnson (1900-1976) var krigstrött och tog avstamp i Homeros episka dikt Odysséen för att få utlopp för den olösliga situationen att krig föder krig, den manliga seden att bruka våld för att förhindra våld. Strändernas svall handlar om manlighetnormer, skuld och hämnd, minnen och självrannsakan. Den utspelar sig i antik tid men speglar samtidigt författarens och vår tid. Johnson skulle definitivt vända sig i graven om han visste hur många människor i Sverige som röstar på ett parti med nazistiska rötter. Den hoppfullhet författaren förmedlar, som handlar om att lära av misstag och människans eget ansvar, pös undan med en fjärt 2010.
Det börjar med en beskrivning av Odyssevs (Johnsons stavning) utseende, så utförlig att Prousts detaljrikedom changerar. Strändernas svall är i mitt tycke en alltför detaljerad och lång berättelse, men nobelpristagarens språklycklighet, psykologiska medvetenhet och motiv gör ändå skildringen till en minnesvärd läsupplevelse. Dessutom är den faktiskt ganska rolig vilket förstärks av Reine Brynolfssons eminenta uppläsning.
Okej! Så här går den i stora drag: Odyssevs lämnar (motvilligt) sonen Telemakhos och hustrun Penelope för att kriga i det Trojanska kriget. Odyssevs blir efter det kvarhållen på ön Ogygia av nymfen Kalypso. Där lever han gott i vila och älskog tills guden Hermes befaller honom att återvända till sitt hem Ithaka. Då har han varit borta i två decennier. Parallellt med den äventyrliga hemresan (odyssén) där han möter gudar, cykloper och nymfer och allt möjligt ur grekisk mytologi, försöker Telemakhos och Penelope med väven stå emot alla som vill gifta sig med henne för att komma åt hennes rikedomar. När Odyssevs väl kommer hem dödar han alla friarna. Hans gamla amma Evrykleia – min favoritkaraktär – säger avslutningsvis att nu är resan slut.
Teiresias däremot säger ”Din resa ska alltid fortsätta, långt in i dig själv måste du resa mot din vilja.” Tack vare minnena kan människan resa i sitt eget inre. Odyssevs vill inte minnas hur han dödat. Han har låst in sina hemska minnen men de smiter ut när han drömmer. Författaren hävdar gång på gång att med hjälp av minnen och skuldkänslor kan våldsspiralen stoppas genom att varje man låter bli att medverka i den. I diegesen har gudarna stor del i Odyssevs handlingar, de tycks stå för människans destruktiva krafter, vilka driver henne in i situationer då våld blir oundvikligt, men att frånsäga sig sitt ansvar och skylla på gudarna är inget för den existentialistiska Johnson som menar att människan formar sitt eget öde och ansvarar för sina handlingar.
Johnsons Odyssevs omnämns som Resenären, Den finurlige och Den tvekande. Han är ingen renodlad hjältefigur utan en människa med känslor och brister som tvivlar, oroar sig och har dåligt samvete, är trött på maktstrider och längtar efter fred. En särdeles progressiv eller komplex karaktär kan man kanske inte kalla honom där han reser mellan kvinnor, fast i den av gudarna givna mansrollen där fallosen kräver sitt så att säga. Penelope – vars kropp gång efter annan utsätts för sexistisk granskning – fyller dock inte den förväntade rollen som ”trofast väntande hustrun” utan har fullt fokus på att gifta om sig.
Att det slutar med våld när Odyssevs dödar friarna kan förstås, antar jag, om man tänker att de motsvarar tyska ockupanter. Och då är vi tillbaka i vålds- och hämndspiralen igen där våld föder våld. Men att vara ”neutral” som Sverige, är inte heller rätt väg enligt författaren som skriver ”att vara neutral kan i vissa fall vara att lugnt stå bredvid och se en tjur stånga ihjäl ett barn”.
Det börjar med en beskrivning av Odyssevs (Johnsons stavning) utseende, så utförlig att Prousts detaljrikedom changerar. Strändernas svall är i mitt tycke en alltför detaljerad och lång berättelse, men nobelpristagarens språklycklighet, psykologiska medvetenhet och motiv gör ändå skildringen till en minnesvärd läsupplevelse. Dessutom är den faktiskt ganska rolig vilket förstärks av Reine Brynolfssons eminenta uppläsning.
Okej! Så här går den i stora drag: Odyssevs lämnar (motvilligt) sonen Telemakhos och hustrun Penelope för att kriga i det Trojanska kriget. Odyssevs blir efter det kvarhållen på ön Ogygia av nymfen Kalypso. Där lever han gott i vila och älskog tills guden Hermes befaller honom att återvända till sitt hem Ithaka. Då har han varit borta i två decennier. Parallellt med den äventyrliga hemresan (odyssén) där han möter gudar, cykloper och nymfer och allt möjligt ur grekisk mytologi, försöker Telemakhos och Penelope med väven stå emot alla som vill gifta sig med henne för att komma åt hennes rikedomar. När Odyssevs väl kommer hem dödar han alla friarna. Hans gamla amma Evrykleia – min favoritkaraktär – säger avslutningsvis att nu är resan slut.
Teiresias däremot säger ”Din resa ska alltid fortsätta, långt in i dig själv måste du resa mot din vilja.” Tack vare minnena kan människan resa i sitt eget inre. Odyssevs vill inte minnas hur han dödat. Han har låst in sina hemska minnen men de smiter ut när han drömmer. Författaren hävdar gång på gång att med hjälp av minnen och skuldkänslor kan våldsspiralen stoppas genom att varje man låter bli att medverka i den. I diegesen har gudarna stor del i Odyssevs handlingar, de tycks stå för människans destruktiva krafter, vilka driver henne in i situationer då våld blir oundvikligt, men att frånsäga sig sitt ansvar och skylla på gudarna är inget för den existentialistiska Johnson som menar att människan formar sitt eget öde och ansvarar för sina handlingar.
Johnsons Odyssevs omnämns som Resenären, Den finurlige och Den tvekande. Han är ingen renodlad hjältefigur utan en människa med känslor och brister som tvivlar, oroar sig och har dåligt samvete, är trött på maktstrider och längtar efter fred. En särdeles progressiv eller komplex karaktär kan man kanske inte kalla honom där han reser mellan kvinnor, fast i den av gudarna givna mansrollen där fallosen kräver sitt så att säga. Penelope – vars kropp gång efter annan utsätts för sexistisk granskning – fyller dock inte den förväntade rollen som ”trofast väntande hustrun” utan har fullt fokus på att gifta om sig.
Att det slutar med våld när Odyssevs dödar friarna kan förstås, antar jag, om man tänker att de motsvarar tyska ockupanter. Och då är vi tillbaka i vålds- och hämndspiralen igen där våld föder våld. Men att vara ”neutral” som Sverige, är inte heller rätt väg enligt författaren som skriver ”att vara neutral kan i vissa fall vara att lugnt stå bredvid och se en tjur stånga ihjäl ett barn”.
Read
February 1, 2012This is, to my taste, the best novel ever written in Swedish. The language is poetical and yet the story is gripping. To add to that Johnson has made Ulysses so understandable and demythologised him in a wonderful way. He was worthy of the Nobel prize in my mind.
November 13, 2025
Äntligen blev den läst/lyssnad på, tack vare att Reine Brynolfsson läst in den. (Han fick mig även att ta mig igenom Ulysses för ett några år sedan) Vilket mästerverk, vilken klassiker! Förstår att Eyvind fick Nobelpriset.
Njuter i fulla drag av stämningen och språket i varenda mening. Känns dessutom högaktuell.
“en svart Helios, en Antihelios petade i hans innersta med sina mörkerfingrar.”
Njuter i fulla drag av stämningen och språket i varenda mening. Känns dessutom högaktuell.
“en svart Helios, en Antihelios petade i hans innersta med sina mörkerfingrar.”
March 7, 2022
"Får jag ingen lycka?"
"När du har ställt undan lansen och svärdet och dubbelyxan i en mörk vrå där de ska begravas av damm, ska du ta du en bredbladig åra och gå och gå till dess du kommer till mänskor som inte har någon kunskap om havet - jag skulle vilja säga mänskor som inte saltar den mat de äter och som inte vet någonting om rödkindade, blodbesmorda fartyg eller svarttjärade galärer eller om åror som får skeppen att flyga framåt på vågorna. Om du då träffar en man som frågar dig om det är en spade du bär på axeln, då ska du svara ja och börja gräva i jorden med åran. Då finner du kanske lycka, Lyckan kanske är nergrävd just på den platsen. Då kanske du kommer ut ur din ensamhet och till varelser som gräver i marken med enkla spadar efter lyckan och som inte gräver efter Lyckan med svärd eller lans i andra mänskors kroppar. Då kanske du blir en alldeles ny mänska, den allra första av en ny sort."
"När du har ställt undan lansen och svärdet och dubbelyxan i en mörk vrå där de ska begravas av damm, ska du ta du en bredbladig åra och gå och gå till dess du kommer till mänskor som inte har någon kunskap om havet - jag skulle vilja säga mänskor som inte saltar den mat de äter och som inte vet någonting om rödkindade, blodbesmorda fartyg eller svarttjärade galärer eller om åror som får skeppen att flyga framåt på vågorna. Om du då träffar en man som frågar dig om det är en spade du bär på axeln, då ska du svara ja och börja gräva i jorden med åran. Då finner du kanske lycka, Lyckan kanske är nergrävd just på den platsen. Då kanske du kommer ut ur din ensamhet och till varelser som gräver i marken med enkla spadar efter lyckan och som inte gräver efter Lyckan med svärd eller lans i andra mänskors kroppar. Då kanske du blir en alldeles ny mänska, den allra första av en ny sort."
September 1, 2020
Strändernas svall is a modern (oh well, 1950's) retelling of Homeros' The Odyssey, focusing on the period from Odysseus leaving the island of Kalypso up and until the time Odysseus comes back to Ithaka to deal with the suitors. For people who have read the Odyssey (Or any other story based on the events occurring in the Odyssey), the events are quite well-known. I will however attempt to not spoil what happens (if it can really be considered spoiling to tell what happens in a book based on a story which is more than 2700 years old ...). As I have explained in my previous review of Circe, I always loved Greek mythology as a kid. The setting of this book was thus perfect for me.
Strändernas svall focuses quite little on the heroics of Odysseus during his travels, although we do get to hear Odysseus short re-telling of the main happenings on his travels (i.e. his contacts with Polyfemos, Circe, Helios' bovines, his trip to the underworld gate etc.). Instead, the novel focuses more on Odysseus as a person and his feelings and reflections of the things that have happened to him. We get to experience Odysseus struggle with some of the things he did during the Troyan war, and his conflicted feelings about having to travel home to Ithaka and deal with the suitors (instead of staying with Kalypso).
We also get to read of Penelope and Telemakhos (Odysseus wife and son), and how they deal with the suitors at home, trying to drag out the time as much as possible before Penelope getting married to a new husband. The events at Ithaka were quite interesting, and I really liked the discussions between Penelope and the old woman slave (who in practice seems to be the head of commerce and spy master on Ithaka).
The language was beautiful and poetic, as one would expect from a Nobel laureate such as Eyvind Johnson (who received the Nobel prize in literature at the same time as Harry Martinsson). The way in which Johnson describes the both the outer world (i.e. the surroundings) and the inner world of the characters (their thoughts, fears, expectations) was great and illuminating, helping in an excellent way to form an inner picture in one's head when reading the novel.
The draw-back for the beautiful and descriptive language was however that the pacing most of the felt slow. At times it even felt very slow. One should not read Strändernas svall and expect an action-filled Greek saga. Instead, to enjoy the book, one must come to terms with the fact that it is quite a slow read. Once I came to this realisation, I was able to enjoy it quite a lot.
Strändernas svall focuses quite little on the heroics of Odysseus during his travels, although we do get to hear Odysseus short re-telling of the main happenings on his travels (i.e. his contacts with Polyfemos, Circe, Helios' bovines, his trip to the underworld gate etc.). Instead, the novel focuses more on Odysseus as a person and his feelings and reflections of the things that have happened to him. We get to experience Odysseus struggle with some of the things he did during the Troyan war, and his conflicted feelings about having to travel home to Ithaka and deal with the suitors (instead of staying with Kalypso).
We also get to read of Penelope and Telemakhos (Odysseus wife and son), and how they deal with the suitors at home, trying to drag out the time as much as possible before Penelope getting married to a new husband. The events at Ithaka were quite interesting, and I really liked the discussions between Penelope and the old woman slave (who in practice seems to be the head of commerce and spy master on Ithaka).
The language was beautiful and poetic, as one would expect from a Nobel laureate such as Eyvind Johnson (who received the Nobel prize in literature at the same time as Harry Martinsson). The way in which Johnson describes the both the outer world (i.e. the surroundings) and the inner world of the characters (their thoughts, fears, expectations) was great and illuminating, helping in an excellent way to form an inner picture in one's head when reading the novel.
The draw-back for the beautiful and descriptive language was however that the pacing most of the felt slow. At times it even felt very slow. One should not read Strändernas svall and expect an action-filled Greek saga. Instead, to enjoy the book, one must come to terms with the fact that it is quite a slow read. Once I came to this realisation, I was able to enjoy it quite a lot.
February 2, 2020
Knjiga me je oduševila! Hvala izdavačkoj kući Agora! Imate osećaj da čitate nešto toliko veliko kao Homer! Predobro! 5+
August 7, 2022
En underbar roman; intressant, spännande, rolig, tänkvärd, lärorik, ja den rymmer allt på sina 600 sidor. Dessutom är romanen skriven på ett underfundigt och härligt språk.
October 18, 2025
Kanske det bästa som skrivits på svenska tillsammans med Aniara och Södergrans dikter! Eyvinds Odyssé är en uppgörelse med människans villkor, futtighet och tragedi. En protest mot krigets och maktens fasor som gör sig relevanta än i dag. Dessutom mångdubbelt drabbande med tanke på dess aktualitet.
July 23, 2022
Jag har börjat på denna bok minst tre gånger tidigare men kom aldrig in i den förrän nu. Tidigare har det känts som tvång – via bokcirkel, eller för att den är känd, eller för att jag vurmar för de gamla grekerna - men annan läsning kom alltid före. Den här boken är långsam och närgången. Detta har jag förstått är en förutsättning för att en bok skall anses vara "litterär". Oftast, tycker jag, betyder det snarare att boken är tråkig, men i det här fallet, om man ger efter, och tar sig tid, så kan man sakta ner till herr Johnsons lugna lunk, luta sig tillbaka för att njuta av de bra bitarna - och stå ut med de mångordiga delarna.
Odyssén har jag inte läst på många år. Jag har tyckt mera om Iliaden med dess strama koncentration i tid och rum. Odysseus flyter runt och råkar ut för än det ena än det andra. Herr Johnson koncentrerar sig mer än Homeros gör och framförallt svarar han på frågor Homeros aldrig ställer.
• Odysseus stannade hos Kalypso i hela sju år. Homeros säger att han hölls fången, men var möjligen Odysseus ändå ganska nöjd med sin fångenskap?
• Odysseus minnen från Troja – var de ljusa? Homeros ger sig inte in i hans känsloliv.
• Vad var hans egentliga relation till Nausikaa – och hennes till honom?
• När han kom hem, hemligt, hade han någon plan? Homeros syns se honom som en som reagerar inte en som agerar - utom i slutet.
Och på Penelopes sida;
• Hur korkade måste friarna vara för att inte förstå att hon fuskade med vävningen?
• Hade hon något hopp om makens hemkomst, egentligen?
• Hade Penelope någon favorit i friarskaran?
• Kunde hon tänka sig ett liv ihop men någon annan?
Och när de träffades igen:
• Kände hon igen honom? Blev hon glad att han kom – till sist?
• Kände han sig skyldig för alla förlorade år? Kände han fortfarande någonting för henne? För sin son, Telemachos? För sin ö?
Jag tror att herr Johnson grubblade på dessa frågor medan han läste Odyssén och kom fram till att häri ligger en roman - i två band!
Sedan stuvade han om hela berättelsen och drog ifrån det mesta och lade till en hel del.
Herr Johnson är ingen Fantasyförfattare, tidigt träffar vi dock på Hermes och senare Athena. Poseidon är alltid närvarande om än inte på scenen. Zeus får också säga sin mening. Det är faktiskt gudarna som kör iväg Odysseus från sitt bekväma läger hos Kalypso, som sätter igång hela historien. Men hur kan en litterär författare tillåta sig använda de gamla gudarna?
Det enklaste sättet är att bara göra det. Hermes motiverar Odysseus att åka, och motiverar Kalypso att släppa honom. Athena hjälper Telemachos komma iväg på en bildningsresa till Peloponnesos. I det senare fallet är Athena utklädd till köpman så en "realistisk" kritiker kan se det som symboliskt, att "visdomsgudinnan" hjälper den ung arvingen. Men Hermes är svårare att förklara då han uppträder som sig själv. Om än han kommer med båt och inte på bevingade skor är det ändå han som kör iväg den välrotade och tvingar den ensliga åter in i ensamhet.
Herr Johnson har - förstås - ett bra och mångsidigt språk. Han leker med sina karaktärer, ger dem smeknamn, ifrågasätter deras motiv; ibland talar han direkt till läsaren. Detta uppskattar jag. Dessvärre drar han också iväg på långa grubblerier och trista samtal som inte leder någon vart. Jag minns särskilt ett morgonoffer som Nestor - den gamle - utför utanför sitt palats i Pylos. Det är ett intressant ämne; att se hur de gamla grekerna blidkade gudarna. Men här händer ingenting på ganska många sidor. Telemachos står där, bland andra, och väntar på attiraljerna och sedan på offerdjuret och sedan på kvinnorna. Nestor domderar. Alla kommer så småningom men innan offret kommer igång hade jag tappat allt intresse. En stram redaktör hade kunnat förbättra boken avsevärt.
Men ändå! Det är så pass intressant att när det kvarvarande sidantalet avtog saktade jag ner och drog ut på slutet. Det gör jag endast med de böcker jag verkligen tycker om. Det kan förstås bero på att Herr Johnson har förberett klimaxen väl. Odysseus är trött på krig och dödande; läsaren undrar om han orkar börjar med det igen? Men trots att man har läst Odyssén, och vet hur det kommer att gå, lyckas herr Johnson ändå skapa spänning.
En intressant tanke som herr Johnson väcker är att friardödandet mycket väl kan vara början på nya krig. De flesta friare är framstående män med mäktiga familjer, med släktingar som nog vill hämnas.
Penelopes slav Evrykleia visar sig vara en av huvudpersonerna. Hon är gammal och svag - som hon själv säger - men är också spindeln i informationsnätet, hon vet vad friarna tänker och tror.
Och när Penelope meddelar att hon ämnar väva en svepduk till sin svärfar Laertes, innan hon gifter om sig, är det hennes gamla slav Evrykleia som har kommit med idén, liksom det är hennes idé att riva upp duken på natten för att fortsätta väva på dagen. Hon ordnar även mycket annat.
"Ryktet, som inte alltid kämpar för Ryktbarheten, Äran eller Ärbarheten sipprade som ur en otät vinkruka, flög som en skrämd fågelsvärm, viskade, tisslade, listade sig fram. På eftermiddagen var det ute i staden och på kvällen över hela ön; och om några dagar var händelseutvecklingen känd i hela öriket och på akarnaniska kusten." Band I, s. 105
Atlas dotter Kalypso:
"- De höga ville ha männskomännen för andra ändamål. Och när befallningen kom bad jag att få dö en mänskodöd. Och jag förbannade deras krig som tog männen från kvinnorna, tog lemmen från dess slida, skilde de förenade kropparna och de förenade munnarna. Krig, det är den slaka lemmens manlighet. I stället för manslemmar av kött och senor ville De höga se lemmar av trä och brons, de ville se lansar och svärd i manshänderna..." Band I s. 121
Odysseus lämnar Kalypso på en flotte, byggd av honom själv med hjälp av två timmermän med väldigt olika temperament:
"Dagen efteråt släpade de ner stockarna till Österviken, det var mycket skrik för att få åsnorna att röra sig... Moln av hånskrattande, förbannelseskriande sjöfågel lyfte sig kring dem - det var den dagens ljud. Stora delar av virket var blånat, det skulle blir surt efter ett par dar i sjön, påpekade Brotosides. Men själva saltvattnet är utmärkt, det konserverar och tätar bra, det finns knappast nånting som gör trä så fint, sade Elpistikos. Det blir starkt som brons - Och tungt som brons, fastslog Brotosides...
...Elpistikos var mycket nöjd när han rätade sig med svettig panna och grinade mot det varmdisiga havet, han ansåg att flotten var av gudomlig kvalitet. Brotosides muttrade ner i marken en fråga om det verkligen var nödvändigt att med oändligt slit fälla ett par dussin ruttna granar, hugga av sig benen och bloda ner hela trakten bara för att få tillfälle att dränka sig. Elpistikos kallade det hela för båt. Brotosides ansåg att den så kallade båten skulle skrämma havet tomt på fågel och fisk och framkalla nya religioner längs alla kuster och för övrigt aldrig komma vidare långt, därför att den var en hädelse mot gudarna." Band I, s. 141, 144
"Ελπιστικός" betyder 'hoppfull'. "Μπροτοσίδης?" har jag inte kunnat belägga men jag gissar på någonting besläktat med 'cynisk'.
Odysseus har fått: "order att träffa den visaste man som finns bland skuggorna... Det är mitt öde som jag vill ha berättat, Teiresias. Vi kom nerför floden med en båt som kan vända tillbaka till det som är människoliv. Vi kan betraktas som provdöda...
Den gamla spågubben från Thebe... böjde sig knarrande ner och sörplade och sväljde några munnar blod. När han rest sig och slickat ur skägget började han att sia. Det kom av sig självt, det rann ur hans mun som dregel, sipprade ur hans skägg som svavelbitter munvätska.
Du ska ha en sammanstötning med Solen, Resenär. Helios boskap på Thrinakia ska vara en av dina vägar till elände. Du ska mista alla din kamrater och bli jordkakans ensammaste varelse. Din resa ska alltid fortsätta, långt in i dig själv måste du resa mot din vilja. Droppe för droppe ska du få dricka upp allt det mannablod och barnablod som du har spillt och du kommer inte att tycka om smaken. Alla kroppar som du har öppnat med lans och svärd och pil och kniv och klubba och sten ska spruta sitt blod över dig. Det ska bränna dig, Ares slav. Du ska gömma dig i kvinnofamn och i Berättelsernas famn och Lögnens famn, och när du har glömt allt ska det stiga ett bud ur ditt inre och komma ett bud utifrån till dig med minnet om allt. Du blir hemkallad när du inte längre vill hem. Det blir ditt öde." Band I, s. 198-199
"Läerkes var en undersätsig, halt och sned man, han såg närmast ut som en sångare. Han linkade in på gården, svettig, flämtande..." Band II, s. 50
Läerkes har ingen betydande roll, han skall endast ta med färg och penslar till att måla hornen på offerkvigan. Han försvinner sedan. Men "en sångare"? Är det herr Johnson som ser sig själv i detta porträtt? Eller syftar han på någon annan?
Evmaios är den gamla svinaherden som är den första att känna igen sin herre. De två går försiktigt fram, låtsas att de inte känner varandra:
" - Evmaios, sade den andra efter en stund, hur skulle du göra om du vore i hans ställe?
- Herre, sade Evmaios, sedan ändrade han sig: Resenär, Främling, sade han, det finns inget val för honom. Jag har hört om andra folk, långt bortom stora hav och land, folk som kan välja. Där det anses för en stor skam , en befläckelse och ett brott mot gudarna att döda mänskor. Men nu är vi i verkligheten, - Resenär - vi är i nuet! Vi är i den civiliserade världen! Det finns inget val. Om han vet det och har blivit så litet krigare att han inte längre vill döda - då borde han inte komma hem igen..." Band II, s. 189
Han kommer hem. Boken slutar tvärt . Det vore intressant att läsa fortsättningen, se hur det går mellan Penelope och Odysseus, Om det blev krig med friarnas släkter. Telemachos har blivit kär i en av Nestors döttrar. Enligt Wikipedia vinner han henne; så där har vi i alla fall en 'happy end'.
Odyssén har jag inte läst på många år. Jag har tyckt mera om Iliaden med dess strama koncentration i tid och rum. Odysseus flyter runt och råkar ut för än det ena än det andra. Herr Johnson koncentrerar sig mer än Homeros gör och framförallt svarar han på frågor Homeros aldrig ställer.
• Odysseus stannade hos Kalypso i hela sju år. Homeros säger att han hölls fången, men var möjligen Odysseus ändå ganska nöjd med sin fångenskap?
• Odysseus minnen från Troja – var de ljusa? Homeros ger sig inte in i hans känsloliv.
• Vad var hans egentliga relation till Nausikaa – och hennes till honom?
• När han kom hem, hemligt, hade han någon plan? Homeros syns se honom som en som reagerar inte en som agerar - utom i slutet.
Och på Penelopes sida;
• Hur korkade måste friarna vara för att inte förstå att hon fuskade med vävningen?
• Hade hon något hopp om makens hemkomst, egentligen?
• Hade Penelope någon favorit i friarskaran?
• Kunde hon tänka sig ett liv ihop men någon annan?
Och när de träffades igen:
• Kände hon igen honom? Blev hon glad att han kom – till sist?
• Kände han sig skyldig för alla förlorade år? Kände han fortfarande någonting för henne? För sin son, Telemachos? För sin ö?
Jag tror att herr Johnson grubblade på dessa frågor medan han läste Odyssén och kom fram till att häri ligger en roman - i två band!
Sedan stuvade han om hela berättelsen och drog ifrån det mesta och lade till en hel del.
Herr Johnson är ingen Fantasyförfattare, tidigt träffar vi dock på Hermes och senare Athena. Poseidon är alltid närvarande om än inte på scenen. Zeus får också säga sin mening. Det är faktiskt gudarna som kör iväg Odysseus från sitt bekväma läger hos Kalypso, som sätter igång hela historien. Men hur kan en litterär författare tillåta sig använda de gamla gudarna?
Det enklaste sättet är att bara göra det. Hermes motiverar Odysseus att åka, och motiverar Kalypso att släppa honom. Athena hjälper Telemachos komma iväg på en bildningsresa till Peloponnesos. I det senare fallet är Athena utklädd till köpman så en "realistisk" kritiker kan se det som symboliskt, att "visdomsgudinnan" hjälper den ung arvingen. Men Hermes är svårare att förklara då han uppträder som sig själv. Om än han kommer med båt och inte på bevingade skor är det ändå han som kör iväg den välrotade och tvingar den ensliga åter in i ensamhet.
Herr Johnson har - förstås - ett bra och mångsidigt språk. Han leker med sina karaktärer, ger dem smeknamn, ifrågasätter deras motiv; ibland talar han direkt till läsaren. Detta uppskattar jag. Dessvärre drar han också iväg på långa grubblerier och trista samtal som inte leder någon vart. Jag minns särskilt ett morgonoffer som Nestor - den gamle - utför utanför sitt palats i Pylos. Det är ett intressant ämne; att se hur de gamla grekerna blidkade gudarna. Men här händer ingenting på ganska många sidor. Telemachos står där, bland andra, och väntar på attiraljerna och sedan på offerdjuret och sedan på kvinnorna. Nestor domderar. Alla kommer så småningom men innan offret kommer igång hade jag tappat allt intresse. En stram redaktör hade kunnat förbättra boken avsevärt.
Men ändå! Det är så pass intressant att när det kvarvarande sidantalet avtog saktade jag ner och drog ut på slutet. Det gör jag endast med de böcker jag verkligen tycker om. Det kan förstås bero på att Herr Johnson har förberett klimaxen väl. Odysseus är trött på krig och dödande; läsaren undrar om han orkar börjar med det igen? Men trots att man har läst Odyssén, och vet hur det kommer att gå, lyckas herr Johnson ändå skapa spänning.
En intressant tanke som herr Johnson väcker är att friardödandet mycket väl kan vara början på nya krig. De flesta friare är framstående män med mäktiga familjer, med släktingar som nog vill hämnas.
Penelopes slav Evrykleia visar sig vara en av huvudpersonerna. Hon är gammal och svag - som hon själv säger - men är också spindeln i informationsnätet, hon vet vad friarna tänker och tror.
Och när Penelope meddelar att hon ämnar väva en svepduk till sin svärfar Laertes, innan hon gifter om sig, är det hennes gamla slav Evrykleia som har kommit med idén, liksom det är hennes idé att riva upp duken på natten för att fortsätta väva på dagen. Hon ordnar även mycket annat.
"Ryktet, som inte alltid kämpar för Ryktbarheten, Äran eller Ärbarheten sipprade som ur en otät vinkruka, flög som en skrämd fågelsvärm, viskade, tisslade, listade sig fram. På eftermiddagen var det ute i staden och på kvällen över hela ön; och om några dagar var händelseutvecklingen känd i hela öriket och på akarnaniska kusten." Band I, s. 105
Atlas dotter Kalypso:
"- De höga ville ha männskomännen för andra ändamål. Och när befallningen kom bad jag att få dö en mänskodöd. Och jag förbannade deras krig som tog männen från kvinnorna, tog lemmen från dess slida, skilde de förenade kropparna och de förenade munnarna. Krig, det är den slaka lemmens manlighet. I stället för manslemmar av kött och senor ville De höga se lemmar av trä och brons, de ville se lansar och svärd i manshänderna..." Band I s. 121
Odysseus lämnar Kalypso på en flotte, byggd av honom själv med hjälp av två timmermän med väldigt olika temperament:
"Dagen efteråt släpade de ner stockarna till Österviken, det var mycket skrik för att få åsnorna att röra sig... Moln av hånskrattande, förbannelseskriande sjöfågel lyfte sig kring dem - det var den dagens ljud. Stora delar av virket var blånat, det skulle blir surt efter ett par dar i sjön, påpekade Brotosides. Men själva saltvattnet är utmärkt, det konserverar och tätar bra, det finns knappast nånting som gör trä så fint, sade Elpistikos. Det blir starkt som brons - Och tungt som brons, fastslog Brotosides...
...Elpistikos var mycket nöjd när han rätade sig med svettig panna och grinade mot det varmdisiga havet, han ansåg att flotten var av gudomlig kvalitet. Brotosides muttrade ner i marken en fråga om det verkligen var nödvändigt att med oändligt slit fälla ett par dussin ruttna granar, hugga av sig benen och bloda ner hela trakten bara för att få tillfälle att dränka sig. Elpistikos kallade det hela för båt. Brotosides ansåg att den så kallade båten skulle skrämma havet tomt på fågel och fisk och framkalla nya religioner längs alla kuster och för övrigt aldrig komma vidare långt, därför att den var en hädelse mot gudarna." Band I, s. 141, 144
"Ελπιστικός" betyder 'hoppfull'. "Μπροτοσίδης?" har jag inte kunnat belägga men jag gissar på någonting besläktat med 'cynisk'.
Odysseus har fått: "order att träffa den visaste man som finns bland skuggorna... Det är mitt öde som jag vill ha berättat, Teiresias. Vi kom nerför floden med en båt som kan vända tillbaka till det som är människoliv. Vi kan betraktas som provdöda...
Den gamla spågubben från Thebe... böjde sig knarrande ner och sörplade och sväljde några munnar blod. När han rest sig och slickat ur skägget började han att sia. Det kom av sig självt, det rann ur hans mun som dregel, sipprade ur hans skägg som svavelbitter munvätska.
Du ska ha en sammanstötning med Solen, Resenär. Helios boskap på Thrinakia ska vara en av dina vägar till elände. Du ska mista alla din kamrater och bli jordkakans ensammaste varelse. Din resa ska alltid fortsätta, långt in i dig själv måste du resa mot din vilja. Droppe för droppe ska du få dricka upp allt det mannablod och barnablod som du har spillt och du kommer inte att tycka om smaken. Alla kroppar som du har öppnat med lans och svärd och pil och kniv och klubba och sten ska spruta sitt blod över dig. Det ska bränna dig, Ares slav. Du ska gömma dig i kvinnofamn och i Berättelsernas famn och Lögnens famn, och när du har glömt allt ska det stiga ett bud ur ditt inre och komma ett bud utifrån till dig med minnet om allt. Du blir hemkallad när du inte längre vill hem. Det blir ditt öde." Band I, s. 198-199
"Läerkes var en undersätsig, halt och sned man, han såg närmast ut som en sångare. Han linkade in på gården, svettig, flämtande..." Band II, s. 50
Läerkes har ingen betydande roll, han skall endast ta med färg och penslar till att måla hornen på offerkvigan. Han försvinner sedan. Men "en sångare"? Är det herr Johnson som ser sig själv i detta porträtt? Eller syftar han på någon annan?
Evmaios är den gamla svinaherden som är den första att känna igen sin herre. De två går försiktigt fram, låtsas att de inte känner varandra:
" - Evmaios, sade den andra efter en stund, hur skulle du göra om du vore i hans ställe?
- Herre, sade Evmaios, sedan ändrade han sig: Resenär, Främling, sade han, det finns inget val för honom. Jag har hört om andra folk, långt bortom stora hav och land, folk som kan välja. Där det anses för en stor skam , en befläckelse och ett brott mot gudarna att döda mänskor. Men nu är vi i verkligheten, - Resenär - vi är i nuet! Vi är i den civiliserade världen! Det finns inget val. Om han vet det och har blivit så litet krigare att han inte längre vill döda - då borde han inte komma hem igen..." Band II, s. 189
Han kommer hem. Boken slutar tvärt . Det vore intressant att läsa fortsättningen, se hur det går mellan Penelope och Odysseus, Om det blev krig med friarnas släkter. Telemachos har blivit kär i en av Nestors döttrar. Enligt Wikipedia vinner han henne; så där har vi i alla fall en 'happy end'.
November 12, 2025
Pretty focking båring
November 23, 2019
صياغة آخري لأسطورة الأوديسة لهوميروس لا تستند على الخوارق والقصص الخرافية التي أمتلئ بها نص هوميروس لكن السويدي ايفيند يونسن يقدم لنا اوديسيس مختلف عن أوديسيس هوميروس. بطلنا هنا بشري لا وجود فى حياته لمعجزات أو خوارق ، لكنه معبأ بالإغتراب والضياع والإستسلام أحياناً لمصيره.
وبهذا تكون صياغة ايفيند يونسن أكثر عمقاً كون البطل أثر بشرية وإنسانية،
وبهذا تكون صياغة ايفيند يونسن أكثر عمقاً كون البطل أثر بشرية وإنسانية،
February 5, 2017
Detta kan vara den finaste moderna svenska romanen jag läst.
Till att börja med är hela boken en fröjd att läsa tack vare Johnsons flödande språk och formuleringskonst. Han frammanar stämningar och dialoger som få andra är kapabla.
Själva utgångspunkten, att forma om Homeros nästan 3000 år gamla diktverk i modern skrud, skulle kunnat leda en sämre och mindre kunnig författare fel. Johnson bevarar den mytologiska prägeln med gudar, hjältar och monster men ger Odysseus, Telemakos, Penelope med flera den moderna romanens psykologiska dimensioner som förmågan att reflektera, ifrågasätta sina egna och andras motiv.
Odysseus är en av tidernas hjältar men skildras här som en tvivlande medelålders före detta krigare. Han bygger för sig själv och de han möter en legend om hur hans resor gick. Detta för att slippa konfronteras med de illdåd han och de andra krigarna begick under det trojanska kriget. På samma sätt håller världen i romanen redan åren efter kriget på att forma en myt om hur det egentligen gick.
Den tidsmedvetne läsare kan se en parallell till hur Europa återhämtade sig mentalt åren när Strändernas Svall skrev.
Det finns många dimensioner och faktorer som bygger ett mästerverk. Jag är inte tillräckligt kunnig litteraturvetare för att kunna identifiera allt som samverkar i detta fallet men i min värld är det ett solklart mästerverk.
Till att börja med är hela boken en fröjd att läsa tack vare Johnsons flödande språk och formuleringskonst. Han frammanar stämningar och dialoger som få andra är kapabla.
Själva utgångspunkten, att forma om Homeros nästan 3000 år gamla diktverk i modern skrud, skulle kunnat leda en sämre och mindre kunnig författare fel. Johnson bevarar den mytologiska prägeln med gudar, hjältar och monster men ger Odysseus, Telemakos, Penelope med flera den moderna romanens psykologiska dimensioner som förmågan att reflektera, ifrågasätta sina egna och andras motiv.
Odysseus är en av tidernas hjältar men skildras här som en tvivlande medelålders före detta krigare. Han bygger för sig själv och de han möter en legend om hur hans resor gick. Detta för att slippa konfronteras med de illdåd han och de andra krigarna begick under det trojanska kriget. På samma sätt håller världen i romanen redan åren efter kriget på att forma en myt om hur det egentligen gick.
Den tidsmedvetne läsare kan se en parallell till hur Europa återhämtade sig mentalt åren när Strändernas Svall skrev.
Det finns många dimensioner och faktorer som bygger ett mästerverk. Jag är inte tillräckligt kunnig litteraturvetare för att kunna identifiera allt som samverkar i detta fallet men i min värld är det ett solklart mästerverk.
July 19, 2022
Det tog lite tid att ta mig in i boken, att orientera sig var man är, trots att jag läst Odysséen, eller kanske just därför? Eller på grund av växlingarna i perspektiv, det tar tid att grunda. Hursomhelst, så är det en intressant, mänsklig (på många sätt iaf) återberättelse med mer moderna mått, som följer samma mönster men går djupare in i det psykologiska och filosofiska, en gestaltning av känslor, tankar. Dvs i stil med de som är på modet nu, med skillnaden att de ffa skildrar kvinnokaraktärerna ur den grekiska mytologin (och är skrivna av kvinnor), och här följer vi både Odyssevs och Penelope, och Evrykleias roll i historien. Athena står tillbaka lite, det är ändå människorna som står i fokus. Men, det sagt alltså helt i par med de nyskrivna omskrivningarna, trots att denna skrevs på 40-talet. Det är cred tycker jag. Läst för lite Eyvind Johnson, måste läsa mer.
Läsprojekt: 52böcker2022 (en norrländsk författare)
Läsprojekt: 52böcker2022 (en norrländsk författare)
July 13, 2023
A great complementary reading to the Odyssey, it puts things into perspective while making a distinction from myth to something tangible. The hero’s journey is filled with obstacles and a human thinking, gods dictate but he’s the one chosing how to act.
December 2, 2022
Snälla be mig aldrig läsa en bok om Ody igen
July 31, 2024
En omarbetning av Odysséen, satt i samma tid men närmare människorna, mindre fantastiskt. Genren är gammal (nu, men kanske var den helt ny i och med detta verk?). Jag tänker till exempel på Bernard Cornwells Artur-trilogi, som följer lite samma logik.
Utom att någonting är annorlunda. För i andra böcker i samma genre brukar man göra sitt bästa för att bortförklara allt övernaturligt. En skyddsbesvärjelse fungerar eftersom ingen vågar utmana den, osv. Men här, här verkar det hända någonting lite annorlunda. För när vi möter upp Odyssevs är han hos Kalypso, och hon är verkligen en odödlig halvgud, och sedan kommer faktiskt Hermes åkande med båt och kommenderar honom hem igen.
Det känns lite fräscht. Att våga dröja sig kvar i magin på något sätt, samtidigt som man låter Odyssevs sakna lite fingrar och tänder och låter de stora slotten ha korrekt utformning enligt arkeologiska utgrävningar. Ett intressant möte mellan historia och fantastik. Jag blir intresserad.
Men allteftersom boken går försvinner det fantastiska. Allting utom detta lilla i inledningen förflyttas in i det profana, eller i det där grålandet där man inte riktigt vet vad som är sant och inte.
Boken är, trots sin ålder, lätt att läsa. Språket är anakronistiskt, dåtida uttryck som "hejsan svejsan" appliceras friskt, vilket blir rätt skojigt. Ibland är den lite långrandig, ska sägas. Men i slutändan har man ändå följd långa karaktärsarker och skimret har vänligt men bestämt dragits bort från de gamla sagorna.
Utom att någonting är annorlunda. För i andra böcker i samma genre brukar man göra sitt bästa för att bortförklara allt övernaturligt. En skyddsbesvärjelse fungerar eftersom ingen vågar utmana den, osv. Men här, här verkar det hända någonting lite annorlunda. För när vi möter upp Odyssevs är han hos Kalypso, och hon är verkligen en odödlig halvgud, och sedan kommer faktiskt Hermes åkande med båt och kommenderar honom hem igen.
Det känns lite fräscht. Att våga dröja sig kvar i magin på något sätt, samtidigt som man låter Odyssevs sakna lite fingrar och tänder och låter de stora slotten ha korrekt utformning enligt arkeologiska utgrävningar. Ett intressant möte mellan historia och fantastik. Jag blir intresserad.
Men allteftersom boken går försvinner det fantastiska. Allting utom detta lilla i inledningen förflyttas in i det profana, eller i det där grålandet där man inte riktigt vet vad som är sant och inte.
Boken är, trots sin ålder, lätt att läsa. Språket är anakronistiskt, dåtida uttryck som "hejsan svejsan" appliceras friskt, vilket blir rätt skojigt. Ibland är den lite långrandig, ska sägas. Men i slutändan har man ändå följd långa karaktärsarker och skimret har vänligt men bestämt dragits bort från de gamla sagorna.
December 25, 2025
Johnson’s Return to Ithaca is a quiet, brilliant act of literary recycling—taking Homer’s Odyssey and filtering it through the anxieties of modern Europe.
This is not retelling; it is re-vision. Odysseus returns home, but home is no longer secure, identity is no longer stable, and victory is no longer meaningful.
Johnson strips heroism of its glamour. The returning Odysseus is burdened by memory, suspicion, and exhaustion. War has not ennobled him; it has complicated him. Ithaca is not paradise—it is a site of reckoning. What does it mean to return when the world you fought for no longer exists?
The brilliance of the novel lies in its psychological realism. Johnson understands that modern consciousness cannot inhabit epic certainty. Myths survive, but they survive as questions.
In this way, Return to Ithaca aligns beautifully with postwar literature’s obsession with disillusionment, echoing Camus, Böll, and later Coetzee.
Language here is restrained, lucid, and almost austere. Johnson does not romanticise antiquity. He modernises it emotionally, showing how ancient narratives still structure our fears about belonging, loyalty, and home.
This is a novel about aftermath. About the silence after the hero’s welcome. About the moment when applause fades and the self remains.
Recommended.
This is not retelling; it is re-vision. Odysseus returns home, but home is no longer secure, identity is no longer stable, and victory is no longer meaningful.
Johnson strips heroism of its glamour. The returning Odysseus is burdened by memory, suspicion, and exhaustion. War has not ennobled him; it has complicated him. Ithaca is not paradise—it is a site of reckoning. What does it mean to return when the world you fought for no longer exists?
The brilliance of the novel lies in its psychological realism. Johnson understands that modern consciousness cannot inhabit epic certainty. Myths survive, but they survive as questions.
In this way, Return to Ithaca aligns beautifully with postwar literature’s obsession with disillusionment, echoing Camus, Böll, and later Coetzee.
Language here is restrained, lucid, and almost austere. Johnson does not romanticise antiquity. He modernises it emotionally, showing how ancient narratives still structure our fears about belonging, loyalty, and home.
This is a novel about aftermath. About the silence after the hero’s welcome. About the moment when applause fades and the self remains.
Recommended.
August 2, 2018
Det är något visst med svenska författare från den här tiden. Deras sätt att skriva dialog. Jag jämför lite med Pär Lagerkvist som också skriver om historiska/mytologiska karaktärer i tex Barabbas. Jag gillar det! Gillar att de antika hjältarna och de legendariska kvinnorna avdramatiseras och görs lite mer komiska och därmed mänskliga. Tyvärr har jag aldrig brytt mig så mycket om Odysseus och de andra.... antikens historier har ännu inte gripit tag i mig. Jag blir inte berörd av den här boken, även om den var mer lättläst än vad jag väntade mig. Pär Lagerkvist går under skinnet på mig, men det gör inte den här.
Men uppskattar mycket den här stilen. Och påhittigheten! De ord jag lärt mig: flämtsvett, väldigt-artigt, stormroliga och många fler.
Men uppskattar mycket den här stilen. Och påhittigheten! De ord jag lärt mig: flämtsvett, väldigt-artigt, stormroliga och många fler.
March 7, 2024
En modern tolkning av Odysséen som tydligt färgats av att den skrevs under andra världskriget. I stället för att Odysseus är en upphöjd hjälte som i originalet, så är han här en skärrad före detta soldat som är rädd för att åka hem igen. Han skäms över det han gjort under det trojanska kriget, och distanserar sig själv därför från det:
"Nej", sade han, "det var inte jag [...]. Det var en annan. Han hette Otivs."
Och senare:
De kastade barnet över muren och det slog ner i stenläggningen framför porten med en duns, ett stycke kött där livet ännu spritter. Det var inte jag som gjorde det. Det var Kriget.
Att göra om den klassiska berättelsen om Odysseus till en version som än i dag känns så oerhört aktuell och nutida, utan att förlora den antika miljön, är bara det värt fem stjärnor.
"Nej", sade han, "det var inte jag [...]. Det var en annan. Han hette Otivs."
Och senare:
De kastade barnet över muren och det slog ner i stenläggningen framför porten med en duns, ett stycke kött där livet ännu spritter. Det var inte jag som gjorde det. Det var Kriget.
Att göra om den klassiska berättelsen om Odysseus till en version som än i dag känns så oerhört aktuell och nutida, utan att förlora den antika miljön, är bara det värt fem stjärnor.
August 8, 2018
A modern retelling of the Odyssey, but heroic determination is replaced by very human, mortal concerns, post-war PTSD, moral ambiguity, issues of the passing of time and oblivion. I wasn't sure what to expect in the beginning, the political/economic references were kind of amusing and got a little comical too after a time, but it's really a bit later on when we see into Odysseus' mind and into Penelope's at the end that the novel really becomes fascinating, the myth expanded in its meaning. Somewhere between 4 and 5 stars because of the language/political references that felt outdated at times (maybe an issue of the translation I was reading), but an enjoyable read, overall.
July 31, 2025
Brände av denna direkt efter en omläsning av originalet. I korthet kan man säga att Johnson gjort en delvis avförtrollad version av Odysséen. Handling och komposition är i stort desamma, men den irrande Odysseus är än mer irrande. De gudomliga ingripandena är färre och ges ibland alternativa förklaringar. Samtidigt är Odysseus en mer grubblande och tvekande hjälte för vilken den homeriska dygdetiken inte är given. Det personliga ansvaret och fria valet betonas före en av gudarna given ordning. Vad kriget gör med människan var så klart högst aktuellt direkt efter andra världskriget och är minst lika relevant nu.
June 13, 2023
Språket är ju fint, men jag vet inte vad jag ska göra med själva berättelsen. Dess Varför. Jag förstår inte varifrån idén kom att skriva Odysséen en gång till. Vad är poängen? Vad är kopplingen och syftet?
Är det för att den unge Eyvind ville visa hur långt från sina arbetarrötter han lyckats ta sig på sin bildningsresa?
Det blir väldigt distanserat och svårt att relatera till.
Men han har uppenbarligen haft roligt när han skrev, det märks i språkets krumbukter. Kanske får ge mig i kast med någon av hans mer jordnära berättelser.
Är det för att den unge Eyvind ville visa hur långt från sina arbetarrötter han lyckats ta sig på sin bildningsresa?
Det blir väldigt distanserat och svårt att relatera till.
Men han har uppenbarligen haft roligt när han skrev, det märks i språkets krumbukter. Kanske får ge mig i kast med någon av hans mer jordnära berättelser.
May 31, 2019
För lång för sitt eget bästa. Synd på ett vackert språk och en bra romanidé.
January 18, 2020
Tog lång tid att läsa. Boken är poetisk och episk, självklart, och kräver säkert flera läsningar för att riktigt uppskattas.
Read
September 30, 2021Svårslagen companion piece till att spela Hades.
May 29, 2022
Bästa boken jag läst. Medryckande och vackert språk. En fantastisk introduktion till Homeros berättande
January 2, 2023
Lider Odysseus av posttraumatisk stress? Var friarna 3, 12 eller 158? Helt enkelt odysseen i ett annat perspektiv.
January 3, 2023
En enastående roman. Originalet med inre monolog. "Det var inte jag som dödade barnet. Det var kriget."
Displaying 1 - 30 of 38 reviews