Nästa som rör mig är berättelsen om Johanna. Hennes ansikte fanns världen över. Hon var modell. Det är hon inte längre. Nu står hon på Pont Neuf och slänger stulna kontokort ner i Seine. Det här är berättelsen om vad som hände, om varför hon är ensam i Paris, och varför hon bär på en kniv.
Bodil Malmsten (born 19 August 1944 in Bjärme, Jämtland) was a Swedish poet and novelist. She was born close to Östersund in Jämtland, Sweden and grew up at her grandparents.
The English translation of her novel, Priset på vatten i Finistère (The Price of Water in Finistère, translated by Frank Perry), was selected as a Book of the Week on BBC Radio 4. In the novel, having decided to pack up and leave her country of birth, she recounts the story her settling into her new home in the Finistère département, in the northwest of France. It is told in a series of vignettes about gardening, learning the language, dealing with French bureaucracy, and struggling with writer's block.
She was awarded a doctorate honoris causa ad gradum (honorary degree) by the Faculty of Human Sciences at the Mid-Sweden University in Östersund in 2006.
Jag vet inte varför, men jag känner igen mig i orden. Jag känner igen mig i flyktigheten och det dimmiga. Det är svårt att säga vad boken handlade om egentligen, men den kändes så mycket.
Malmstens lyriska språkbruk känner jag igen och tycker mycket om. Metaperspektiven, reflektionerna och dekonstruktionerna av ordens betydelse. Själva fabeln gillar jag också, ung kvinna som blivit utnyttjad och försöker överleva i ett patriarkaliskt utseendefixerat konsumtionsfixerat samhälle. Hon är förbannad och det är så befriande att läsa om hennes vrede. Men det lyfter ändå inte riktigt som roman. 3,5.
Åååååh vad jag gillade!!! Kändes nästan som ett barn hade skrivit den. Och slutet. Wow. Grät under vissa scener som när hon satt i en biosalong och åt varma popcorn. Eller när hon satt på en japansk resturang och tänkte på hur tröstande likgiltigheten på sushirestauranger är. Eller hennes kapitel om röd mat! Att man kan vara på ett humör där man bara vill äta röd mat. ”Stora städer är beroende av sina ensamma, de ensamma möblerar städerna med sina liv”, önskar att jag hade läst när jag hade flyttat till Berlin. När hon skriver ”du måste lära dig att skilja drömmen ifrån drömmen om att den ska slå in” vill jag också typ bli bruten på mitten
Boken känns som ett första utkast till en lovande roman. Intressant huvudperson och utgångpunkt, absolut, men det räcker inte hela vägen fram. Jag hade svårt för hur statisk den var. Huvudpersonen utvecklas i princip inte utan allt utspelar sig i hennes minnen av det förflutna. Tankarna som huvudpersonen bär på är vackert formulerade (det är ju trots allt Bodil Malmsten vi pratar om), men när språker inte bärs upp av ett driv i berättelsen faller allting platt. Väldigt besviken på den här faktiskt.