What do you think?
Rate this book
Tjänstekvinnans son : en själs utvecklingshistoria #1-4
Il figlio della serva
Strindberg var endast 37 år gammal när han fann tiden mogen att upprätta ett bokslut över sitt liv. De två första delarna av Tjänstekvinnans son skrevs på våren och försommaren 1886 och skildrar tiden från den första barndomen fram till år 1872, när han slutgiltigt övergav universitetsstudierna i Uppsala för att återvända till Stockholm "och bli litteratör, samt möjligen författare, om hans kallelse befanns vara grundad".
De två avslutande delarna skrev Strindberg i Schweiz 1886. I del 3 skildrar Strindberg sina växlingsrika ungdomsår 1872-75 och i sista delen dokumenteras den idéutveckling som avtecknar sig i den överväldigande rika produktionen från genombrottet med Röda rummet 1879 till bokslutet med Tjänstekvinnans son.
De två avslutande delarna skrev Strindberg i Schweiz 1886. I del 3 skildrar Strindberg sina växlingsrika ungdomsår 1872-75 och i sista delen dokumenteras den idéutveckling som avtecknar sig i den överväldigande rika produktionen från genombrottet med Röda rummet 1879 till bokslutet med Tjänstekvinnans son.
194 pages, Paperback
First published January 1, 1886
13 people are currently reading
328 people want to read
About the author
August Strindberg
1,923 books775 followersJohan August Strindberg, a Swede, wrote psychological realism of noted novels and plays, including
Miss Julie
(1888) and
The Dance of Death
(1901).
Johan August Strindberg painted. He alongside Henrik Ibsen, Søren Kierkegaard, Selma Lagerlöf, Hans Christian Andersen, and Snorri Sturluson arguably most influenced of all famous Scandinavian authors. People know this father of modern theatre. His work falls into major literary movements of naturalism and expressionism. People widely read him internationally to this day.
https://en.wikipedia.org/wiki/August_...
Johan August Strindberg painted. He alongside Henrik Ibsen, Søren Kierkegaard, Selma Lagerlöf, Hans Christian Andersen, and Snorri Sturluson arguably most influenced of all famous Scandinavian authors. People know this father of modern theatre. His work falls into major literary movements of naturalism and expressionism. People widely read him internationally to this day.
https://en.wikipedia.org/wiki/August_...
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 19 of 19 reviews
September 3, 2020
Om man aldrig har läst Strindberg och funderar på att börja med Röda rummet, så vill jag säga: Läs den här istället! Kanske inte hans bästa eller mest nyskapande eller flummigaste verk. Men en bra introduktion, här finns lite av allt: psykologi, biografi, humor, samhällskritik. Den är rätt lång, men man måste ju inte läsa hela.
Här är ett skönt citat om att tvivla på Gud:
"Det rätta gudsbegreppet synes sålunda inte medfött, och när det sålunda skall förvärvas genom uppfostran borde inte regeringens lärobok inviga så låga föreställningar som den om en gammal man, vilken behövde vila sig efter sex dagars arbete."
Här är ett skönt citat om att tvivla på Gud:
"Det rätta gudsbegreppet synes sålunda inte medfött, och när det sålunda skall förvärvas genom uppfostran borde inte regeringens lärobok inviga så låga föreställningar som den om en gammal man, vilken behövde vila sig efter sex dagars arbete."
June 17, 2020
Skulle ge den 4,7 i betyg. Grym! Blir helt besatt och känner jag måste läsa allt av Strindberg. Detta är den bästa coming of age-romanen, sprängfylld med sociologiska och filosofiska reflektioner. Asbra om klassamhället, relationer, att va barn, växa upp, ”hitta sig själv”, ideal/verklighet, romantik/upplysning, Sverige osv. Mycket fint språk också. En fröjd att läsa.
September 13, 2024
Att kalla detta en roman är en grov överdrift. Det är snarare en bok av reflektioner, och det mesta är skrivet i första person och avviker allt som oftast helt från ”handlingen”. Mycket av innehållet är utdaterat, om man inte är intresserad av hur dåtidens intellektuella såg på dåtidens konst och kultur. Den var absolut den mest krävande av Strindbergs böcker, men ju mer man ger desto mer får man. Intressanta reflektioner som förde mig närmre dåtiden, som trots allt inte är så olik samhället vi lever i nu. Bravo!
June 30, 2025
The original incel. Påminnelse till mig själv att inte läsa litteratur från 1800-talet mitt uppe i intensiv plugg i franska. Franskan är redan svår, nöjesläsningen behöver inte det med vara svårt. Jag kanske skulle läst den med andra ögon om det inte vore för ovan nämnda. Nu väntar jag nog några år innan jag läser något mer av Strindberg.
June 29, 2021
A very 50/50 book. Some parts especially the beginning and his time in Uppsala were superb. But alot of other parts were basically the ramblings of a mad man which at times talked about an interesting subject but for the most part it was about something very banal. Strindberg was definitely a very interesting man with alot of problems which is shown by how often he changed his whole character. And his life suites the life of a fictional book. Another good part is the subject of class and it’s place in society which by far is the best of the social subjects Strindberg touches on since it was a core part of him and basically the entire book. The whole rivalry with Ibsen was quite comedic and weird but still mainly entertaining. Strindberg was all in all in my opinion a melancholic person and naturally this was a melancholic book with alot of bad parts and alot of good parts. The life of Johan is a story which I won’t forget for a long time.
May 7, 2014
Remarkable book. I heartily recommend it. Autobiographical, intimate confession of a soul. The action takes place in Sweden in mid-nineteenth century, successful description of an important era in Swedish history and harsh atmosphere where the writer grew up and lived. The author moves from intimate studies of his soul to objective events in the world around him with sharp gift of observing. Talking about his personal life Strindberg reaches up to general psychological truth.
January 20, 2024
Det är kanske politiskt totalt inkorrekt att gilla Strindberg, men jag kan ändå inte låta bli att göra det. Allt han skriver i dessa två första delar av sin självbiografiska roman ”Tjänstekvinnans son” köper jag kanske inte, men i mångt och mycket utmanar han ändå rentav dagens tänk, för att inte tala om hur stor han var i sin tid. Beträffande det principiella hänvisar jag till min recension av ”Giftas”.
Den här romanen bjuder på, förutom en djupdykning i Strindbergs uppväxt och utvecklingen av hans tänkande, en djuplodande skildring av det svenska samhället från 1849 till 1867. Här får kyrka och religion, familj och uppfostran, skola och universitet, klasskillnader mm. en skarpsynt analys. Likaså får läsaren insyn i tidens litteratur och annan konst. Strindberg var i mycket hundra år före sin tid, mycket av vad han skriver är relevant ännu idag, trots att mycket förstås har förändrats under tidens gång. Sättet på vilket Strindberg skildrar barnets värld och upplevelser är enastående, i synnerhet med tanke på tiden då han skrivit det. Idag ställer vi barnets rättigheter i centrum, för hundrafemtio år sedan hade barnet endast skyldigheter. Likaså tilltalar Strindbergs syn på religionen mig, till exempel i konstaterandet att ”nu när man upptäckt att fäna äro de mest religiösa och att den som har vetande icke behöver religion, så blir religionens gagnande verksamhet betydligt reducerad.” Utöver samhällsanalysen, är boken också högst intressant som en tidsskildring och biografi över Strindbergs uppväxt och utveckling till en av sin tids stora litteratörer och tänkare.
Strindbergs språk kan kännas arkaiskt, men är inget problem för dagens läsare. Tvärtom är det djuplodande och känns pikant. Kunde ha läst hur mycket som helst, språket känns som musik.
Ett litet kuriosum för mig som pensionerad jurist är Strindbergs konstaterande om att vid universitetet var det endast juristerna som fick några nyttiga realkunskaper, som var nyttiga för det offentliga livet, ”de enda, som fingo se in i samhällsorganisationen och känna kontakt med dagslivets handel och vandel. De var realisterna.”
Den här romanen bjuder på, förutom en djupdykning i Strindbergs uppväxt och utvecklingen av hans tänkande, en djuplodande skildring av det svenska samhället från 1849 till 1867. Här får kyrka och religion, familj och uppfostran, skola och universitet, klasskillnader mm. en skarpsynt analys. Likaså får läsaren insyn i tidens litteratur och annan konst. Strindberg var i mycket hundra år före sin tid, mycket av vad han skriver är relevant ännu idag, trots att mycket förstås har förändrats under tidens gång. Sättet på vilket Strindberg skildrar barnets värld och upplevelser är enastående, i synnerhet med tanke på tiden då han skrivit det. Idag ställer vi barnets rättigheter i centrum, för hundrafemtio år sedan hade barnet endast skyldigheter. Likaså tilltalar Strindbergs syn på religionen mig, till exempel i konstaterandet att ”nu när man upptäckt att fäna äro de mest religiösa och att den som har vetande icke behöver religion, så blir religionens gagnande verksamhet betydligt reducerad.” Utöver samhällsanalysen, är boken också högst intressant som en tidsskildring och biografi över Strindbergs uppväxt och utveckling till en av sin tids stora litteratörer och tänkare.
Strindbergs språk kan kännas arkaiskt, men är inget problem för dagens läsare. Tvärtom är det djuplodande och känns pikant. Kunde ha läst hur mycket som helst, språket känns som musik.
Ett litet kuriosum för mig som pensionerad jurist är Strindbergs konstaterande om att vid universitetet var det endast juristerna som fick några nyttiga realkunskaper, som var nyttiga för det offentliga livet, ”de enda, som fingo se in i samhällsorganisationen och känna kontakt med dagslivets handel och vandel. De var realisterna.”
July 10, 2024
Palkkapiian poika on August Strindbergin omaelämäkerralinen kuvaus, joka kattaa hänen elämänsä lapsuudesta keski-ikäään saakka. Kirja jakautuu neljään osaan: "Palkkapiian poika" käsittelee varhaislapsuutta ja nuoruutta (1849-1867), "Kuohunnan aika" (1868-1872) ja "Punaisessa huoneessa" (1872-1875) varhaisaikuisuutta ja "Kirjailija" (1877-1887) kolmikymppisen kirjailijan elämää. August Strindberg kuvailee varhaislapsuuttaan synkin sävyin, pelko tuntuu olevan päällimmäinen muisto. Kirjassa on elävää kuvaustaa 1800-luvun Ruotsista, sekä kotielämän että yhteiskunnan kuvaus ovat kuin aikamatka satojen vuosien taakse. Kirjassa on paljon kulttuurista ja yhteiskunnallista pohdintaa, mikä teki lukemisen ajoittain vaikeaksi, koska en tunne tuon ajan Ruotsia niin hyvin. Tässähän sitä toki oppi, mutta taustojen selvittäminen vei aikaa. Kirjan loppupuolella oli esseemäisempiä tekstejä, joista kirjailija pohtii esimerkiksi uskontoa ja sosialismia. Kokonaisuutena tämä oli kiinnostava ajankuva, mutta ajoittain raskaslukuinen.
June 23, 2023
Libro autobiográfico y valiente del autor donde cabe destacar una acertada crítica al régimen familiar y las dudas y contradicciones propias de la adolescencia agravadas por un complejo de inferioridad en una sociedad marcadamente clasista. Pese a los ingredientes, la novela se desarrolla de forma un tanto desordenada lo que le resta efectividad e impide una mayor conexión con el lector.
November 14, 2020
Trots sin nonchalans gentemot omvärlden, förtjänar han ett ganska gott omdöme för faktumet att det är närmre självbiografiskt än fiktivt!
March 23, 2022
Läste bara första två delarna, drygt 200 sidor. Inte värt.
January 25, 2017
"Era più facile dire cose delicate in una lingua straniera."
Same here, August.
Primo volume del ciclo autobiografico, Strindberg ci narra la sua infanzia e giovinezza con una profondità e precisione psicologica impressionante. Non ci risparmia parole dure e critiche contro la sua famiglia, e l'istituzione della famiglia in generale - è infatti delle prime pagine uno dei numerosi duri attacchi che ama sferzare.
"Magnifica istituzione morale, famiglia santa, fondazione inattaccabile, divina, a cui tocca educare il cittadino alla verità e alla virtù! Il cosiddetto luogo delle virtù, dove si torturano fino a farli mentire per la prima volta bambini innocenti, dove la forza di volontà viene sbriciolata dal dispotismo, dove la coscienza di sè viene uccisa da ottusi egoismi. Famiglia, tu sei il ricettacolo di tutti i vizi sociali, sei l'asilo di tutte le donne svogliate, l'ancora del capofamiglia, l'inferno dei figli" .
Ma la famiglia è anche il suo nido, come sempre avviene, con la madre, figura fondamentale per la sua crescita, insieme a quella dei rari amici, verso cui prova devozione, ma anche irritazione, con i tanti fratelli che, insieme al padre - e poi la matrigna - lo deridono, lo sminuiscono e gli fanno sprecare anni di vita.
Già avendo letto solo alcuni libri di Stridberg, si nota come è un uomo e un artista pieno di contraddizioni. La famiglia, la religione, le donne sono sempre oggetto di critiche, ma anche di vera attrazione e ciò aumenta lo spessore delle sue riflessioni e dei suoi scritti.
La religione è un elemento fondamentale per la sua adolescenza, è fonte di tante inquietudini (le campane della chiesa di Klara), riflessioni (le innumerevoli lettere in francese alla sua cara amica), dubbi (prima il pietismo, poi il cristianesimo ed infine l'ateismo) che gli permettono di non rimanere immobile nella figura di un carattere, ma di essere sempre in movimento, di dubitare tutto per un continuo evolvere.
"Il cosiddetto "carattere" è un apparato meccanico semplicissimo; possiede un unico punto di vista sulle intricatissime circostanze della vita; ha deciso di avere, per tutta la vita, un'unica opinione su un determinato argomento, e per non essere accusato di essere privo di carattere, non lo cambia mai, per quanto balorda o assurda essa sia. Un "carattere" deve essere, di conseguenza, un uomo abbastanza ordinario ed essere anche, come si suol dire, un po' stupido. Sembra che il carattere e l'automa coincidano, in una certa misura. [...]" .
Sulle donne si pone già delle domande, ha le prime esperienze, e intuisce che a livello sociale vi è una certa disuguaglianza, ma, come si dice, "il bello deve ancora venire".
Per concludere, purtroppo il libro perde un po' nelle lunghe pagine con riferimenti religiosi e letterari del tempo, che diventano un po' pesanti per i lettori odierni.
Same here, August.
Primo volume del ciclo autobiografico, Strindberg ci narra la sua infanzia e giovinezza con una profondità e precisione psicologica impressionante. Non ci risparmia parole dure e critiche contro la sua famiglia, e l'istituzione della famiglia in generale - è infatti delle prime pagine uno dei numerosi duri attacchi che ama sferzare.
"Magnifica istituzione morale, famiglia santa, fondazione inattaccabile, divina, a cui tocca educare il cittadino alla verità e alla virtù! Il cosiddetto luogo delle virtù, dove si torturano fino a farli mentire per la prima volta bambini innocenti, dove la forza di volontà viene sbriciolata dal dispotismo, dove la coscienza di sè viene uccisa da ottusi egoismi. Famiglia, tu sei il ricettacolo di tutti i vizi sociali, sei l'asilo di tutte le donne svogliate, l'ancora del capofamiglia, l'inferno dei figli" .
Ma la famiglia è anche il suo nido, come sempre avviene, con la madre, figura fondamentale per la sua crescita, insieme a quella dei rari amici, verso cui prova devozione, ma anche irritazione, con i tanti fratelli che, insieme al padre - e poi la matrigna - lo deridono, lo sminuiscono e gli fanno sprecare anni di vita.
Già avendo letto solo alcuni libri di Stridberg, si nota come è un uomo e un artista pieno di contraddizioni. La famiglia, la religione, le donne sono sempre oggetto di critiche, ma anche di vera attrazione e ciò aumenta lo spessore delle sue riflessioni e dei suoi scritti.
La religione è un elemento fondamentale per la sua adolescenza, è fonte di tante inquietudini (le campane della chiesa di Klara), riflessioni (le innumerevoli lettere in francese alla sua cara amica), dubbi (prima il pietismo, poi il cristianesimo ed infine l'ateismo) che gli permettono di non rimanere immobile nella figura di un carattere, ma di essere sempre in movimento, di dubitare tutto per un continuo evolvere.
"Il cosiddetto "carattere" è un apparato meccanico semplicissimo; possiede un unico punto di vista sulle intricatissime circostanze della vita; ha deciso di avere, per tutta la vita, un'unica opinione su un determinato argomento, e per non essere accusato di essere privo di carattere, non lo cambia mai, per quanto balorda o assurda essa sia. Un "carattere" deve essere, di conseguenza, un uomo abbastanza ordinario ed essere anche, come si suol dire, un po' stupido. Sembra che il carattere e l'automa coincidano, in una certa misura. [...]" .
Sulle donne si pone già delle domande, ha le prime esperienze, e intuisce che a livello sociale vi è una certa disuguaglianza, ma, come si dice, "il bello deve ancora venire".
Per concludere, purtroppo il libro perde un po' nelle lunghe pagine con riferimenti religiosi e letterari del tempo, che diventano un po' pesanti per i lettori odierni.
August 3, 2014
I read it ninth grade and absolutely hated it. At that time I was an avid reader that would read and enjoy almost any books I got my hands on.
I read it for school, it was in two volumes, I read 1 1/2 of the books and then begged my teacher to get to pick another book. She approved of it!
He is so whiny and boring. Some people think he was a very deep author.
He isn't, he is known for his rich language and hatred against women not for his deep.
I read it for school, it was in two volumes, I read 1 1/2 of the books and then begged my teacher to get to pick another book. She approved of it!
He is so whiny and boring. Some people think he was a very deep author.
He isn't, he is known for his rich language and hatred against women not for his deep.
November 4, 2020
Interesante y con mucho aporte si estamos estudiando al autor. Como libro es denso, aburrido y con algunas anécdotas que no llegan a tener demasiada fuerza. Es muy reflexivo y Strindberg hace una interesante introspección y análisis de su sentir pero, cómo dije, cómo libro le falta juego, se enreda desmadrado en sus sentimientos (por cierto un poco víctima de más) y se olvida de la anécdota.
Por algo Strindberg la pega con sus obras de teatro...
Por algo Strindberg la pega con sus obras de teatro...
July 31, 2011
got a few lulz from this one... recurrent themes are the dangers of masturbation, divinity of Jesus Christ, upper vs lower class. funny how he is seeing the hypocrisy everywhere..
January 8, 2013
This book combined many things that I love Sweden, History, and Enlightenment-era literature.I love the depth.
November 20, 2015
Även om den är lite väl orerande på sina håll så är Tjänstekvinnans son en intresseväckande skildring av att växa upp på 1800-talet. En hel del partier går bra att hoppa förbi.
Read
December 8, 2018#5 1989
Displaying 1 - 19 of 19 reviews