Helga Maria Swarts, known as Moa Martinson, (2 November 1890, Vårdnäs - 5 August 1964) was a Swedish author.
Helga's ambitions as a writer was to change the society and with her authorship portray the conditions of the working-class but also the personal development of women. In her work she wrote about: motherhood, love, poverty, politic, religion, urbanization and the hard living conditions of the working class woman.
En väldigt fin uppföljare till Mor gifter sig. Ibland lite mer distanserad, men fortfarande med samma värme och respekt. Som läsare blir jag så lättad och glad när det (ibland) går bra för Mia/Moa och hennes mamma.
"En man kan vakna på många sätt. Ofta vaknar han vid väckarklockan och hustrun går upp och sätter på kaffe. Han kan vakna med väckarklocka utan hustru och själv koka sitt kaffe. Han vaknar ibland efter att ha tjuvsovit på en vind. Ibland vaknar han hos sin älskarinna, efter att ha försovit sig, och skandalen är given. Han kan vakna på en bordell eller han vaknar dagen efter det hans skilsmässa fått laga kraft och han känner sig lika ofri som förut. Han kan vakna i arresten eller på sjukhuset, efter en krock med bil, bryggare, bagare, borgare, bönder eller spårvagn. Han kan vakna upp först i skyttegraven och förbanna att han inte hela sitt liv predikat pacifism."
En skildring av livet i Norrköpings arbetarkvarter i början av 1900-talet. Berättarjaget Mia går i skolan, agerar tärna på sin moster kyrkbröllop, får och förlorar småsyskon, tvingas flytta på grund av omständigheter hon inte kan styra, just för att hon är ett barn.
Det jag gillar med Moa Martinsons återgivande av sin barndom, genom Mia, är att hon lyckas hålla den på barnets nivå. Vi ser att saker och ting händer, och jag med mina vuxna ögon kan förstå varför även om Mia själv inte vet bakgrunden till allt. Det är viktigt att hålla dessa historier vid liv, för att inte ta vad vi har för givet och att försöka undvika att vi hanar där igen.
Jag får alltid sådan stark känsla av närvarande historia när jag läser Moa Martinsson, hur hon memorerat så många historier från hem, mammor och eländiga liv hon besökt under sin barndom, berättelser ingen annan hade tänkt på att skriva ner. Känner mej alltid mer enlightened i historia om statar- och arbetarförhållanden när jag läser henne. Och ett så bra barnperspektiv hon har... det känns som att hon skriver precis som barnet själv tänkte om saken, när hon lyssnar och iakttar, och blandar det med lite skarpsynta tillägg från en vuxen "Mia". Fast Kyrkbröllop var kanske mer biografikänsla och reflektioner i efterhand än i Mor gifter sig. Tänker på De fem unga och deras öppna ogillande av Moa Martinsson, och att hon skulle fördärvat Harry Martinsson och allt var det var, och blir arg. Deras skildring av uppväxt i arbetarklassen är bara en skärva av den hela förståelse för människa, familj och arbete som Moa begriper och förklarar. Nu ska jag läsa om Kungens rosor o det ska bli skoj
Som en blandning mellan Knausgård och Astrid Lindgren. Fast ändå inte. Jag har bara läst över-/medelklasskildringar från denna tid i Sverige innan (antar friskt att Doktor glas, Mina drömmars stad och Den allvarsamma leken är den cirka samma tid). Otroligt intressant att få inblick i ett liv i Sverige som jag inte känt till så mycket om innan. Lite tråkig ibland! Fattar inte om den är för barn eller vuxna. Men också fin! Kanske dumt att jag råkade börja på del 2 i en serie av 3 men men.
De två första i serien är mörka utan mycket ljus. Men här finns en fin humor också som gör att den här boken klår de andra två. Mycket bra tidsdokument precis som de två föregående.
There is something so absolute and irrevocable in her writing. So perfectly clear and apparent. The realism of her stories so direct and unapologetic.
And yet there is an overwhelming amount of underlying sensetivity in that directness, that frankness. That makes her language melodic sometimes, without taking away the seriousness of the context.
Martinsons writing, together with Agnes von Krusenstjerna and Selma Lagerlöf has had a grand impact upon the way I see things today, in how I see things, understand them. And it's pretty wonderful, at moments, to have these wimen whispering in your ear!
Uppföljaren i Moa Martinssons sprakande självbiografi är... inte riktigt lika sprakande.
På samma sätt som i Mor gifter sig berättar Moa på ett avslappnat sätt om sin barndoms äventyr. Det är fattigdom och svält, men också den råa konkurrensen barnen emellan om att vara "coolast", och moderns kullerbyttor genom livet för att vara "tillräckligt fin". Där de t.ex. måste skuldsätta sig för att kunna köpa en kista till sin döda bebis, eftersom någon har sagt att det inte duger att begrava ett döpt barn i en sockerlåda, som man kan göra med odöpta.
Men i princip allt är helt enkelt lite sämre än i första boken. Rösten har fått en distans till händelserna, allt oftare kommenteras saker ur ett "nu för tiden"-perspektiv. Dispositionen känns underlig, första halvan av boken utspelar sig inom ett halvår, sedan hoppar vi plötsligt ett år hit och dit och gör underliga nedslag där jag har svårt att förstå varför just de har valts ut. Är det verkligen det mest spännande som hände? Jag får en svag känsla av att det är något av en brain dump hon har gjort, och att ingen riktigt har vågat redigera i den.
Alltid förstås intressant att läsa om gamla Sverige, men jag känner inte riktigt att den här boken ger mig så mycket mer än jag redan hade fått från första delen.
Second volume in proletarian-feminist-autobiographical trilogy. I translated the first 50 pages as an "appendix" to my MA thesis about Martinson and her writing (at San Diego State University, 1996 I think, in case anyone wants to interlibrary loan the thesis or just the appendix). I will write a better review after looking back at my thesis again. Hope to finish the translation someday!
Andra delen i en trilogi. (Av någon anledning missade jag att det fanns en bok innan denna.) Gillade den dock. Om Mia som växer upp i arbetarklassen i början av 1900-talet.
Den andra boken i Moa Martinsons självbiografiska triologi gjorde mig inte besviken - lika engagerande och medryckande som den första boken. Boken innehåller nyanserade personskildringar och miljöbeskrivningar som gör att man kan känna lukten och stämningen i varje kvarter som nioåriga Mia passerar i boken.
Moa Martinsson förklarar kulturen i sin barndoms stad så man förstår varför Mia eller andra i boken reagerar som de gör i vissa situationer. Ibland kommer 1930-talets författar-Moa in med sina egna reflektioner om händelserna i boken. Jag tycker som historiker det är spännande dels att tänka sig in i 9-åriga Mias kontext kring året 1900, dels tänka sig in i författarens kontext på 1930-talet. Saker som vi idag tycker det är självklart att hon beskriver i boken var inte lika självklart (till och med tabubelagt) på 1930-talet.