縮図 (1971年)

by Shūsei Tokuda

自然主義文学の担い手の一人として明治初期から昭和初期まで活躍した作家、徳田秋声の長編小説。初出は1941（昭和16）年。東京は日本橋芳町で芸者屋を営む銀子の半生と、彼女をめぐる男女の愛欲の悲喜をしっとりと描く。思想統制下、新聞連載中断を余儀なくされた秋声の晩年の最高傑作。広津和郎や寺田透などの評論家も評価した。

Paperback Bunko

First published September 27, 2012

Reviews

[Niklas · Rating 4 out of 5]

Det känns udda att läsa en bok skriven i Japan under andra världskriget. Boken kom ut som följetång 1941, ett par månader innan Japan gick in i kriget men fullbordades aldrig (tydligen ska författaren ha varit trött på censuren). Det är en intressant skildring av ett geishaliv och de sista, tynande åren av den japanska moderniteten. Geishan Ginko som blivit tvingad till geishalivet för att försörja sin familj blir slutligen bordellmamma och cirkeln sluts. Jag skulle inte säga att romanen är 'spännande', men den lyckas med att porträttera en geishas liv och med det samhället runtomkring henne. Ginkos öde blir gripande för att det beskrivs på ett så vardagligt sätt. Att samhället bespottar henne samtidigt som de förväntar sig att hon ska utföra sitt yrke och hålla käften är någonting hon får finna sig i. Tokuda moraliserar sällan, utan beskriver bara ett skeende och låter läsaren tolka resten. Texten slutar abrupt mitt i en mening, vilket är lite synd, men varje av bokens sex delar funkar också som ett litet 'mikrokosmos' (fyndigt va) över Ginko och hennes partner författaren Kinpeis liv.

[Anders Demitz-Helin · Rating 2 out of 5]

Kawabata said he liked Shukuzu, and a swedish translator believed in the Nobel Prize winner, spending 12 yrs translating his last piece into swedish. I think it's the only language this one is translated to. In the foreword he says something about the author being the master of details.

When reading it I tell you he's not a master, of anything. He describes things. And more things. I think "the fuss" is the Geisha-thing. It's mostly about a Geishas life. A plain and not very special one. That might have awoken some nostalgia or reminiscence for Kawabata, that made him like it. We all like many things for different reasons. I mostly think about the 12 years transcribing this. I don't think it's a waste. I think it's attending to details.

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 3 out of 5]

I-romanerna är Japans motsvarighet till vår självbiografiska genre, med tonvikt på känslor. Tokuda Shūsei (1872-1943) började sin naturalistiska triptyk med angenäma Mögel (1911) och den tredje delen Mikrokosmos (1941) blev hans sista roman, den slutar med ett kommatecken. Under andra världskriget ville regimen censurera honom varför han valde att sluta skriva.

Det är till en början ljuvligt att åter befinna sig på bakgatorna i ett sedan länge svunnet samhälle. Tokyo på fyrtio och femtiotalen moderniserades, kapitaliserades och kommersialiserades snabbt men skiljer sig tillräckligt mycket från vårt nutida sammelsurium för att göra en läsare som mig lycklig för en stund. Jag trivs tillsammans med författaren Kinpei som jag tänker på som någon slags Cornelis Wreesvijk-typ och hans partner Ginko. Den osentimentala skildringen gör läsningen relativt lättsmält trots det allvarliga ämnet. Den motvilligt prostituerade Ginko öppnar nu ett eget hus där ”professionella” kvinnor/flickor får ”engagemang”, de är geishor som säljer sex och de sjunger en visa som lyder:

”Bli inte geisha, som en mås med bo i annan hus. En mås som flyger utan vila. Låt bli. Låt bli.”

Det patriarkala narrativet är alltjämt konstant men Shūsei skapar en oväntat feministisk kontext som jag inbillar mig måste varit rent märkvärdig på sin tid. Han moraliserar icke men lyckas beskriva utan kvinnoförakt. Ett tydligt exempel är beskrivningen av ett spädbarns grepp om en blåsvart bröstvårta. Kvinnan ges plats i den här författarens universum som en människa med kropp och själ.

Men jag tröttnar ändå lite på Ginko och Kinpeis mikrokosmos och jag tror inte att jag kommer minnas den här romanen.