Jag skriver till dig med mina fingrar, med mina koögon och mina flugor. Med min boskapshunger och juverblick, med min bokstavsspilta och min klöver. Med mina klövar och min bakdel. Med min bakfot, med min mening.
Jag har en utmaning nu i april att jag ska läsa en novell per dag och denna är först ut! Jag har varit nyfiken på Helena Granströms författarskap ett bra tag eftersom hennes böcker verkar så "extra allt" och innehålla mycket vetenskap, naturskildringar och såna bra grejer. Jag är verkligen en sån läsare som tycker om när det är såhär superdramatiskt och laddat genom hela texten, asså skriver någon i en recension att någonting är för "pretentiöst", så hamnar det direkt på min to be read list.
Så ja, jag älskade den här, tyckte den var så intressant! Gillar också att novellen är baserad på tematiken och att texten liksom väver sig ihop med sig själv. Jag håller själv på att utforska den formen av textförfattande i mitt låtskrivande, så det var coolt att se det så väl gjort i novellformat. Var inte förberedd på att den skulle vara så deppig men det var en bra start på min novellutmaning. Kommer absolut läsa mer av författaren i framtiden.
”Här är min kropp i massiv flyktighet. Här är den fastlåst i sin tyngd och slitande i sin förtöjning”.
Skördebrev är ett stycke dikt som svällt till suggestiv prosa om allt från säckiga bröst till idisslande kossor och mödraskap. Även om symbolerna i bland är prosaiska är tonen allvarlig och antydningarna mångbottnade. Granström låter sig själv i denna novell genom sina egna förnimmelser och existentiella skörhet berätta en historia om sökandet efter det som aldrig blev och den påträngande och absurda verkligheten.
Hur man väljer att läsa novellen är upp till en själv.
Där Det som en gång var var gripande i sitt sakliga och karga berättande och i sina filosofiska diskussioner blir Skördebrev i sin avsaknad av det och istället alldeles för dramatiska språk mest trist.