Kohuttu romaani Edith Södergranista - tunnetun ruotsalaiskirjailijan rakkaudentunnustus runoilijalle, naiselle jonka taide ja elämä ovat jo pitkään kiehtoneet häntä
Ernst Brunner kirjoitti väitöskirjansa suomenruotsalaisen runouden modernismia ennakoineen Edith Södergranin (1892-1923) lyriikasta. Aihe ei tyhjentynyt väitöskirjaan. Rohkean subjektiivisessa romaanissaan Brunner irtautuu totutusta, eteerisen romanttisesta Södergran-tulkinnasta. Hän piirtää kuvan polttavan intohimoisesti elämään, ihmisiin ja runouteen suhtautuneesta, lahjakkaasta ja eteenpäin pyrkivästä nuoresta naisesta, joka yritti kaikin keinoin taistella tuhoisaa sairautta ja kuolemaa vastaan. Södergranin elämänvaiheita seuratessaan lukija tutustuu myös runoilijan omaisiin ja lähimpiin ystäviin sekä vuosisadanvaihteen Karjalaan, Pietariin ja Sveitsiin, jossa Edith vietti pitkiä aikoja parantolassa.
Ruotsissa Edith nousi ilmestymisvuonnaan kriitikkojen suosikkilistan kärkeen, mutta Brunnerin tyyli ja aiheen lähestymistapa myös ärsyttivät monia. Kiivasta keskustelua herättänyttä kirjaa myytiin kymmeniä tuhansia.
"Hohtavan kaunis romaani Södergranista", Hufvudstadsbladed otsikoi arvostelunsa.
Ernst Brunner's masterpiece. He did get a lot of criticism for, as a man, failing to write in the voice of a woman. I wouldn't really know, since I'm a man... I'm also ridiculously biased because of my worship of the subject, Finish/Swedish poet Edith Södergran.
Svår bok att ta sig igenom. Har velat lägga bort den flera gånger, men mitt bokcirkelsengagemang har hindrat mig. När jag nu är färdig vet jag dock inte riktigt vad jag ska säga. Brunners språkdräkt har liksom hela tiden hållt mig på avstånd från människan Edith Södergran. Märkliga tidshopp som jag antar att jag behövt förbereda mig på genom att läsa på om Södergran innan jag började med den här boken. Visst kände jag också en oro när jag hostade under läsningen och tittade efter tecken på tuberkulos, men det blev liksom inte mer levande än så för mig.
Jag klara inte av att läsa mer. Brunner fantiserar ihop en historia som hittills mest handlar om Södergrans och hennes likaledes minderåriga skolkamraters flickkroppar, hur de ser ut i detalj, hur de klär av varandra osv. Håller med andra recensenter om gubbsjukhet och han inte ens verkat finna (eller alls bry sig om) hennes själ. Varför skriva om en av våra största poeter och fokusera på hennes kropp?
Det här är en Roman, inte en biografi. Brunners titel är "Edith : Roman". Brunner har bakat samman sina intressen: Hans doktorsavhandling handlade om Edith Södergrans expressionism; Brunners egen debut var en diktsamling med erfarenheter från 1970-talets tröstlösa svenska sjukvård. Att ta jobb som nattvak på sjukhus var då ett ganska vanligt sätt för studenter att tjäna lite pengar. Att utgå ur Ediths liv är en djupdykning i ett liv plågat av lungsot, i en tid då många plågades av lungsot.
"Edith" är en expressionistisk roman, expressionistiska fantasier med avstamp i Södergrans korta liv. Visst finns det en autentiska bas - även om vi egentligen vet så lite - så finns det utdrag ur några få brev, och någon ungdomsdikt. Men huvuddelen är expressionistisk intryck av Södergrans tid, i S:t Petersburg och hemorten Raivola på Karelska näset, alla historiska omkastningar i Finland, från storfurstendöme under Rysslands Tsar, via första världskriget, till Ryska revolutionen och Finlands frigörelse och inbördeskrig mellan vita och röda. En mångkulturell period, där många folk och språk samsades, innan nationalismen eldades på. Det historiska åskådliggörs känslomässigt, genom Ediths liv. Det är omstörtande och svårt att värja sig emot.
Historia verkar ju också tillhöra Brunners huvudintressen. Han kom att ägna de första tjugo åren på 2000-talet åt svenskt 1700-tal (Karl XII, Bellman, Anckarströms mord på Gustav III)
Men jag har svårt att ta till mig Brunners bild av Edith. Jag har snubblat över den ena manliga poeten efter den andra som förälskat sig i Edith Södergran, som om de tycker sig ha funnit den kvinnliga passion de alla söker efter. Men hennes själ (inklusive intellektet), den tycks fortfarande ligga utom synhåll för många ...
Nu har jag äntligen tagit mig igenom den här boken och jag undrar varför. Jag har fått en bild av Edith Södergran som jag inte ville ha. Det kändes lite obehagligt att Brunner lägger sina ord i Ediths mun. jag tycker han förminskar henne till en trånsjuk flicksnärta, ingenstans syns hennes fantastiska poesi Hans sätt att skriva pendlar mellan oläsligt och medryckande