Roxy dricker öl i Malmö med sina kompisar och längtar efter kärleken. Alla killar hon träffar pratar om sina ex, är porrmissbrukare eller För Känsliga För Sex. Hon är intresserad av Josef men alla hans diagnoser står i vägen. Samtidigt tjatar hennes mamma om att Roxys hormonspiral är cancerframkallande. Roxy vill bli framgångsrik men har inga tydliga projekt. Hon läser Elis Burrau, följer Tone Schunnesson på Instagram och när hon drömmer om att vara med i Babel tänker hon mest på vad hon skulle ha på sig och vem som skulle se programmet. Det här är en generationsroman i exakt takt med samtiden där det inte går att veta vem som sårar vem. Alice Dadgostar gestaltar en ung kvinnas sökande efter en egen plats i tillvaron. "Roxy" är hennes debut.
Ljuvlig om man levt sina early twenties i Malmö city. Namedropandet var lite cringe, samtidigt det som gjorde den så bra. Vill ta en öl på möllan curry med Roxy och ge henne en fet kram.
Roxy är 22, bor i Malmö och går en skrivarlinje. Det händer egentligen inte så mycket i Roxys liv, eller, det som händer är ett utsnitt ur en 22-årings liv. Alla kompisar är vänster och pluggar. De dricker öl, dejtar, pratar om politik, chattar. Avhandlar snubbar. Speciellt Josef, som är en ganska jobbig typ.
I ett stycke i boken resonerar Roxy med sig själv om tanken på att viss samtidslitteratur verkar vara självupplevda och om det verkligen är så. Förstår vad hon menar. Jag tyckte själv att boken verkade självupplevd, och tänkte på det. Som att den skrevs i jag-form för att komma så nära som möjligt, men att det ändrades till tredjeperson, för att för få den lilla distansen. Sen tänkte jag att det inte spelar någon roll. Men det säger något om vår egocentriska tid.
Jag gillade den här, det kändes lite som en blogg, men de där lite smådeppiga bloggarna man läste förr. Inte stora svulstiga tillrättalagda bloggar, med perfekt arrangerade bilder och lögnen om det perfekta livet. Och! En bok av ung person om unga personer som ej fick mig att känna mig gammal!
Mer samtid och meta än så här går det nog inte att bli.
Så rolig att läsa! I all sin enkelhet så kändes allt väldigt nära och igenkännbart och jag uppskattar verkligen berättarstilen. Som att läsa en seriebok ! Men i text <3
Gillar språket och hur den är skriven. Fastnar inte riktigt i berättelsen eller för karaktärerna, även om jag många gånger ser mig själv i Roxys ängslighet.
Köpte den här på antikvariat och när jag la in den i GR visade det sig att jag redan läst den 2019. Med andra ord inte en bok som gjort något intryck alls - men som är ganska kul om man gillar ironi och eran med FI, veganism och normkritik under 2010-talet. Författaren är lillasyster till Nooshi D.
Jag känner mig ganska precis som Roxys ena handledare på skrivskolan i texten, och vill också säga åt Roxys karaktärer: ’Gör nåt annat! [...] Vad som helst! De vara snurrar runt, runt sin egen axel!’.
För så är det. Men så är det också att vara 22 år och inte veta vad man vill, vad man ska göra, med vem och var och hur.
Dadgostars Roxy är en excellent berättarröst av samtiden, hur det är att vara tjugonågonting och sätter fingret på vad som skaver. Beskrivningen av en vardag som förflyter tillsynes utan att något exceptionellt inträffar berör för att den kommer så nära. Jag ser fram emot att få följa denna författare i kommande böcker
Vilket tidsdokument! Skrattade högt av pinsam igenkänning. Måste köpa den så att jag kan ge den som diskussionsunderlag till barn och barnbarn när de frågar hur det var när jag var ung.
Jag vet inte riktigt vad som var pointen med denna? Det känns otroligt hårt att säga, men alltså det är mest ett flöde av ord? Inget händer? Det är en massa (EN MASSA) samtidsreferenser och Malmöreferenser och samtidigt som det är kul hade det kanske platsat bättre i typ en krönika. En roman måste liksom vara lite mer, tänker jag.
Mycket som är alldeles på pricken skildrat, snyggt språk, trevliga karaktärer även om de känns lite suddiga i kanterna. Fattade som sagt inte riktigt handlingen - det blev lite rörigt, av någon anledning. Väldigt hoppigt också.
Jag tycker att hon fångar den klaustrofobiska känslan i det dagliga hos huvudpersonerna så väl! Och när Roxys nya redaktör delger sin upplevelse av karaktärerna i Roxys text (som underförstått är boken man själv just läser) känner jag att det är precis den känslan redaktören i boken har som jag delar.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Så mycket ord och så lite jag orkar engagera mig. I små stunder väcker den faktiskt ett intresse, så jag håller dörren på glänt för möjligheten att det bara var väldigt fel att läsa den några sidor åt gången vid sängdags under veckan när coronapandemin försatte Finland i undantagstillstånd.