Vi är inte här för att ha roligt

by Nina Lykke, Marianne Mattsson (Translator)

Knut är en medelålders författare som allt oftare blir förbisprungen av nya och mer spännande röster. För tjugo år sedan skrev han en framgångsrik roman som han därefter aldrig har lyckats följa upp. Den senaste boken var ett försök att bemöta kritikernas anklagelser om att han gick den vita, privilegierade medelklassens ärenden – men redaktören var inte imponerad och manuset gavs aldrig ut.

Nu har Knut bjudits in till litteraturfestivalen i Lillehammer, visserligen som ersättare i sista sekunden, men ändå. Han tänker göra det bästa av situationen, eftersom han äntligen har fått en andra chans.

"Lykke slår knockout på verklighetslitteraturen i en hejdundrande roman om den så ofta utskällda vita kulturmannen."
VG (Tärningskast 6)

Genres: Fiction, Contemporary, Audiobook, Humor, Novels, Book Club, Roman

280 pages, Paperback

First published October 10, 2022

About the author

Nina Lykke (f. 1965) debuterte i 2010 med den kritikerroste novellesamlingen Orgien, og andre fortellinger. Romanen Oppløsningstendenser (2013) fikk strålende anmeldelser og ble kortlistet til P2-lytternes romanpris. I 2016 fikk Lykke sitt store gjennombrudd med romanen Nei og atter nei (2016), som vant Ungdommens kritikerpris og ble en salgssuksess i Sverige og Tyskland så vel som i Norge. Full spredning. En legeroman er Nina Lykkes fjerde bok og for den vant hun Brageprisen 2019.

Not to be confused with Danish-Swedish gender studies scholar Nina Lykke.

Reviews

[Karenina (Nina Ruthström) · Rating 5 out of 5]

Inte har Knut det i alla fall. Jag har däremot väldigt roligt tack vare Nina Lykke som gör ett fantastiskt jobb när hon ikläder sig den störtade kulturmannens person. Hon försvarar honom, hon känner med honom, hon låter oss skratta med och åt honom. Knut är snart sextio och tvingas leva ett (nästan) vanligt liv utan berömmelse, groupies eller positiv kritik och det är inte roligt alls. Dessutom i dessa konstiga tider, vad är det med folk?

” världen har ätit och smält och skitit ut honom”

Det var decennier sedan han slog igenom med den ”berömda boken”. Nu har han skrivkramp, skulder, kass kontakt med sin son, han är olyckligt skild och hans enda vän är en granne som han sporadiskt super tillsammans med. När vi träffar honom har han precis fått en reservinbjudan till en litteraturfestival, där han ska samtala med en kvinnlig författare som i sin senaste bok utmålat honom som en äcklig snuskgubbe. Han strategi är ”never complain, never explain”. Men han behöver pengarna så han tackar ja.

Knut må vara en mossig karaktär men Nina Lykke är det då sannerligen inte när hon skildrar den moderna människans credo. Här kastar hon sig ut, passerar gränser och tabun, går i polemik med woke-kulturen och hennes samhällskritik balanserar på gränsen. Det är radikalfeministiskt, relevant och väldigt roligt. Jag lyssnar på boken och vill aldrig att den ska ta slut.

Knut stör sig på:
– förtal och uthängningar
– digitaliseringen med sociala medier och alla valmöjligheter som mest leder till skrollande
– hur man behandlar pappersböcker, ger bort gratis
– att folk inte läser böcker längre, elever ska skriva uppsats om en bok som de läst utdrag ur
– normalisering av bdsm, analsex, gruppsex
– ”verklighetsförfattare” som hävdar att de skriver sanningen
– att allt möjligt kallas konst
– kulturell appropriering
– kvinnokläder som passar för strippor (höga klackar, inlägg som förstorar och lyfter bysten, jämför kukförstorande inlägg)
– könsdysfori
– krav på konsensus
– bristen på jobbiga känslor i offentligheter, som irritation, ilska
– att allt redan sagts av medelklassen
– uppmärksamhetsekonomi (skitsamma hur du väcker uppmärksamhet)
– föreläsningsvurmen

”Vad är det för fel med den här världen? Knut hade inte tänkt på sex förrän hon kom gående. Långt därifrån. Han hade fullt upp med att förtränga åsynen av en främmande mans rövskåra men universum är inte färdigt med Knut än för här kommer en vandrande sexmaskin med följande besked: Kuken vill kanske inte stå men upp ska den! Ställd dig upp!”

Det fiffiga med Lykkes text är att den går att tolka som antingen en samtidskritisk satir – och då har Knut rätt i sina synpunkter – eller så är det Knut som är skämtet. För mig gäller ett tredje alternativ; en kombination. Jag är lite av Knut! Jag tycker också att det är problematiskt med dagens individfokus och hur omgivningen ska anpassa sig efter den enskilde. Jag håller med om allt jag listat ovan. Det var inte bättre förr men det är sämre nu. Och jag tror också att Ciceros råd (allt som behövs är böcker och en trädgård) är lösningen på allt. Men jag är också kvinnan som kritiserar Knut, så det blir dubbelträff på mig här. Skönt att kunna skratta åt hela joxet.

För även om Knut är vass i sin samtidsanalys är han faktiskt också helt tappad bakom vagnen. Det går därför inte att lita på honom. Han har både rätt och fel, och vilket som är vilket är lämpligt att diskutera i en bokcirkel.

”För det var hon som kommit fram till honom. Hon hade haft med sig en öl till honom. Det var det som hänt, i verkligheten. Och inte nog med det. Sen hade hon satt sig i hans knä och dragit honom i skjortkragen och på skoj låtsats försöka strypa honom. Hon hade verkat gränslös som om hon var kapabel till vad som helst och Knuts första reaktion hade varit en blandning av rädsla och upphetsning. Så naturligtvis fick han en högst ofrivillig erektion.”

Den största och allvarligaste kritiken riktar Lykke mot det översexualiserade samhället och idén om att kvinnor vill ha lika mycket sex som män. ”Att bägge könen är ”lika kåta” är enligt Nina Lykke en myt som odlades under den sexuella revolutionen, och som männen gärna vill tro på för att få ligga mer.” Att byta plats på könen i en situation med låtsasstrypning är en omöjlighet. Kvinnor är rädda för män, män är rädda för att kvinnor ska skratta åt dem.

”när statligt stödda sexologer försöker trycka upp butt plugs i arslet på en och det finns fullt med gratisböcker överallt, då tappar jag lusten att både knulla och läsa”

Berättargreppet är lite lurigt. Det är en utomdiegetisk berättare som fokaliserar Knut i tredjeperson men Knut framstår som opålitlig. Hans självbild stämmer inte överens med hur han blir bemött av omgivningen. När Knut ”märker” saker (till exempel att publiken tappar intresset) vet man inte om det är vad som händer eller om det är hans bittra feltolkning. Jag föredrar första person singular.

Det är som att höra mig själv när Knut pratar om samtidsmänniskan: ”..vad hände med något så enkelt som ordet flit, anspråkslöshet, måtta? Vi är bara lata. Vi är bara giriga. Vi står inte ut med att ha tråkigt. Vi är njutningslystna. Vi är överstimulerade. Vi är några riktiga arslen. Skärp dig! Men det orkar jag inte, för jag är lat. Och fet, lägger han till. Vi är feta allihop. Feta och lata.”

[Marika_reads · Rating 4 out of 5]

W „Nie jesteśmy tu dla przyjemności” Nina Lykke zabiera nas do głowy podstarzałego literata Knuta. Jesteśmy więc skazane na słuchanie dziaderskich myśli, ale ja choć dziadersów w życiu realnym nie trawię, tak w książkach w ogóle mi nie przeszkadzają (uwielbiam prozę Houellebecq’a i nie będę za to przepraszać). A tu jeszcze mamy wyjątkowy przypadek, bo postać wykreowana jest przez kobietę. Zmyślne to posunięcie bardzo. I do tego wszystkiego wisienka na torcie, czyli masa smakowitych smaczków z literackiego światka.

To satyra społeczna dotycząca nie tylko rynku wydawniczego, możemy ją przełożyć na całą kulturę czy jeszcze szerzej na inne środowiska opiniotwórcze. Autorka podejmuje tu temat pisania prowakacyinego, poprawności politycznej, sztucznego konformizmu, obowiązkowej inkluzywności, kulturze unieważniania, ale też języka debaty o wartościach czy światopoglądzie. Czy czytając współczesną literaturę nie zdarza wam się czasem odczuwać przesytu tematów ważnych (i nośnych) wrzucanych na siłę do fabuły? To będzie świetna książka na kluby czytelnicze.

I o jeszcze jednej rzeczy chcę napisać. Zastanawiam się co by było, gdyby autorem tej książki był mężczyzna? Czy głównego bohatera potraktowalibyśmy jako wykreowaną postać czy alterego autora? Czy wymawiane słowa i prezentowane przez Knuta poglądy i oceny przypisywalibyśmy pisarzowi, tak jak robi się to na przykład w przypadku wspomnianego już Houellebecqa? Czy zjechałybyśmy książkę za mizoginię i brak tolerancji, a autor zostalby scancelowany? W co gra z nami Lykke?

PS. Audiobook jest brawurowo przeczytany przez Leszka Filipowicza.

[Uroš Đurković · Rating 4 out of 5]

Vivisekcija bi ovde bila prejaka reč, ali ovo je šašavo duhovito i inteligentno obračunavanje sa autofikcijom i njenim derivatima. Odavno nisam pronašao ovako živopisne stranice o savremenosti, problemima tzv. "prvog sveta" i paketu svega onoga što bi mogla da predstavlja politička korektnost i, posebno, koja je značaj književnosti u svemu tome. Zagrlivši podrugljivost i saosećajnost, Nina Like u "Nismo ovde da bismo se zabavljali" piše priču o Knutu, piscu čiji su zlatni dani odavno prošli i koji se sa svojom prošlošću suočava tako što je pozvan da učestvuje na tribini u okviru jednog književnog festivala. Na njoj nastupa u njegova bivša žena, koju je, poput mnogih norveških pisaca (Knausgore, javi se) proslavilo autobiografsko pisanje. Navala ispovednih i samorazodevajućih narativa nije samo moda, ona je i simptom vremena i tu Nina Like sjajno, iznutra, pokazuje šta su sve iščašenosti na koje više i ne reagujemo. Jedno od zabavnijih mesta je što Knutov novi roman biva odbijen zato što je specijalni konsultant izdavačke kuće, urednik iz Šri Lanke (samo je tu i rođen, a odrastao u norveškoj porodici) ustanovio kako je na temeljno pogrešan način predstavio iskustvo skrivenih homoseksualaca iz Pakistana, dok je Knut doslovce prepričao priču svog druga koji je u tajnoj vezi. Kako, zaboga, ima pravo da ispriča takvu priču? On - beli, privilegovani, heteroseksualni muškarac.

Drugi momenat koji bih istakao je Knutovo gostovanje u školi, gde i najistaknutije učenice, koje su se posebno spremile za taj događaj, nisu pročitale ništa što je napisao. Ipak, nastavnica ih brani uverenjem da su deca nikad zauzetija i pod nikad većim pritiskom. Ali ovo nije karikatura već opominjuća istina: stiče se utisak da je čitanje nekakav kuluk, mrsko i zastarelo podmoranje rezervisano samo za one izuzetno ambiciozne. 

A o različitim umetničkim instalacijama tek da ne govorim. Među njima i ponešto što prilično podseća na predstavu Karoline Bjanki koju sam gledao na prošlogodišnjem Bitefu. Koga zanima na koji način je ekstremna, lako može da pronađe. A ja bih dodao ono što je i Knut primetio: sve ove radikalne prakse su mi odnekud poznate...

Ovo je zabavna knjiga koja će izazvati i osmehe i polemike. Retka i potrebna kombinacija.

[Tala🦈 (mrs.skywalker.reads) · Rating 2 out of 5]

kilka fajnych obserwacji, ale kompletnie przestrzelone interpretacje, nie wiem, co autorka chciała powiedzieć, poza tym, że nienawidzi innych kobiet, muzułmanów, osób grubych, młodzieży, i wielu innych, a także nie wie, co to znaczy „aseksualny”, tak tak, zamierzona perspektywa, ale wiecie co, sranie w banie, dla mnie to nadal jest szkodliwe i niepotrzebne, bo do niczego to nie prowadzi i nic z tego nie wynika, a powtarzane przez kilka książek uprzedzenia zlewają mi się z Niną Lykke, a nie jej „wspaniałą satyrą” or whatever, to co zadziałało jakoś w „Ostatnim stadium”, tutaj się wykoleiło, tak jak wykoleiło się w „Nie, po prostu nie”, więc bilans jest jasny i raczej już tej autorki czytać nie będę

[John Hatley · Rating 4 out of 5]

An author in his mid-fifties who hasn’t had a book published since his great success 20 years ago, is invited to participate in a panel discussion at a literature conference. His wife left him several years ago and since then he has been living alone. In “we’re not here to have a good time”, Nina Lykke gives us a rare chance to look behind the scenes of an author’s life.

[Anna Linda · Rating 4 out of 5]

Väga kõva raamat. Kangastus mitmeid paralleele kinolinalt - Ruben Östlund, Thomas Vinterberg, nii vormilt kui sisult.

Ja juba hea ikka pärast uue ja ägeda autori avastamist lugeda, et too olla mullu Prima Vistat väisanud ja koguni Tartus loomepuhkusel viibinud 🤡

[marta (sezon literacki) · Rating 3 out of 5]

Ostatnie stadium podobało mi się dużo bardziej, ale to wciąż niezła książka.

[Pernilla (ett_eget_rum) · Rating 4 out of 5]

Hysteriskt rolig satir över kulturvärden genom blicken av en grinig kulturman. Skrattade högt!

[Marcin · Rating 2 out of 5]

Zmierzch lubieżnego dziada?

W 2020 roku na fali wydarzeń związanych z #metoo Paulina Młynarska proklamowała zmierzch lubieżnego dziada. Norweska powieść, która wyszła spod ręki kobiety udowadnia, że ta proklamacja była co najmniej przedwczesna, a największą przeszkodą w tym zmierzchaniu wydają się być… same kobiety. Nina Lykke uczyniła swoim protagonistą kiepsko starzejącego się mężczyznę, który przez 300 stron smęci o tym, jak to życie mu się spieprzyło. Wydaje mi się, że w założeniu miała to być powieść egzystencjalna, o facecie po przejściach, który w końcu waży się krytyczne spojrzeć na swoje życie, ale wciąż nie potrafi wyjść poza patriarchalne schematy. O mężczyźnie, który tkwi w zawieszeniu pomiędzy przeszłością, która wprawdzie nie napawa go przesadną dumą, ale jednak wspomina ją z nieukrywaną nostalgią, a przyszłością, która nieuchronnie zmusi go do wycofania się na pozycję obserwatora życia. Koniec końców tę książkę odczytuję jako próbę obrony patriarchalnej przemocy, w której próbuje się wymusić na czytelniku zrozumienie dla złego i zblazowanego swym cynizmem człowieka, który nadaje się wyłącznie na porządną terapię, ale ponieważ jest facetem, to wydaje nam się, że powinniśmy go wysłuchać. Na domiar złego tej powieści zwyczajnie brakuje dynamiki, a gdy już-już historia zaczyna nabierać rumieńców, Nina Lykke dezerteruje do zakrapianego procentami wybuchu głównego bohatera, na który jego oponenci nie potrafią znaleźć żadnej sensownej repliki, co wyszło kuriozalnie i mało wiarygodnie.

W kilku miejscach główny bohater tej powieści mawia o sobie, że jest łupiną człowieka i jest to bodaj jedyna celna autorefleksja na tych 300 stronach. Mamy do czynienia z postacią groteskową, której wciąż się wydaje, że może coś znaczyć w norweskim świecie literackim i która w ogóle nie zdaje sobie sprawy z tego, że jej pociąg już dawno odjechał. Jego poglądy na to, czym powinna być współczesna literatura i jakimi środkami operować są zwyczajnie archaiczne, a technika, jaką usiłuje tworzyć – mocno zwietrzała. Jest szalenie zgorzkniały z powodu przekonania o trapiących go ograniczeniach i bardzo emocjonalnie odbiera odrzucenie go przez literacki establishment. Po tym wszystkim spodziewaliście się finału granego na nutę zmierzchu obmierzłego dziada? Otóż nic bardziej mylnego. Zakończenie zwiastuje nadzieję dla takiego typa i typów jemu podobnych. Mam wrażenie, że znowu przeczytałem książkę o kolesiu próbującym usprawiedliwić własne niegodziwości i wybielić wyrządzone krzywdy, a autorka mu w tym bardzo kibicuje.

[Ulrica Kulturladyn · Rating 3 out of 5]

”Vi är inte här för att ha roligt” av Nina Lykke blev den första lästa böckerna av de nominerade till Årets Bok 2024. En bok som gick fort att läsa och med en huvudkaraktär som inte är särskilt sympatisk. Boken är skriven ur det manliga perspektivet och berättelsen är tragikomisk. Vi får följa den medelålders författaren Knut som en gång var hyllad och upphöjd. Nu har han skrivkramp och känner sig förbisprungen av nya och spännande röster. Han blickar tillbaka på sin karriär och sitt privatliv.

Nina Lykke är bra på att skriva ur ett manligt perspektiv. Kurt får dock inte min sympati, visst den är underhållande emellanåt, men mest tycker jag att han är alldeles för självupptagen och inte har följt med sin samtid. Jag hade uppskattat att även ha fått exfruns eller den kvinnliga författarkollegans perspektiv för mer balans.

Rappt och vasst berättat om missförstånd, längtan, ärlighet, klasskillnader och med en inblick i litteraturvärlden.

[Billie Schøne-Saxegaard · Rating 2 out of 5]

Denne boken kjennes ut som et forsvar for menn som Trond Giske, Kristian Tonning Riise og Jeffrey Tambor og jeg blir litt qualm:))

[Dana · Rating 4 out of 5]

Uvek ću rado pročitati svaku knjigu Nine Like koja bude prevedena

[Päivi Metsäniemi · Rating 4 out of 5]

Nina Lykken kynä on terävä, tarkka ja hauska. Tällä kertaa kyytiä saa kulttuurieliitti, näyttämönä kirjallisuusfestivaalit (luoja armahda), päähenkilönä festivaalin panelisti Knut. Knut on menneen talven kirjailija, joka on pyydetty korvaamaan jotakuta ajankohtaisempaa tyyppiä keskusteluun, jonka aiheena on uskottomuus. Muut panelistit ovat Knutin Eksän Nyksä, ja huippusuosittu ajankohtaiskirjailija, autofiktiota suoltava nainen, joka on käyttänyt Knutin väitettyä lähentely-yritystä edellisen kirjansa materiaalina. Muutkaan asiat Knutin elämässä eivät oikein suju - on ikävä vaimoa ja avioliittoa joka on päättynyt ilmeisistä syistä jo kauan sitten, aikuiseen poikaan ei ole järkevää yhteyttä, kustannustoimittaja ei ymmärrä Knutin uusia avauksia lainkaan.

Knut lähtee festareille, eihän hänellä oikein muutakaan tulonlähdettä ole, vuoroja vanhainkodissa ei jaksaisi millään ottaa, koska ne häiritsevät luovaa työtä jota ei kyllä synny kuitenkaan. Tueksi lähtee Knutin paras kaveri, mutta hän lipeää rivistä heti, koska saa houkuteltua varatun rakastajansa hotellihuonebisneksiin kanssaan. Knut on vailla itsetuntoa, rahaa, ideoita ja siedettävää seuraa. Uskottavien ja naurattavien käänteiden jälkeen Knut päätyy paneeliinsa vähintään lievästi humalaisena ja pettyneenä itseensä ja koko kulttuuriväkeen ja erityisesti kulttuurikeskusteluun. Niinpä hän laukoo paneelissa aivan kaiken, cancelointiin valmiin yleisön edessä.

Lykke tekee selvää valkoisen kulttuurieliitin kaksinaismoralistisista säännöistä ja käytänteistä. Hän onnistuu taas naurattamaan, ja samalla synnyttää uusia ajatuksia ja huomioita virkistävällä tavalla. Mies ei olisi voinut kirjoittaa tätä kirjaa; Knutin selitykset siitä, miksi hän toimii naisten kanssa niin kuin toimii kuulostaisivat latteilta, ankeilta, keksityiltä. Mutta naisen kirjoittamana mukaan saadaan satiirin loimeen kudottuna myös lämpöä ja ymmärrystä, jopa niitä keski-ikäisiä valkoisia miesheteroita kohtaan - en olisi uskonut että se on mahdollista!

[ola_hiperbola · Rating 4 out of 5]

3,5 - nic na to nie poradzę, że lubię czytać o starych, irytujących, sfrustrowanych dziadersach na skraju kryzysu wieku średniego 😅
Widziałam porównania do Houellebecq'a i coś w tym jest, aczkolwiek na pewno nie było to tak dobre i przenikliwe jak powieści Houellebecq'a. Czegoś mi tu brakło, jak dla mnie troszkę za mało się działo, no ale czytało się przyjemnie, lubię ten rodzaj ironii, przygnębienia wymieszanego z czarnym humorem.

[Vegard Sannesmoen · Rating 2 out of 5]

Alle Lykkes bøker er litt kjedelig samtidssatire med helt feil samtidsdiagnose

[Justyna [regałzikei] · Rating 4 out of 5]

Norweski Tydzień 2025
Już wiem o czym mówiła pani Anita z Pauzy, że nie wie jak do niej podejść promocyjnie. Ja też nie wiem jak do niej podejść.
Książka bardzo niezręczna i niekomfortowa, Lykke podbija uczucia które znamy z „Ostatniego stadium”. A te ksiązki są dosyć do siebie podobne, bo dopuszczone są do głosu osoby, których raczej nie chcemy juz sluchać. W „Nie jesteśmy…” poznajemy Kurta, dziadersa przed 60, dla którego świat literacki, związki i kobiety są dużą zagadką. To mężczyzna żałosny, który życie pozostawia w rękach innych i przeszłości. Była żona, dawny sukces, dawne życie, dawna kariera literacka, dawny kontakt z dzieckiem. Dawne sytuacje, które odbijają się czkawką. Kurtowi pozostaje biadolenie i czekanie na lepszy czas. Bardzo uciskająca książka, szczególnie przez to jaki dysonans wzbudza w nas bohater, widzimy, że on szczerze nie rozumie, gdzie popelnil bład, czemu wszyscy go tak traktują, a synowa zerwała kontat, a z drugiej strony my ABSOLUTNIE wiemy, jaki Kurt ma stosunek do współczesnego swiata, mlodych autorek i wierności małżeńskiej. ŚWIETNA!

[Ania · Rating 3 out of 5]

główny bohater jest straszliwie irytujący i ma dosłownie zero samoświadomości, ale wydawniczy świat który przedstawia Nina Lykke i jej cudownh humor wszystko wynagradza

no i jakk zwykle w Pauzie, świetnie tlumaczenie Karoliny Drozdowskiej

[Michaela · Rating 2 out of 5]

Satirické nahliadnutie do sveta starnúceho spisovateľa, ktorý je osamelý a v jeho literárnom svete aj momentálne odpísaný. Mladá vychádzajúca hviezda a spisovateľka ho vykreslila vo svojom románe ako chlípnika. Nebolo ho treba ani menovať, všetci vedia, že je to o ňom. Má teraz ísť na festival a medzi obecentvo a nechať sa hodnotiť, alebo sa bude brániť?
Oceňujem literárny svet a jeho žabomyšie vojny, vlastne aj príbeh sám osebe bol ok, možno keby to natočil Woody Allen, tak si to aj pozriem s radosťou... No spôsob písania ma dokonale nudil a nedokázala som sa ku knihe donútiť sadnúť a dočítať ju na jeden záťah a trápila som sa s ňou niekolko mesiacov. Knihu som nakoniec posunula do bazáru a mala som to spraviť oveľa skôr.

[Bloggbohemen · Rating 4 out of 5]

Så oväntat rolig! Här delas det ut en hel del kängor till kulturvärlden (den litterära delen) och även för den som jag som bara rör mig i utkanten går de att uppfatta utan problem. Jag kommer på mig själv med att fnissa både med och åt huvudkaraktären Knut, en så kallad kulturman, men också åt företeelser och hela diskussioner. Lykke är skarp mellan varven! Det hela utmynnar i en litteraturfestival där Knut möter sin ärkefiende Verklighetsförfattaren. Som ett dundrande åskväder blir det!

[cyannie · Rating 4 out of 5]

uwielbiam dziwne ksiazki z dziwnymi bohaterami

[Ivana Grujić · Rating 4 out of 5]

Više mi se svideo autorkin lekarski roman.

[Marianne Barron · Rating 4 out of 5]

ikke helt på høyde med den forrige boka Full Spredning, men Lykke har en egen evne til å sette fingeren på og ironisere over mangt og mye. Her er det forfattere og litteraturmiljøet som står i søkelyset. Fornøyelig :-)

[Sara Kelemit · Rating 4 out of 5]

Gillade den. Gillade dumma bittra gamla ensamma författaren Knut (bara en homosexuell granne som vän) . Är lite rädd att jag håller med Knut i hans åsikter om vissa kulturyttringar. Skrattade en hel del under läsningen faktiskt, speciellt mot slutet. Sen slår ju Nina Lykke hårt åt alla håll, mot kulturkvinnor, författarmän, konstnärer, kritiker, bibliotekarier, lärare mfl mfl. Sånt tycker jag är kul 🙂

[Tonje · Rating 4 out of 5]

Nina Lykke e også ein person man burde lese av!

Vond, ubehagelig, og underholdende

[Julia · Rating 4 out of 5]

¡Viva la crítica a la doble moral!
Y si además se consigue de forma muy bien novelada, satírica y ligera, mucho mejor. Muy entretenido.

[Aleksandra Fatic · Rating 5 out of 5]

Ninina priča o šezdesetogodišnjem piscu koji je trenutno u spisateljskoj i životnoj blokadi mi je u početku bila malo zamorna, priznajem, ali kako su se stranice nizale, tako sam se ja sve više slagala sa našim izgubljenim glavnim likom i bila sigurna da će knjiga dobiti jaku četvorku! ALI, finale me je oduševilo i zato apsolutno zasluženih 5⭐️! Nekad je najteže reći da je car go, iako nas stalno ubjeđuju da baš nije tako, a Nina je pravi primjer spisateljice koja nam na vrlo pronicljiv i zabavan način baca tu istinu u lice!

[Alberto Martín de Hijas · Rating 4 out of 5]

Un ajuste brutal con las convenciones de los mundillos culturales noruegos (Que, si hacemos caso a lo aquí expuesto no se diferencian demasiado de los españoles) La novela es implacable con los postureos e hipocresías que abundan en torno a los negocios culturales y, a la vez lo hace con un personaje muy bien construido. Este escritor cincuentón en crisis permanente (personal y económica) bloqueado y con serias penurias económicas es un arquetipo del personaje que más veces vemos en la literatura nórdica y aquí se le satiriza a conciencia pero a la vez con cariño.

Una historia muy amena y que retrata entornos casi universales.

[Synne · Rating 3 out of 5]

Blir sliten av bøker om bitre menn

[Aurora Hattrem · Rating 4 out of 5]

Første gang jeg har opplevd crossover i en bok!

[Yuliya Yurchuk · Rating 4 out of 5]

Що добре, коли живеш у Швеції, тобі тоннами перекладають авторів з сусідніх країн. Норвезька письменниця Ніна Люкке створила чудовий роман про старого письменника, який не вписується в сучасний світ. Він жалюгідний своєю мізогінією, сліпотою до суспільних змін, та переконаністю у свою геніальність.
Але все написано так, що і йому можна поспівчувати.