Så går en dag ifrån vårt liv och kommer aldrig åter

by Jonas Gardell

Swedish

Genres: Fiction, Swedish Literature, Sweden, Novels, Contemporary

169 pages, Hardcover

First published January 1, 1998

Reviews

[Floflyy]

les portraits a l'acide et sans détour d'une famille moyenne durant la période des fêtes : la trentenaire célibataire dont tout et tous cloisonnent à sa condition, le couple de toujours qui se délite dans le silence, les grands parents qui n'attendent plus rien de la vie ou qui au contraire font tout pour maintenir un semblant de famille. 200 pages très percutantes, teintées d'humour noir et de cynisme, profondément déprimantes

[Ella Reijs]

Den var rolig, tur att man är ung och inte hatar sin familj. Annars skulle den kanske kännas deprimerande! Ingen bok man vill ska vara relatable.

Också en jul/nyårsbok! Visste jag inte. Läste den bara för den var kort och Tuva tyckte det var coolare om jag läste 40 istället för 39 böcker. (Medveten flex)

3,5! Kan Goodreads snälla börja med halva stjärnor så hade betygen varit mer real :’(((

[M. 1001 livres à lire]

J'en ressors profondément déprimée mais c'était très bien.

[Riitta]

Både deprimerande och så himla rolig. Stackars jävlar i sina förfärligt trista liv i sitt perfekta samhälle. Bättre än Jonas Gardell kan ingen skildra den svenska verkligheten eller läsa sin egen bok.

[Lisa]

Vilken hemsk och deprimerande liten bok! Nästan synd att den ändå var så bra att jag var tvungen att uthärda ända till slutet. Som tur är var den inte så lång.

[Jenny Freding]

Älskar Jonas Gardells sätt att beskriva vanliga människors lite gråa och ibland tråkiga vardag. Hans sätt att ändå hitta humorn i det vanliga. Jag lyssnade på boken och då läser han den själv och det ger extra krydda.

[TheHornedSkull]

Depressivt men humoristisk om hvor tomt livet kan føles når man har alt på plass. Ihvertfall tilsynelatende.

[Lin Melikie]

Bara underbar

[Eva]

Var 1990-talet verkligen så här deprimerande ?

Men som alltid med Gardell - har man tagit sig igenom allt elände, uppnås ett slags försoning mot slutet. I den här boken väldigt sent...

På 1990-talet var jag småbarnsmamma, skilde mig, men fann också min sanna livspartner. 1990-talet var omvälvningarnas tid, efter Berlinmurens fall. De omvälvningarna finns inte i den här boken.

[Linda Söderlund]

Naej, den var ganska tråkig. Inget jag kommer att komma ihåg senare. Jag gillar ju diskbänksrealism, men människorna i den här boken får faktiskt skärpa sig. Hur deppig kan man bli. Det var 90-tal ju!? Bästa bästa tiden?

"Ordning är viktigt.
Det finns såna som diskar hipp som happ, såna som börjar med en jättekastrull som tar närapå hela diskstället i anspråk, såna som ställer varenda jädra glas utanför. Varför ska såna människor över huvud taget leva? Det kan man fråga sig."

"Det finns inget giftfritt. Det var många år sen. Allt är besprutat, nedsölat med DDT och skit. Nåt annat ska man inte inbilla sig. Han vet nog hur världen ser ut. Vindruvor, bara som exempel, ska man skölja fem gånger och sedan slänga."

[Emma Nordström]

Jag kände hur boken gradvis sög ur mig min standardinställning som positivist. Karaktärerna var alldeles för bittra för att jag skulle fastna för dem. “Nu får di no skärp se” tänkte jag flera gånger. Jag tycker om att läsa om människor som går igenom svåra händelser, ställs inför etiska dilemman och utvecklas till bättre versioner av sig själva. Här var dock karaktärerna bittra och sura från början till slut – och de gjorde oetiska saker som jag har svårt att acceptera. Jag gillade ingen av dem och var faktiskt lättad när de 170 sidorna var över.

Kanske måste man vara en sverigesvensk, bitter, 30-nånting vid millennieskiftet för att kunna uppskatta boken. Jag tror åtminstone att jag var fel målgrupp.

[kalakakku]

Det var första gången jag läser en Jonas Gardell bok. Jag tycker att han skriver på ett trevligt sätt. Jag vill läsa något lättare och det här flöt på rätt behagligt. Det var mycket tunga känslor, vilket var inte riktigt det jag väntat mig.

[Helena Frisk]

En bok om vardagliga människor, som vanligt har Gardell bra skildringar

[Knivdelsbo]

Svenska författare lyckas alltid skriva om 'riktiga människor'. Gardell är inget undantag.

[Anne]

Asså 3.5 to be fair

[Gilles Russeil]

Des suédois moyens affrontent la période des fêtes à la fin des années 1990... Dépression, regrets, solitude, le tout relevé d'une dose d'humour et d'absurde qui fait passer la pilule.

[Annasara]

Bitter.

[Myra Rugtersson]

Helt okej bok

[Anna-Karin Hurtig]

good, but using a bit much of expected melancholic observations...

[Alice]

Jävligt rolig och sorglig på samma gång!

[Nils From]

depp deppigt

[Rut Olsson]

3,5 stjärnor!
s. 118- "de är själar så rädda för att dö att de inte vågar leva." varför clockade Gardell mig så där gah dayum XD!

[Alice]

Melankolisk komisk. Som mycket av Gardell. Jag följde historierna till slutet men har ingen större lust att få veta mer om karaktärerna när boken tar slut, det finns gott om vanliga historier hos karaktärer man ”följer” i sitt eget liv.

[Anna]

jag gillade den. den var deppig och väldigt ”naken” samtidigt som jag skrattade flera gånger. mina favorit meningar: ”Själv har hon köpt dyra, dyra saker för att ge de andra skuldkänslor, de jävlarna, hon har till och med låtit prislapparna sitta kvar. När hon kommer till helvetet ska hon åtminstone förtjäna det.” och ”Hur kan man göra personlighetstest när man inte har nån personlighet att testa!”.

[Stine]

Som andre har sagt før meg: Gardell er alltid Gardell, og skriver sådan.
Selve historieforløpet i seg selv er ikke like fengende og gripende som i de fleste andre bøker jeg har lest fra ham, men for meg er og forblir det språket og Gardells evne til å formidle og ordlegge seg med en så stor forståelse for temaene han skriver om som får meg til å lese kapittel etter kapitte (og bok etter bok)l.
Det er det psykologiske aspektet ved boka som egentlig er denne historiens styrke, for jeg føler ikke at selve historien er like sterk og appellerende; jeg tror ikke jeg ville lest denne boka om jeg ikke visste hvordan Gardell skriver, for det er nettopp dette som gjør at boka får et enormt løft ut av en ellers ganske kjedelig historie: Gardells skrivestil er selve historien. Og nettopp derfor er den også verdt å lese.

[Han]

Den här boken var svår att lägga ner, synd bara att jag började läsa den mitt i tentaperioder för den var svår att börja igen och komma in i den efter att man hade lagt ner den. Men den lyckades förtrolla mig igen. Den är fantastisk intressant och fick mig att fundera djupt öve mitt och min familjs dliv och de "Svenska" sättet att leva. Gardell har gjort lyckats än en gång!

[Charlene]

Helt fantastisk bok, som alltid när det är Jonas Gardell som skrivit den!
Boken låter oss följa tre olika karaktärer som alla är helt olika och befinner sig i olika krisstadier i livet där viktiga beslut måste fattas.
Boken lär oss i det stora hela att vara lyckliga och tacksamma för det vi har i våra liv, för vo vet aldrig när vi kan förlora det lilla vi har kvar. Maxpoäng!!!

[Emma]

I only managed the first few chapters. It felt too sad and depressing with the first part in the groceries store. Maybe I'll give it one my try in a few years. Jonas Gardell is still one of my heroes though.

[Clara Ivemyr Strömberg]

A simple read with A LOT of anxiety inducing ideas about how we're living our lives in an un-extraordinary fashion. Sometimes depressing. Not all times that funny. But a simple, easy read by a very good author.

[Géraldine]

Vu chez Flo