I det vitlysande midsommarljuset högst uppe i norr möter den blyga småskollärarinnan och skogshuggardottern Hilma sitt öde i Sigfrid, en charmant skönsjungande läroverksadjunkt. Denne är svärmiskt intresserad av arbetarnas sak och ser i den unga Hilma den vackraste blomma, sprungen ur de djupa skogarna och deras genuina folk. Strax efter bröllopet visar det sig att Sigfrid är sinnessjuk, något som hans familj valt att tiga om.
En skakande roman full av både ilska och berättarglädje, baserad på författarens mors levnadsöde.
Kerstin Thorvall is one of Sweden's most renowned authors, who also became one of Sweden's most criticized, as well as mostly read authors. Her books, especially The Most Forbidden (Det mest förbjudna) gave name to a whole genre, the so called "Confession literature". But the appreciation for her authorship increased for every year, partly through her memoir trilogy with the titles Hilma's Sacrifice, In the Shadow of Anxiety, and From Signe to Alberte.
"När man skjuter arbetare" har berört mig enormt. Jag kan inte glömma Sigfrid, Hilma och Signe; deras lidande, styrkor och de tunga kors de bär på ryggen. Vilken roman! Den är utomordentlig! Skriven med mod och bravur, ironiskt tonfall, raka och realistiska beskrivningar, komplexa karaktärer och tabufri analys av deras livsförhållanden. Det individuella blandar sig med viktiga ämnen såsom psykisk sjukdom och lagstiftning, klassamhället, kvinnorollen, religions prägel på parförhållande, sexualitet, skam inom familjen, oro för ärftlighet, tystnadskuktur och dess höga pris... Och jag älskar sådana "matroska-romaner" där ett ämne eller sammanhang leder till något större, som i sin tur hittar en ny koppling till något större, och en till koppling... Det blir riktigt food for thought.
Utmanande stil och ordförråd för mig som lärt mig svenska i vuxenålder. Men det var extremt givande att försöka sig på Thorvalls verk och jag vill gärna läsa mer.
Sammanfattning: Tankeväckande Extremt välskriven Rak och modig VIKTIG!
Såg att denna svenska klassiker i fransk översättning fått titeln Le sacrifice d'Hilma. Det säger mycket. Utgåvan jag läste är en ’En bok för alla’ från Bokbörsen.
Sinnrik och stark struktur med kassettbands-analogin, eller vad man ska kalla det, liksom den psykoterapeutiska inramningen. Thorvalls inledande dagdröm är to die for. Vi är många som har en fallenhet för att drömma upp alternativa liv och nyckelorden i hennes måste vara "totalt fri", om man ser till hela hennes författarskap och modus operandi i livet generellt.
Passar in på kategorin 'arbete' i sommarbokbingot.
En berättelse om ja okej, om uppoffring, men också om kvinnans slaveri under påbudet att göra "det rätta". Sigfrid, det är svårt att inte läsa honom som bipolär med grova sexuella yttringar och narcissistiska drag. Hilma, martyren, "offrar" sig för ett löfte hon lurades in i - jag känner för henne, men är likaledes saligt förbannad på den inställningen, som också går ut över hennes barn.
Spoilervarning, antar jag.
Det räcker ju liksom inte med att hon själv blir brutalt våldtagen på bröllopsnatten samt utstår sexuella övergrepp i princip varje dag, även hennes dotter blir ju utsatt för dessa övergrepp. Vad säger att de gånger hon ertappade honom var de enda? Jag fattar hennes förutsättningar, var hon kom ifrån osv, men blir så jävla förbannad. Försöker rikta den ilskan rätt, mot mannen ifråga och mot hans familj som visste om hur det låg till, men kan inte helt "frikänna" henne heller. För vad hon tillåter mot sig själv, och vad hon tillåter sin dotter utsättas för. Svårt att inte vara affekterad.
Okej, sen inramningen av skotten i Ådalen? Mest en ramberättelse egentligen, och kanske lite ett litterärt grepp att rida på vågen av arbetarlitteratur? För att nå fler? Jag hoppas att hon gjorde det, eftersom ämnet behövde talas om, men kan inte hjälpa att jag känner mig lite lurad av titeln? Fast jämför lite med en jämförelse i Hoppa hage som jag helt orelaterat läser samtidigt, nämligen att den personliga, nära olyckan (i detta fall de övergrepp Sigfrids sjukdom innebär) drabbar hårdare än större, publika händelser som ändå är lite längre ifrån, trots att fler människor då kommer till skada (Rocamadours död kontra tortyr i Kina, tex, från Hoppa hage). Jag vet inte om det tankesättet är applicerbart här, det finns andra vinklar på vad skotten i Ådalen kan betyda i texten (Sigfrids enda sympatiska drag är att han är socialist). Svammeltankar. Just det. Till viss del förbannar Hilma sin lott i samband med skotten i Ådalen. Men hennes förbannande går väl där mot gud, var var gud när hon skövlades? På sätt o vis får jag inte ihop alla trådar, vilket gjorde att jag först tänkte att det är en trestjärnorsläsning. Den är inte så elegant skriven, åtminstone inte i min smak, men engagerande.
Bra på exakt samma sätt som Det mest förbjudna: väldigt hemskt men intressant.
Det var också intressant med rollen som religion spelade i allt från vardagliga till livslånga beteenden och beslut.
Tänkte ibland att jag velat ha ännu mer historiskt skildrande (bokens titel anspelar ju ändå på att den skulle handla om det eller?) men det kanske räckte som det var.
Bra citat: ”Jag skulle skriva om klassamhället. Bödlarna och offret. Rätten att skjuta arbetare.”
”Men här hade de använts för att döda våra egna. Därför att patronerna — arbetsgivarna kände sig hotade. Därför att Kapitalet krävde det.”
”När flickan var gift och hennes make beslagit henne med otrohet ringde han sin svärmor för att berätta vilken djävla dotter hon hade. Då var hennes första ord: ’Det är Arvet’” (obs detta e inte spoiler lovar)
”En skogshuggarhustru har god anledning att alltid känna sig orolig.”
(Kanske inte nödvändigtvis representativa för boken men men)
4.5 Thorvall har gjort det igen. Det här är som Maken av Gun Britt Sundström från helvetet. Trigger warning på ALLT. Fruktansvärt, äcklig, rörande, intressant om klass, klasskamp, arv, att städa, att tro på Gud, att vara sjuk, att vara fast. Så bra
3,5 Bitvis otroligt jobbig att läsa, så mycket misäääär. Men jag älskar ju att läsa såna här skildringar, och jag förstår verkligen varför trilogin fått Moa Martinson-priset
Labai labai gaila, kad lietuviškai knyga turi viršelį, kuris manęs pačios šiaip sau niekad nepatrauktų... pavadinimas irgi. O ji tokia pilna visko, tokia stipri ir įdomi.
Leidžia pažiūrėt į Švediją 20 a. pirmoj pusėj ir matyt, kad ne visada ji buvo tokia, kokia yra šiandien. Kad ne vienu spragtelėjimu atėjo jų laisvumas, tolerancija ir visa kita.
Įdomūs psichologiniai aspektai, nemaža religinių svarstymų ir tamsos.
Nors justi skandinavų literatūros "vaibas", bet skaitosi, palyginus, lengvai.
Tai – pirmoji trilogijos dalis (esu jau skaičius viską, tai visa trilogija – tikrai verta dėmesio!) Tik reikėtų neskaityt, kas apie knygą yra rašoma ant nugarėlės, nes išduoda tikrai per daug (apie visą trilogiją) ir gali pagadint skaitymo malonumą.
Smärtsamt kraftfullt om unga bonddottern Hilma som förförs och ingår äktenskap med charmanta och sinnessjuka (för att använda en samtida definition) Sigfrid vid 1920-talets början. Genom ett hjärtskärande och rättframt, men även poetiskt vackert språk får vi följa Hilmas äktenskapliga plåga och desperata försök att upprätthålla sin ära inför Gud, norrländska skogsbondeföräldrar, svärfamilj och samhället i stort. ”När man skjuter arbetare” avhandlar skammen, skulden, köttet, anden. Valkarna i händerna, värken och rädslan inför Arvet. Att ”Tåligt lida / Fromt försaka”. Ett stycke rå kvinnohistoria och en ny favoritbok.
Stark och komplex skildring av ett äktenskap och en tid. Delvis självbiografisk som jag förstår det, fattar inte hur Kerstin Thorvall lyckas? Totalt hänsynslöst och samtidigt totalt inkännande med båda föräldrarna. Blev sugen på att läsa mer.
Väldigt bra. En sån där "nu har jag gått i någon annans skor" bok. Gillar framförallt komplexiteten hos huvudpersonerna och klassperspektivet som aldrig blir politisk plakat-förenklat
Jag läste Thorvalls ”Det mest förbjudna” för någon månad sedan och blev nyfiken på hennes liv eftersom hennes författarskap är så autobiografiskt.
Den här romanen har starka paralleller med ”Det mest förbjudna” från 1976 eftersom det handlar om Thorvalls föräldrar. Ett tema som också var framträdande i ”Det mest förbjudna”. Den oskyldige, skigshuggardottern Hilma från ett kristet hem i Norrland offras för den borgerliga och äldre läraradjunkten Sigfrid från Sörmland. Det handlar väldigt mycket om klasstillhörighet. Om ”Det mest förbjudna” kunde uppfattas som sporadiska anteckningar direkt sprunget ur hjärtat dvs. en bekännelseroman så är ”När man skjuter arbetare” mer strukturerad och genomtänkt. När man läst den här romanen får man även mer förståelse över Thorvalls eldiga och oskalade språk i ”Det mest förbjudna”, alla bitar har nämligen fallit på plats då vi får veta författarens bakgrund. Jag gillade verkligen den här boken, ibland var det lite väl mycket gud och bibeln men det markerade också hur Hilma såg p�� saker och varför hon gjorde vissa avgörande livsval. Ser redan framemot att läsa den andra delen i trilogin om Signe.
En fruktansvärd berättelse egentligen. Men ändå trevlig att lyssna på och nu är jag sugen på att höra fortsättningen! Mycket likheter med Kristina Sandbergs böcker om Maj, om än mindre inlåsning i huvudkaraktärens inre tankar. En spännande tid att få inblick i och som fyller mig med stor tacksamhet att få leva i dagens frihet (även med corona inberäknat).
Hemsk. Och jättebra. Jag kände på något vis att jag fick rota mig i mitt eget historiska arv. Att Thorvalls arv i själva verket var mitt. Den svenska arbetarklassen och den svenska skammen. Jag insåg att jag aldrig läst om det förut? Att jag försummat en hel genre av svensk litteratur?
Mycket bra bok tycker jag. Jag hittade den för den stod framme som en läsarfavorit på Härnösands bibliotek och jag är mycket tacksam att jag hittat den. Den är en otroligt spännande och känsloväckande bok. Och med känsloväckande menar jag att varje känsla dök någon gång upp i denna bok. Glädje och sorg såklart, men även ilskan, ångestsen, fasan, melankoliken och friden.
Den känns även kompromisslöst ärlig i sina beskrivningar och händelseförlopp. Den var även ibland väldigt obehaglig att läsa, men ändå värt.
”När man skjuter arbetare”, When workers are being shot, is based on the lives of Kerstin Thorvall's mother. In 1920's, Hilma, a young teacher from the north of Sweden meets Sigfrid, a charismatic, charming schoolmaster. She falls in love with this vivid character with his strange manner completely foreign to people from Norrland. Eventually, Hilma realizes that their different status and origin doesn't entirely explain his behavior. No one tells Hilma that Sigfrid is in fact bipolar and their wedding night is a catastrophe without proportions.
The story is dripping with injustice and prejudices. There was a horrible lack of acceptance of people being or thinking outside of the norms and bipolar persons didn't get a proper treatment for their condition and weren't allowed to marry and have children. Hence, the responsibility fell upon the two victims of the story. To make the marriage work.
The prejudiced middle class and the relentless, envious ”jante”-law - that still lingers on today, despite Sweden being one of the richest countries in the world - within the working class made it difficult for the main characters. Gossip seems to have been the main way of entertainment during coffee breaks. Religion was eminent and there seems to have been a kind of puritanism stronghold in the north. This is an interesting time since nowadays Sweden is a secularized country.
The Swedish welfare had yet to arrive. The feudal society and people with socialist sympathies, like Sigfrid, had difficulties to introduce their ideology. The title of the novel refers to workers that were shot during a demonstration in connection with a strike in 1931 - a tragic event later referred to as "Ådalen 31". Several people were killed.
"När man skjuter arbetare" is a one of a kind history lesson about the destinies of ordinary people in a country very different from today that needs to be remembered.
Uppslukande detaljrik historia, som fastnat i minnet, trots att det är 20 år sedan jag läste den. Handlar om författarens föräldrar, i synnerhet moderns tuffa öde. Rekommenderas.
Bra skriven. Bra uppläst. Men en av de mest miserabla läs/lyssnar erfarenheter jag haft.
Jag är arg på alla i denna bok. Främst Sigfrid och hans familj. I andra hand Hilmas pietistiska familj. I tredje hand samhället som så. Och sist men inte minst Hilma som inte tar chansen att lämna Sigfrid när Doktor Bergström lyfter frågan. Och detta för att bespara sin familj skam samt i en tros övertygelse om det heliga äktenskapslöftet och att det är hennes kvinnliga uppgift från Gud att se efter Sigfrid.
Sigfrids familj är de bödlar som Hilma beskriver dem som. Hon lyfter, precis som Doktor Bergström, att det här minsann var fint, bildat och kristet folk som gjort det här. Som offrat en ung flicka till denna misär.
Bröllopsnatten fick mig nästan att gråta. Allt som följde därpå var bara misär efter misär efter misär.
Det är övergrepp på övergrepp i det oändliga, och ett evigt ”det är kvinnans uppgift att ge sig till sin man”, Sigfrids syster var jag nog argast på av alla gällande detta.
När Sigfrid där till ofredar Signe… då började jag undra om jag skulle orka ta mig igenom boken alls.
Jag gjorde det, och som sagt, Thorvall skriver medryckande och bra. Texten flyter. Men jag kommer aldrig läsa vidare den här serien.
Jag funderar även över titeln, och har läst kloka teorier om dess funktion som ramberättelse, som en sorts kommentar att de stora historiska händelserna ofta händer i bakgrunden av våra mer akuta, personliga, problem. Det är en slagkraftig titel, men när vi valde denna bok till min bokklubb så tror jag att många av oss inte helt var förberedda på vad boken skulle visa sig vara. Jag trodde definitivt att det skulle handla mer om arbetarrörelsen och inte bara i bakgrunden.
Så ja, jag är arg. Men litteratur som får dig att känna på något sätt säger något om textens effektivitet. Det är en bra bok, en viktig berättelse, men den är inte kul att ta sig igenom
This entire review has been hidden because of spoilers.
Denna bok handlar om Kerstin Thorvalls föräldrar. De gifter sig i en tid när kvinnorna börjar ta större plats utanför hemmet, när arbetarna börjar organisera sig och det svenska samhället förändras. Det handlar om vilka personer som kan offras för de med mer makt, oavsett om det är samhällsklass eller män.
Tidens anda ligger hela tiden över boken, hur de mer förmedlade tycker att de mindre förmedlade bör agera, när de mindre förmedlade har fullt upp med att överleva. Hur utsatt och rättslös en kvinna kan vara.
Kerstin Thorvall har skrivit på ett sätt som faller mig i smaken. När jag läser förflyttas jag till familjens lägenhet och ser utifrån vad som sker. Jag läser inte historian, jag är en åskådare till den, jag är med dem. Inte heller skyr Thorvall att skriva om det svåra, det är bitvis jobbigt att läsa, men det är viktigt. Det krävs för att berättelsen ska gå vidare och för att vi ska förstå hur situationen verkligen var. Det finns flera offer i denna familj och alla tilldelas empati och förståelse, ingen är enbart ond eller god.
En intressant bok om den frigörelse jag 100 år senare drar nytta av och om varför alla inte vill vara med i samma frigörelse.
Otroligt välberättat om ett fruktansvärt ämne. Kontrasten i det mustigt mångfacetterade språket, och de hemska händelserna, gör det hela på något sätt ännu obehagligare. Jag funderar över om jag rent av ogillar huvudpersonen Hilma mer, ju längre fram i boken jag kommer - trots att det ju är hon som är ett av de största offren här. Detta gör Thorvalls berättande än mer intressant, eftersom det hade varit så lätt att göra hjältinnan ren, god och oskyldig. Nu sveps Hilma med och biter sig fast i sin grundmurade tro på vad som är förutbestämt, rätt och lämpligt, medan jag som läsare ropar åt henne att göra andra val, fly, frigöra sig. Klaustrofobin blir nästan outhärdlig, tills slutet kommer som en befrielse, både för henne och mig. Jag kan inte kalla det en angenäm läsupplevelse, men en läsupplevelse likafullt.
Detta var ej en bok som tog mig med storm / fängslade mig. Istället tog det lång tid för mig att ta mig igenom den, vilket jag dock samtidigt också tror är vad denna bok behöver — det vill säga tid. Boken är baserad på Thorvalls mors liv och är bitvis väldigt tung och bitvis bildande (om 1920-talets seder och mentalitet). Boken är väldigt välskriven och verklighetstrogen, kanske delvis för verklighetstroget på gott och ont. Sammantaget var det en oerhört väl författad bok där man slungas in i Thorvalls mors öde.