Underdog är en varm och humoristisk generationsroman för alla som vuxit upp med fluortanter och mindervärdeskomplex. Vi får följa familjen Kraft från sjuttiotalets början, då Ralf Edström var allas idol, till åttiotalets mitt, då idolen plötsligt hette Börsen och fotbollsskorna byttes mot loafers med peng. Men det är också en skildring av den enorma samhällsomdaning som pågått sedan dess.
Bodil Kraft är en av alla de otaliga närvarande mödrar som är kittet i familjen, en ensamstående fabriksarbeterska i Malmö som mot alla odds och med en stor portion energi lyckas rädda sig ur arbetslöshet och till och med göra en viss karriär. Det är sonen Johan som berättar om henne och om sig själv som pojke, om sin superbegåvade och mobbade syster Monika, om musiken, kläderna och hela det myller av människor som omger familjen Kraft - grannar, släktingar, vänner, blivande MC-ligister och proggiga lärarvikarier.
Strange how nostalgia can hit us even when the story is full of sadness and pain - we still feel warm while reading about the kind of clothes, foods, gadgets, environments, activities, language peculiarities we used to love when we were children.
Is there some kind of memory fog making us like the way we longed for something different back then? Now we are what we longed for, and we start longing for the longing back then, that we have lost by fulfilling those dreams?
This is a skilful story written in flashbacks from the point of view of a successful man who (in his memory) revisits his childhood friends, his poverty-stricken neighbourhood, his mother and sister and absent father. He sees the kids growing up in a tough area, turning into creative, successful grownups or alcoholics or single mothers or lost souls. Were there signs or markers back then which decided on the future paths? Not really, but ...
Life is always a construction of the present, the past and the future, and it obviously depends on the perspective of the beholder to see it in a certain way.
Beautiful story of an average coming-of-age in Sweden in the 1970s. For me, half a generation behind Torbjörn Flygt, it was like looking at the teenagers I remember seeing in my early childhood. i was amazed at their incomprehensible transformation, and unknowingly getting ready to copy their behaviour in the late 1980s and early 1990s, with different music, different clothes, but exactly the same dreams and hopes and fears.
Jag lyssnade till Underdog uppläst av författaren själv med skånsk dialekt. Det bidrog till en genuin känsla för malmöpågen Johan, som är vår protagonist och just underdog. Tillsammans med sin mamma Bodil och storasyster Monika utgör de familjen Kraft som står i centrum för denna uppväxtskildring.
Flygt tecknar fantastiskt fina och respektfulla personporträtt av den superbegåvade Monika som begraver sig i skolarbete då hon är mobbad, och av den närvarande mamman som sliter på en strumpfabrik. ”Pappa” Folke gästspelar bara med ett taffligt försök att ta upp kontakten med sin son.
Det här är i första hand en stark klasskildring. Den handlar om vad livet för barnen tillhörande ”stenkickarklassen” kunde innebära på 70-80-talen, och än idag. Hur klasstillhörighet förhåller sig till ambitioner, meritokrati och självförtroende. Det är exempelvis svårt för Monika från arbetarklassen att trivas i akademiska kretsar trots sin stora begåvning. Flygt lägger också stor vikt vid könsroller och feminism. Mamma Bodil som står ensam med ansvar för barn och försörjning, och som alltid håller rent omkring sig, tar också hand om sin egen mamma vilket hennes bror Leif förstås struntar i. Johan har sjå med att hitta rätt bland roller och attityder för att passa in som pojke och man. Att människan är en kollektiv varelse skriver Flygt fram snyggt genom att låta ett myller av bifigurer göra avtryck i huvudpersonerna. Det är mycket intressant och givande. För mig finns det också mycket att känna igen mig i.
Språket är intensivt och osentimentalt, maximalistiskt med en humoristisk underton. Det är härligt med berättarglädje men jag tycker stundvis att det blir lite för babbligt och för många övertydliga förklaringar.
Underdog är den 24:e Augustprisvinnaren jag läser i utmaningen augustprisprojektet som jag genomför tillsammans med Mösstanten och Kicki bokmal.
Torbjörn Flygtin Alakynnessä on voittanut August-palkinnon vuonna 2001 ja lämmittänyt hyllyäni 15 vuotta. Nyt tartuin siihen aika suurin odotuksin, mutta en meinannut ensin päästä sen imuun. Se sijoittuu 1970-luvun Malmöön ja kertoo Johan-pojan kasvamisesta kerrostalolähiössä. Varsinaiseksi sankariksi nousee sukkatehtaassa työskentelevä yksinhuoltajaäiti, joka kasvattaa lapsiaan kohti luokkanousua.
Hämmästelin koko ajan sitä, kuinka samanlaista yhteiskunnallinen murros ja arki Suomessa ja Ruotsissa on 70-80-luvuilla ollut: maalta tehtaisiin siirtyneet vanhemmat, oman paikan etsiminen, talouskasvu, alkoholi, maaseudun hiipuminen ja tehdastuotannon alasajo... Perin juurin tuttuahan tuo oli, ja kirja parani paranemistaan loppua kohti. Suomennoksessa oli ehkä jotain epämääräisyyttä (kuten 'juoksutunti', joka suomeksi olisi paremminkin hyppytunti), mutta Flygtin rönsyilevä tyyli välittyi hyvin ja viehätti lopulta.
"Poissaolevat faijat - miksei kukaan koskaan puhu siitä miten upeaa on elää läsnäolevan mutsin kanssa?"
Underdog är en av de segaste böckerna jag någonsin läst. Många delar av denna bok var sååå utdragna att jag aldrig ville ta upp boken eller att det bara tog tid tills det hände något spännande. Vid ungefär mitten av boken blir det mycket bättre och även fast denna bok är seg så kunde jag inte lämna den oläst.
Det var kul att följa huvudkaraktären Johans resa från att vara en tween som inte kunde hantera svåra situationer och problem i omvärlden till att bli en tonåring som förstod mera och såg på världen annorlunda än innan. Jag kunde själv relatera till många av hans problem och hans hemmaliv även om vi växte upp under två helt olika sekel, och vid vissa tidpunkter tyckte jag faktiskt synd om honom. Dock så hade jag önskat att författaren förklarade vilken tidpunkt händelserna skedde för ibland hängde man inte riktigt med också mer miljöbeskrivning. Jag är ett stort fan av Malmö som stad men det kändes aldrig som att jag var där i tankarna när jag läste boken.
Detta är en helt okej bok, speciellt om man vill börja läsa livsskildringar men jag ger den inga stående ovationer.
Läser underdog för tredje gången inför en teateruppsättning på Hipp i mars och jag älskar den fortfarande lika mycket. Det är en strävsam uppväxtskildring om stort och smått. Inga exceptionella händelser mer än vad livet är för de allra flesta: skola, kompisar, syskon, kärlek, separationer och döden- ja, livet.
Det är kring Johan allting kretsar men den handlar lika mycket om hans mamma Bodil och hans äldre syster Monika. En ömsint skildrad liten familj som träget navigerar mellan tillvarons motgångar och drömmar. Det finns många scener som berör mig bland annat den när familjen är på utflykt till brösarps backar efter att Johans pappa Folke entrat berättelsen efter vad läsaren förstår som en frånvaro sedan Johan var liten. Bodil och han deklarerar att Folke ämnar flytta in till dem varpå Monika reser sig upp och går sin väg. Eller den händelse några år senare när Johan börjat gymnasiet och gör vad han kan för att passa in bland bratsen på Borgar. Han och ”kompisarna” planerar tågluff till sommaren. Datum är spikat men helt plötsligt bestämmer sig kompisarna för att dra dra iväg några veckor tidigare för att inte missa fotbolls-VM i Spanien. Johan som måste jobba har inte möjlighet att följa med och hemma i hyresrätten blir ryggsäcken stående. Packad med svikna drömmar och förväntningar.
Boken är alltså fylld av tyst psykologi och igenkänningsfaktor och jag älskar även hur Flygt skickligt väver in Malmös utveckling i takt med att Johan blir äldre. Hur staden och han går hand i hand. Nu ser jag jag fram emot att läsa uppföljarna.
Torbjörn Flygt letar i minnets alla skrymslen och vrår. Med en nostalgisk blick på bardomen skriver han en rätt så intriglös roman med långa meningar och träffande psykologisk skärpa, en svensk John Updike. Egentligen är det väl en klasskildring, en gnutta bildningsroman, men det verkar som om det som får Torbjörn att skriva är fascinationen över hur saker och ting såg ut då, mot vad det blev sen. Själv ser sig Torbjörn, förlåt Johan, lite som en Underdog, och jag kan läsa in att han tycker sig lyckas bra med sitt liv trots att han inte alltid varit starkast, snyggast, smartast.
Ibland tänker jag att livet går ut på att försöka återskapa sin barndom. Ibland räcker det att minnas, ibland återupprepar man - ofta taffligt - gamla traditioner i sin nya familjekonstellation. Framförallt som förälder vill jag att mina barns uppväxt ska bli lika trygg, spännannde, kul, kärleksfull som min egen. Det är nästan kusligt att tänka att det som pågår för mina barn NU är det som de kommer att titta tillbaka på sen.
Det finns några perfekta romankaraktärer här i myllret av ansikten som, likt det vanliga livet, susar förbi (och vilket Flygt lägger mycket emfas vid). En av dem är Palin, läraren, en strålande romankaraktär i sin dualitet och karaktärsutveckling, en utveckling som sker mycket genom det växande barnets blick, Palin är egentligen densamme men åskådaren förändras och därför utvecklas Palin. Det är briljant.
Men allra briljantast är porträttet av Morsan. Hon är en riktig romanhjältinna. Om det här är en bildningsroman så är hon fundamentet. Hon gnäller aldrig, njuter när hon ska njuta, ställer upp, är fast vid sina principer och lyckas parera alla livets svårigheter med ena handen samtidigt som hon med den andra knuffar och kramar sina barn ut i livet. Hon är självuppoffrande, och det är precis anledningen till hennes existens: för barnens skull.
Underdog är en berättelse om livet i allmänhet, för livet i allmänhet innehåller ju sällan de stora intrigerna, men i sömmarna så finns det alltid stora berättelser ändå.
Uppväxt i Malmö i 70 och 80 talet. Jag har inte vuxit upp i Sverige, så det finns säkert en del som jag inte uppskattade, men jag tyckte om boken iaf. Och alla kan känna igen chockkänsla över hur tiden passerar, man blir äldre och vad gick till med min ungdom? Och otrolighet att alla skolkamaraterna växte upp och blev något, eller inte blev något, och hur man mäter sucee i livet. Och hur alla var en mupp till en viss grad när de var tonåring. Man behöver inte vara svensk för att ha upplevt det.
Boken handlar om Johan Kraft, som är i sista år på grundskolan (tror jag) och hans tonåringsyster Monika och deras singelmamma Bodil. Hon sliter sig i ett jobb på Strumpan, fabrik som tillverkar strumpbyxor, och barnen jobbar sig genom skolan, att försöka få utbildning, lista ut vem de är, undvika mobbare osv. De spenderar sommar med morföäldrar i början, tills döden kommer ikapp med dem och man börjar känner hur tiden flyter iväg. Och genom skolkamraterna ser man hur livet inte alltid löser sig, och det finns några riktiga tragedier i bunten. Och som typiska barn, iakttar de scenen, men fattar inte tills de är vuxna hur illa det var. Utpressning, mobbning, tonårsgraviditet, abort, självmordförsök, barnmisshandling, pedofil.... Gud var jag gör världen att låta eländig och hopplös. Även när saker går fel - t ex när Monika gör sin mammas misstag med en gift man som lovar att han ska lämna sin fru (herregud, vem tror på det), det goda kommer ur situationen med en söt liten tjej. Boken slutar med hopp för framtiden, och att alla utvecklar till bättre versioner av sig själva.
Lång bok är det också och jag tror inte att jag ska läsa den igen.
Välskriven och flödande beskrivning av en uppväxt under i 70- och 80-talens folkhem. Berättaren Johan försöker navigera koderna på gården, i skolan, i gamla kompisgänget och med de välbeställda nya klasskamraterna på gymnasiet, aldrig utstött, alltid obekväm.
Miljöerna är lika dem i Alakoskis Svinalängorna, men trots att Johan får sig en del törnar är det här inte fråga om någon misär. Den lilla familjen med den ensamstående mamman gör en liten klassresa, från arbetarklass till lägre medelklass, och i insprängda framåtblickar framkommer att Johan i sitt vuxenliv fortsatt uppåt på samhällsstegen en bit, i alla fall materiellt.
Samtidigt som det finns ett återkommande vemod (eller förbittring?) över välfärdens senare nedmontering och den förändrade samhällsandan är det verkligen ingen rosenskimrande nostalgisk bild av det gamla Sverige. Många av kompisarna från gården fastnar i OBS-klasser eller faller igenom skyddsnäten. Andra, särskilt Johans syster, verkar vara på väg att ta sig loss från "mög-livet" och förnedring men hålls tillbaka, inte på grund av de fysiska omständigheterna, utan av de mentala och sociala barriärerna.
Roligt, insiktsfullt, språkligt säkert, med allvarliga undertoner.
In the beginning I wasn't that pleased, but as the book moved on I started to like it more and more. It of course helped that it's about growing up in Malmö during the seventies and eighties, because that's my life's story as well and there's a lot that I could relate to. It's a story about a struggling but dedicated mother, about friendship, about love and how it is growing up and finding your place in society disregard less of background. The book won "Augustpriset" in 2001 and I think that's well deserved. I will continue with the other two books in the trilogy. As an art collector the short story about how Bodil (The main character Johan Kraft's mother) met Fredrik Roos for lunch was a highlight :)
en sämre version av Häng City, eller Häng City kanske är den bättre versionen av detta? en ibland väldigt mysig och nostalgisk bok, nostalgisk till en tid då jag inte ens fanns. men den slutgiltiga känslan blev oftast ”Jaha?”. jag förstår inte grejen med att skriva meningar som sträcker sig ut över en hel sida, om det ska vara något poetiskt eller representativt. i början kunde det vara spännande att följa med i tankarna som grenades och spriddes till små, små kvistar. men till slut började jag bara tänka på hur jobbigt det skulle vara att högläsa denna bok.
En uppväxtskildring att känna igen sig, om än inte från samma miljö som jag själv växte upp i. Men tidsandan är lysande gestaltad och språket är briljant. Avsnitt med dialog och närvaro varvas med långa löpande punktlösa nedslag i tiden och tidsandan. Författaren gör också utflykter till nutid där han som vuxen betraktar uppväxten. Tänker: Tonåringar är alltid tonåringar, och föräldraskap likaså, och tidens gång kan ingen påverka.
Intressant och lustig första del av en trilogi om en arbetarklasspojkes uppväxt i Malmö under 70/80-talet. En hel del beröringspunkter med mitt eget liv, vilket gör den ännu mer intressant. Lyssnade på ljudboken, som är inläst av författaren själv på bred skånska, vilket ger en extra krydda.
Ganska långsam, men härlig och fyndig bok. Själva berättelsen flyter på sakta, men jag ville inte sluta lyssna. Karaktärerna är väl utmejslade och för det mesta sympatiska.
Helt okej uppväxtskildring från 70-/80-talet. Jag känner igen mig i Johan och även hans syster Monika även om det inte är på detta sätt jag växte upp. Men tidsandan är så precis beskrivet, hur samhället tedde sig och alla förväntningar man hade. Det är ingen direkt action i boken och ibland tycker jag att en del skildringar blir väl sega och långdragna. Men på det hela, en mycket fin bok!
If I would have been born in the same decade I would probably rate it as a four or five. I liked the language, the story was mostly interesting and the sorroundings were enveloping.
Being a lot younger than the main character reading this book is a bit like looking from the outside in or listening to an older man on a long train ride.
Drygt 20 år efter att den kom ut, fick jag tag på denna kultförklarade roman. Det är ett detaljerat tidsdokument från en familj på 70 och 80- talet. Hans språk - vad ska man säga... Mycket ord, detaljerade beskrivningar och ibland är meningarna 2 sidor långa utan skiljetecken... Det tog sin tid för mig att ta mig genom den, men den var tillräckligt bra för att jag s skulle orka
Okej uppväxtskildring med hög igenkänningsfaktor. Barndom, ungdom, skilsmässobarn, bostadskvarteren, identitetskris, tonår, familj, kärlek, ångest, oro, nutid, dåtid, framtid. Läsvärd men lämnar inga stora spår i mitt inre bibliotek.
Uppväxtskildring om Malmö och Sverige från 70-talet och framåt. Tyckte mycket om språket, lekfullt och vemodigt på samma gång. Vissa stycken lite långdragna men på det hela taget en fin bok.
Omläst. Snabbläst. För att friska upp minnet, jag vill läsa sista delen av triologin. Trevlig och engagerande läsning om Johan Krafts barndom och ungdom. Mer inkännande och ömsint än Lena Anderssons "Dottern". Jag gillar särskilt hans fina beskrivning av morsan.
Underdog är en lättillgänglig grundkurs om klass, om Sverige övergången mellan 70 och 80-tal och en himla fin uppväxtskildring. Jag gillar hur den är berättad av en vuxen man som minns, ändrar, lägger till och drar ifrån, hur det öppnar för att ingen berättelse är objektiv. Johan minns det han minns och det han vill minnas. Också det han helst skulle slippa minnas.
Men framförallt finns det så mycket värme i den här boken. Kärlek till mamma Bodil, syster Monika, kärlek och lojalitet med den klass och det område han tillhör, även om det förstås också finns en vilja att ta sig någon annanstans.
De långa meningarna, som återkommer genom boken, är som jazz. Hur de får pågå och pågå, ofta syrliga betraktelser om tiden som Johan lever i och de konsekvenser bara vuxna berättar-Johan kan se.
Boken handlade om en ung pojke som vuxit upp i Malmö. Man känner igen orden som genomsyrar boken då man hört dom mycket förr. Tro inte att du bättre än någon annan. De präglar Malmöborna och skiljer oss åt från den skrytiga huvudstaden där man ska ha mest istället för minst som i Malmö för att vara cool. Boken var fin men lite grabbig och det var mycket som pågick samtidigt som gjorde att de var svårt att hålla kolla på vart i tiden vi var.
Wunderbare Biografie über die Kindheit und Jugend eines schwedischen Jungen in den 70ern und 80ern, der mit älterer Schwester und alleinerziehender Mutter zusammen lebt. Schön fand ich vor allem, wie der Erzähler seine Beziehung zur Mutter beschreibt, die trotz kaputten Rückens schwer in der Fabrik schuftet und zu Hause immer eine liebevolle Mutter ist (und nicht etwa ihre schlechte Laune dort auslässt o.ä.) Man merkt, dass er großen Respekt vor der Leistung seiner Mutter hat und sie sehr liebt.