What do you think?
Rate this book
Simone och jag: Tankar kring Simone de Beauvoir
Simone och jag är en bok om kvinnor och män, om självständighet och beroende, om kärlek, svartsjuka och skam och om hur djupt böcker ibland kan beröra. Det handlar om Åsa Moberg och Simone du Beauvoir och om deras döda män. Om två starka, modiga kvinnor som över generations- och kulturgränser förenas av att de båda underkastar sig en älskad men dominerande man.
Simone och jag är ett klokt och utelämnande dubbelporträtt av en författare och hennes läsare där Åsa Mobergs egna erfarenheter speglas och får perspektiv i ljuset av Simone de Beauvoirs liv och verk. Simone och jag är, förutom biografi och självbiografi, också en fyllig och lättillgänglig introduktion till en av vår tids verkligt stora och inflytelserika kulturpersonligheter.
Simone och jag är ett klokt och utelämnande dubbelporträtt av en författare och hennes läsare där Åsa Mobergs egna erfarenheter speglas och får perspektiv i ljuset av Simone de Beauvoirs liv och verk. Simone och jag är, förutom biografi och självbiografi, också en fyllig och lättillgänglig introduktion till en av vår tids verkligt stora och inflytelserika kulturpersonligheter.
- GenresNonfictionBiography
288 pages, Paperback
First published August 1, 1996
3 people are currently reading
74 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 5 of 5 reviews
September 10, 2023
Alla läsare har en individuell relation till giganten Simone de Beauvoir, menar Åsa Moberg som 1996 skrev om ”sin” Beauvoir. Tillsammans med @lasenar__ och @stellamarin reflekterar jag över detta tveeggade dubbelporträtt.
Jag känner inledningsvis ett motstånd när Moberg hävdar sin exklusivitet som Beauvoir-läsare. Det går på tvärs med det av mig uppskattade inledningscitatet: ”Individens räddning ligger inte i att understryka sin särart utan i att så intensivt som möjligt förverkliga sin allmängiltighet.” Jag upplever att Moberg klistrar på mig förklaringen; ”Våra starka läsupplevelser bygger på att vi projicerar våra egna liv på hennes liv och verk.” Men min Beauvoirvurm beror inte på att jag hittar mig själv i hennes texter, för det gör jag inte. Och förresten ännu mindre i Mobergs som betecknar sig som likhetsfeminist och predikar ”allas” rätt till hushållerska, (förutom hushållerskorna själva då).
”Simone de Beauvoir hävdade att feminismen med nödvändighet är en vänsterrörelse. Det är jag inte så säker på..”
Moberg komparerar sina egna och Beauvoirs idéer och erfarenheter beträffande feminism, bildning, moderskap, sexualitet, sanning, Lilla sjöjungfrun, kärlek, depression, döden och kanske mest av allt mannen. Mobergs privatliv intresserar mig föga, hennes psykologiska förklaringar tråkar ut mig. Det var ett bra tag sedan jag övergav förklaringsmodellen ”mamma är facit”. Jag tycker Moberg upprepar sig, att hennes prosa saknar humor och att slutledningarna känns något banala. Resonemangen om jämställdhet känns trötta så här snart trettio år senare. Hurra för det! Mobergs slutsats är att män och kvinnor i heterosexuella relationer omöjligen kan vara jämställda och i de fall kvinnorna säger att de lever i jämställda relationer med män inbillar de sig eller ljuger på grund av skam. Jag menar att Mobergs feminism utan klass- och rasperspektiv har förlorat sin udd, dessa avsnitt har inte åldrats väl. Däremot kan Simone och jag vara en fin ingång för den som vill ta sig an belletristen Beauvoir.
Allt om Simone de Beauvoir intresserar mig stort. Hon föddes in i en rik familj 1908. Hennes barndom präglades av en kontrollerande mamma. Hon bodde en stor del av sitt liv på hotell, på så sätt slapp hon hushållssysslorna. Hon hade en öppen relation med Nobelpristagaren Jean-Paul Sartre.
En sak värd att lyfta (incels se hit!) är att Sartre var kort (drygt en och femtio), ful och vindögd med tunt hår och gula tänder, men att ”alla” kvinnor ändå ville ha honom. Who needs the looks, when you’ve got the books! Han föresatte sig att bli den som visste mest om allt i världen som gick att få någon kunskap om och det gick hem hos tjejerna.
Som Proust och Tolstoj hade även Beauvoir svartsjuka som ett centralt tema i sin texter. Det tycks vara Sartre som utgör orsak till svartsjukan men han skulle lika gärna kunna vara en täckmantel. Moberg försöker komma åt sanningen om Beauvoir genom skönlitteraturen, dagboksanteckningar samt intervjuer med anhöriga. Det är inte svårt att tänka sig att Beavoir egentligen var lesbisk. I vilket fall upplevde hon lidande i form av svartsjuka och otrygghet. Hennes idé om att man kan bestämma över sina känslor fungerar dåligt. En öppen relation – där man också ska berätta om sina upplevelser med andra – påminner om ett förhållande med en som misshandlar, det gör ont och sen är det skönt. Upplevelsen av det sköna blir större när det gjort ont innan men snart kommer det att göra ont igen. Frågan är on hedonisten skulle vara nöjd, om njutningen väger upp för all smärta? Det är knappast en slump att otroligt många människor världen över föredrar monogama relationer.
”…endast den som står ut med att ha tråkigt kan bli lycklig.”
Simone de Beauvoir, Åsa Moberg, Märta Tikkanen, Unni Drougge… Listan över feministiska konstnärer som propagerar för emancipation och samtidigt är tillsammans med en man som kontrollerar, dominerar, slår kan göras lång. Dubbelmoral, menar någon, men snarare en patriarkal bekräftelse menar jag. Varför skulle man agitera för frihet om man redan hade den? Moberg beskriver det feministiska budskapet som en utopi, en dröm att sträva mot. Ingen lyckades förverkliga den som helhet då, men tack vare kvinnorna som gått i bräschen, Simone de Beauvoir bland annat, kan jag njuta av att leva drömmen idag.
Men hur fick de kraft att gå emot sin tids konventioner?
”Att inte vara ensam är ännu viktigare för en kvinna än för en man. Det finns ett psykiskt överlevnadsrum för ett ensamt manligt geni, som mot omgivningens vilja fortsätter arbeta med ett egensinnigt storslaget projekt. För ett kvinnligt geni som ägnar sig åt något avvikande finns inget motsvarande utrymme. […] En skapande kvinna måste ha stöd för att kunna fungera. Det kan vara en annan kvinna, eller en kvinnogrupp.”
Kanske tänker du som jag på Hilma af Klint och Virginia Woolf, som mycket riktigt hade stöd i sina grupper. Apropå Woolf gör Moberg en snygg jämförelse där Woolf tilldelas pessimistens roll och Beauvoir optimistens. Den sistnämnde tror på mänsklig kontakt, på kommunikation. ”I Mandarinerna talar människor med varandra i avsikt att göra sig förstådda och de lyckas ofta. De får kontakt. De blir sedda: bekräftade eller avvisade, men alltid uppfattade.” Jag hade gärna sett fler av den här sortens analyser.
Beauvoir ville leva i sanning, utan självcensur och fick ångest inför det icke sagda, det är en bra grund för intressanta böcker. Jag får tvärtom ångest av det jag säger. Jag tänkte tidigare att idealet torde vara komplett sanning gentemot de man älskar, men har kommit fram till att det är inte kompatibelt med mänskligt beteende. Nu strävar jag istället efter att försöka handla sant, vad jag (och andra) uttrycker med ord har sekundär betydelse.
”Att leva är att ljuga.”
Jag förnimmer en naivitet och hybris hos både Moberg och Beauvoir som jag tror hänger samman med att de inte har barn, och som irriterar mig lite men som jag också tror är en tillgång att avundas.
Supersugen nu på att läsa fler böcker av Beauvoir!
Jag känner inledningsvis ett motstånd när Moberg hävdar sin exklusivitet som Beauvoir-läsare. Det går på tvärs med det av mig uppskattade inledningscitatet: ”Individens räddning ligger inte i att understryka sin särart utan i att så intensivt som möjligt förverkliga sin allmängiltighet.” Jag upplever att Moberg klistrar på mig förklaringen; ”Våra starka läsupplevelser bygger på att vi projicerar våra egna liv på hennes liv och verk.” Men min Beauvoirvurm beror inte på att jag hittar mig själv i hennes texter, för det gör jag inte. Och förresten ännu mindre i Mobergs som betecknar sig som likhetsfeminist och predikar ”allas” rätt till hushållerska, (förutom hushållerskorna själva då).
”Simone de Beauvoir hävdade att feminismen med nödvändighet är en vänsterrörelse. Det är jag inte så säker på..”
Moberg komparerar sina egna och Beauvoirs idéer och erfarenheter beträffande feminism, bildning, moderskap, sexualitet, sanning, Lilla sjöjungfrun, kärlek, depression, döden och kanske mest av allt mannen. Mobergs privatliv intresserar mig föga, hennes psykologiska förklaringar tråkar ut mig. Det var ett bra tag sedan jag övergav förklaringsmodellen ”mamma är facit”. Jag tycker Moberg upprepar sig, att hennes prosa saknar humor och att slutledningarna känns något banala. Resonemangen om jämställdhet känns trötta så här snart trettio år senare. Hurra för det! Mobergs slutsats är att män och kvinnor i heterosexuella relationer omöjligen kan vara jämställda och i de fall kvinnorna säger att de lever i jämställda relationer med män inbillar de sig eller ljuger på grund av skam. Jag menar att Mobergs feminism utan klass- och rasperspektiv har förlorat sin udd, dessa avsnitt har inte åldrats väl. Däremot kan Simone och jag vara en fin ingång för den som vill ta sig an belletristen Beauvoir.
Allt om Simone de Beauvoir intresserar mig stort. Hon föddes in i en rik familj 1908. Hennes barndom präglades av en kontrollerande mamma. Hon bodde en stor del av sitt liv på hotell, på så sätt slapp hon hushållssysslorna. Hon hade en öppen relation med Nobelpristagaren Jean-Paul Sartre.
En sak värd att lyfta (incels se hit!) är att Sartre var kort (drygt en och femtio), ful och vindögd med tunt hår och gula tänder, men att ”alla” kvinnor ändå ville ha honom. Who needs the looks, when you’ve got the books! Han föresatte sig att bli den som visste mest om allt i världen som gick att få någon kunskap om och det gick hem hos tjejerna.
Som Proust och Tolstoj hade även Beauvoir svartsjuka som ett centralt tema i sin texter. Det tycks vara Sartre som utgör orsak till svartsjukan men han skulle lika gärna kunna vara en täckmantel. Moberg försöker komma åt sanningen om Beauvoir genom skönlitteraturen, dagboksanteckningar samt intervjuer med anhöriga. Det är inte svårt att tänka sig att Beavoir egentligen var lesbisk. I vilket fall upplevde hon lidande i form av svartsjuka och otrygghet. Hennes idé om att man kan bestämma över sina känslor fungerar dåligt. En öppen relation – där man också ska berätta om sina upplevelser med andra – påminner om ett förhållande med en som misshandlar, det gör ont och sen är det skönt. Upplevelsen av det sköna blir större när det gjort ont innan men snart kommer det att göra ont igen. Frågan är on hedonisten skulle vara nöjd, om njutningen väger upp för all smärta? Det är knappast en slump att otroligt många människor världen över föredrar monogama relationer.
”…endast den som står ut med att ha tråkigt kan bli lycklig.”
Simone de Beauvoir, Åsa Moberg, Märta Tikkanen, Unni Drougge… Listan över feministiska konstnärer som propagerar för emancipation och samtidigt är tillsammans med en man som kontrollerar, dominerar, slår kan göras lång. Dubbelmoral, menar någon, men snarare en patriarkal bekräftelse menar jag. Varför skulle man agitera för frihet om man redan hade den? Moberg beskriver det feministiska budskapet som en utopi, en dröm att sträva mot. Ingen lyckades förverkliga den som helhet då, men tack vare kvinnorna som gått i bräschen, Simone de Beauvoir bland annat, kan jag njuta av att leva drömmen idag.
Men hur fick de kraft att gå emot sin tids konventioner?
”Att inte vara ensam är ännu viktigare för en kvinna än för en man. Det finns ett psykiskt överlevnadsrum för ett ensamt manligt geni, som mot omgivningens vilja fortsätter arbeta med ett egensinnigt storslaget projekt. För ett kvinnligt geni som ägnar sig åt något avvikande finns inget motsvarande utrymme. […] En skapande kvinna måste ha stöd för att kunna fungera. Det kan vara en annan kvinna, eller en kvinnogrupp.”
Kanske tänker du som jag på Hilma af Klint och Virginia Woolf, som mycket riktigt hade stöd i sina grupper. Apropå Woolf gör Moberg en snygg jämförelse där Woolf tilldelas pessimistens roll och Beauvoir optimistens. Den sistnämnde tror på mänsklig kontakt, på kommunikation. ”I Mandarinerna talar människor med varandra i avsikt att göra sig förstådda och de lyckas ofta. De får kontakt. De blir sedda: bekräftade eller avvisade, men alltid uppfattade.” Jag hade gärna sett fler av den här sortens analyser.
Beauvoir ville leva i sanning, utan självcensur och fick ångest inför det icke sagda, det är en bra grund för intressanta böcker. Jag får tvärtom ångest av det jag säger. Jag tänkte tidigare att idealet torde vara komplett sanning gentemot de man älskar, men har kommit fram till att det är inte kompatibelt med mänskligt beteende. Nu strävar jag istället efter att försöka handla sant, vad jag (och andra) uttrycker med ord har sekundär betydelse.
”Att leva är att ljuga.”
Jag förnimmer en naivitet och hybris hos både Moberg och Beauvoir som jag tror hänger samman med att de inte har barn, och som irriterar mig lite men som jag också tror är en tillgång att avundas.
Supersugen nu på att läsa fler böcker av Beauvoir!
July 15, 2020
Uppskattar verkligen Åsa Mobergs sätt att skriva och resonera. I den här boken jämför hon sitt eget liv med allt hon läst in sig på kring Simone de Beauvoir. Hon har ju även översatt flera av Beauvoirs böcker, så hon är väl insatt. Simone de Beauvoir hör till 1900-talets historia, inte minst som symbol för kvinnans växande självständighet, trots att hon själv inte såg det så. Hon var en av 'grabbarna' bland inne-filosoferna. Vilket naturligtvis beror på samhällsklimatet under mitten av 1900-talet.
Åsa Moberg hör till en senare generation, men kan ändå se likheter, men också skillnader i sin egen situation. Jag själv hör till ytterligare en senare generation och känner kanske ännu större skillnader. Ändå är hela beskrivningen viktig för insikten i den långsamma samhällsförändringen.
Beauvoir vägrade länge kalla sig feminist. När hon var ung fanns det inget utrymme för kvinnor. Självklart kunde hon inte identifiera sig med det. Ändå har hela hennes gärning banat väg för kvinnor att våga vara kreativa och välja sitt eget liv. Moberg kallar henne därför för en 'omedveten feminist'. Även jag hade som ung svårt att identifiera mig med begränsningar som sa vad och hur en kvinna skulle vara. Men samhället hade förändrats en hel del och det blev därför lättare för mig att ha en friare syn på mina egna möjligheter, och inte låta mig styras av.
Liksom Beauvoir och Moberg, har jag aldrig gift mig. Men precis som Åsa Moberg påpekar så är det inte äktenskapet i sig som avgör hur beroende vi blir av vår partner. Under min ungdom blev omgivningen inte längre upprörd över att vissa struntade i legala ceremonier. Jag har alltid arbetat och haft min egen ekonomi, vilket är den avgörande friheten för att kunna bestämma över sig själv.
Mobergs bok är heltäckande när det gäller livets olika områden och väcker mycket tankar och tillfredsställelse att få läsa. Och läsa om.
Åsa Moberg hör till en senare generation, men kan ändå se likheter, men också skillnader i sin egen situation. Jag själv hör till ytterligare en senare generation och känner kanske ännu större skillnader. Ändå är hela beskrivningen viktig för insikten i den långsamma samhällsförändringen.
Beauvoir vägrade länge kalla sig feminist. När hon var ung fanns det inget utrymme för kvinnor. Självklart kunde hon inte identifiera sig med det. Ändå har hela hennes gärning banat väg för kvinnor att våga vara kreativa och välja sitt eget liv. Moberg kallar henne därför för en 'omedveten feminist'. Även jag hade som ung svårt att identifiera mig med begränsningar som sa vad och hur en kvinna skulle vara. Men samhället hade förändrats en hel del och det blev därför lättare för mig att ha en friare syn på mina egna möjligheter, och inte låta mig styras av.
Liksom Beauvoir och Moberg, har jag aldrig gift mig. Men precis som Åsa Moberg påpekar så är det inte äktenskapet i sig som avgör hur beroende vi blir av vår partner. Under min ungdom blev omgivningen inte längre upprörd över att vissa struntade i legala ceremonier. Jag har alltid arbetat och haft min egen ekonomi, vilket är den avgörande friheten för att kunna bestämma över sig själv.
Mobergs bok är heltäckande när det gäller livets olika områden och väcker mycket tankar och tillfredsställelse att få läsa. Och läsa om.
July 28, 2021
Intressant sätt att komma in i Beauvoirs produktion, visserligen med Mobergs urval men värdefullt.
Läste elektroniskt och har gjort mängder av citat som ska diskuteras i nya feministbokklubben. Skulle vilja ha en kolumn i Svenska Dagladet eller liknande där dessa frågor lyfts. Vi behöver diskutera, titta på hur vi lever och vad vi har för värderingar och varför vi har dem. Fundera på om vi behöver omvärdera dem eller om vi är nöjda med dem. Helt enkelt vakna upp och leva mer medvetet och helt och fullt.
Läste elektroniskt och har gjort mängder av citat som ska diskuteras i nya feministbokklubben. Skulle vilja ha en kolumn i Svenska Dagladet eller liknande där dessa frågor lyfts. Vi behöver diskutera, titta på hur vi lever och vad vi har för värderingar och varför vi har dem. Fundera på om vi behöver omvärdera dem eller om vi är nöjda med dem. Helt enkelt vakna upp och leva mer medvetet och helt och fullt.
October 5, 2021
Intressant bok där författaren läser de Beauvoir och jämför ditt eget liv med hennes. Nu vill jag läsa mer av henne och och läsa om det andra könet, en mycket bra bok, som tydligen hade flera delar bortrefigerade i den svenska upplaga jag läste.
August 20, 2018
Text på bloggen: http://annzah.com/2017/september/simo...
Displaying 1 - 5 of 5 reviews