What do you think?
Rate this book
Borde vara död
Sebastian jobbar som socialarbetare på ett boende för hemlösa på Hisingen i Göteborg. Här möter han de som lever på samhällets botten: missbrukarna, de mentalt sjuka, de kriminella. Men han har aldrig mött någon som Isa förut.
När Isa kommer till boendet börjar märkliga saker hända. Personer hon talat med tar plötsligt livet av sig, en efter en. Sebastian är säker på att Isa döljer något bakom sin mänskliga fasad. Och vad Isa inte vet är att Sebastian inte heller är exakt den han utger sig för att vara.
Borde vara död är en mörk fantasy som skoningslöst griper tag i läsaren. Med skicklig hand väver Pål Eggert samman fantastiska element med en verklighet som är nära, här och nu. Resultatet blir en roman som skrämmer, engagerar och trollbinder, men framförallt en roman som det är mycket svårt att lägga ifrån sig.
När Isa kommer till boendet börjar märkliga saker hända. Personer hon talat med tar plötsligt livet av sig, en efter en. Sebastian är säker på att Isa döljer något bakom sin mänskliga fasad. Och vad Isa inte vet är att Sebastian inte heller är exakt den han utger sig för att vara.
Borde vara död är en mörk fantasy som skoningslöst griper tag i läsaren. Med skicklig hand väver Pål Eggert samman fantastiska element med en verklighet som är nära, här och nu. Resultatet blir en roman som skrämmer, engagerar och trollbinder, men framförallt en roman som det är mycket svårt att lägga ifrån sig.
335 pages, Paperback
First published March 1, 2013
3 people are currently reading
55 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 8 of 8 reviews
October 29, 2016
Redan i romanens anslag visar Eggert en kvalitet som han delar med både en av rikets och en av världens största skräckförfattare: John Ajvide Lindqvist och Stephen King. Det jag talar om är förmågan att få läsaren att bry sig om karaktärer som vi inte nödvändigtvis tycker om som människor, men som vi samtidigt måste bry oss om ifall skräckelementet ska kännas genom vår empati. I Eggerts fall visar detta sig tidigt i bifiguren Bögbast, som huvudsakligen fungerar som en introduktion till en av romanens två huvudpersoner: Isa.
Isa är komplicerad, en hemlös ung kvinna i vars fotspår döden själv nästan tycks följa. I någon mening är hon både en huvudperson (av två) och katalysator till allt det som händer i boken; och drar in dess andra huvudperson, Sebastian.
Sebastian å andra sidan är en socialarbetare som jobbar på ett boende för hemlösa på Hisingen och samtidigt är en (milt fotbollsintresserad) huligan på fritiden. Även han är en komplex karaktär, uppväxt i Jehovas Vittnen, men numera en avfälling med förmågor bortom de vanliga, förstärkta av sydamerikansk magi. Det finns något i honom som påminner mig om seriefiguren John Constantine (Hellblazer), och då framför allt i Jamie Delanos tappning i de tidiga numren av Hellblazer-tidningen (som tog Alan Moores skapelse ifrån Swamp Thing och gjorde honom mer "down-to-Earth" i någon mening). Det är Constantines blandning av magi, cynism, idealism, arbetarklass, skitig verklighet och överjordisk ondska som tycks mig återspeglas här i svensk tappning, bland Göteborgs hemlösa.
I sammanhanget är det värt att notera att boken centreras kring Lundbygården, ett boende för hemlösa som ligger på Rambergets norra sida. Visst introduceras Sebastians bostad som hastigast i ett tidigt kapitel, men närmast i förbigående, och vi återvänder inte. Det här är inte en berättelse om att sitta hemma, utan om ett arbete i en skitig miljö (som i praktiken är andra människors hem), där det privata ändå är djupt sammanlänkat med både arbetet och de komplikationer som driver romanens handling.
Och allt tar sitt avstamp i när Isa anländer till Lundbygården som en ny boende.
Jag vill givetvis inte avslöja för mycket av handlingen, men Eggert väver samman en storslagen mytologi (i vissa delar värdig Clive Barkers bättre mytbildande stunder, som t.ex. The Hellbound Heart) och en form av socialrealistisk skräck som Ajvide Lindqvist så tydligt har gjort sig ett namn inom från debuten med Låt den rätte komma in. Hos Eggert blandas det jordiska och det överjordiska, och i många avseenden tycks båda vara skitiga och brutala, men trots allt inte helt utan hopp.
Sebastian är ingen monsterjägare á la Van Helsing; han är en socialarbetare, och det styr hans handlingar i boken på ett övertygande sätt.
Varmt rekommenderad läsning!
Isa är komplicerad, en hemlös ung kvinna i vars fotspår döden själv nästan tycks följa. I någon mening är hon både en huvudperson (av två) och katalysator till allt det som händer i boken; och drar in dess andra huvudperson, Sebastian.
Sebastian å andra sidan är en socialarbetare som jobbar på ett boende för hemlösa på Hisingen och samtidigt är en (milt fotbollsintresserad) huligan på fritiden. Även han är en komplex karaktär, uppväxt i Jehovas Vittnen, men numera en avfälling med förmågor bortom de vanliga, förstärkta av sydamerikansk magi. Det finns något i honom som påminner mig om seriefiguren John Constantine (Hellblazer), och då framför allt i Jamie Delanos tappning i de tidiga numren av Hellblazer-tidningen (som tog Alan Moores skapelse ifrån Swamp Thing och gjorde honom mer "down-to-Earth" i någon mening). Det är Constantines blandning av magi, cynism, idealism, arbetarklass, skitig verklighet och överjordisk ondska som tycks mig återspeglas här i svensk tappning, bland Göteborgs hemlösa.
I sammanhanget är det värt att notera att boken centreras kring Lundbygården, ett boende för hemlösa som ligger på Rambergets norra sida. Visst introduceras Sebastians bostad som hastigast i ett tidigt kapitel, men närmast i förbigående, och vi återvänder inte. Det här är inte en berättelse om att sitta hemma, utan om ett arbete i en skitig miljö (som i praktiken är andra människors hem), där det privata ändå är djupt sammanlänkat med både arbetet och de komplikationer som driver romanens handling.
Och allt tar sitt avstamp i när Isa anländer till Lundbygården som en ny boende.
Jag vill givetvis inte avslöja för mycket av handlingen, men Eggert väver samman en storslagen mytologi (i vissa delar värdig Clive Barkers bättre mytbildande stunder, som t.ex. The Hellbound Heart) och en form av socialrealistisk skräck som Ajvide Lindqvist så tydligt har gjort sig ett namn inom från debuten med Låt den rätte komma in. Hos Eggert blandas det jordiska och det överjordiska, och i många avseenden tycks båda vara skitiga och brutala, men trots allt inte helt utan hopp.
Sebastian är ingen monsterjägare á la Van Helsing; han är en socialarbetare, och det styr hans handlingar i boken på ett övertygande sätt.
Varmt rekommenderad läsning!
January 1, 2016
This book was the weirdest thing I've ever read. It was really bad too.
October 31, 2017
Imorgon pratar Pål Eggert på Syndikalistiskt Forum i Göteborg, och jag såg till att hinna läsa hans första bok innan dess. Han har funnits på att-läsa-listan länge, fantasy och skräck som utspelar sig i Göteborg liksom!
Första kapitlet blir därför ett antiklimax, jag gillar inte alls tonen och den råbarkade stilen och överväger att direkt lägga bort boken. Jag bestämmer mig för att läsa vidare och inser snart att inledningen inte alls är representativ för resten av Eggerts bok. Hans stil är bara ibland krystat hård, framförallt är han finurligt ljus trots stora mörker.
Berättelsen följer en socialarbetare på ett boende på Hisingen för hemlösa och missbrukare. Det är initierat gestaltat, utan att varesig romantisera eller demonisera. Tydligt märker vi att Eggert själv har erfarenhet av den här världen och de här människorna (han är socialarbetare till yrket). När vi börjar förstå ”det onda” i Eggerts värld så förstår vi att det främst drabbar de i vårt samhälle som redan är så utsatta, de utan lön, anställning och tak över huvudet. ”Ondskan” drabbar också genom ett monster som äter själar, efter att först få dem att gå under för tyngden av sitt eget elände, vilket jag läser som en metafor för droger och missbruk.
Det blir sammanlagt en stark skildring av dubbel utsatthet och social kannibalism, och innehåller samtidigt lustiga detaljer. Som hur socialarbetarna inte behöver vara rädda för ondskan på samma sätt som en missbrukare, utan skyddas av kontor och ordning; och när huvudpersonen konfronterar ”ondskan” så vill han inte döda monstret utan lägger istället upp en handlingsplan med realistiska delmål, genom att repetera det som sägs i samtalet och återkoppla. Gång på gång att Eggert är precis den sortens människa vi vill att ska arbeta med utsatta. Eggert hinner till min förtjusning diskutera Michael Marmot och statussyndromet (i en fantasybok!), och erfarenhet glimtar bakom det fantastiskt proffsiga socialarbetarcitatet:
”Skit gärna i vad jag säger, men skit inte i vad du själv sagt – tänk på det du egentligen vill.”
Eller det hjärtskärande viktiga:
”Men fläckas inte många självmördares dödsinstrument av ett eller flera fingeravtryck från andra människor? Förtryckande föräldrar, mobbande klasskamrater, psykopatchefer eller falska vänner.”
Språket skulle kunna bantas en aning, vissa stycken blir kaka-på-kaka-beskrivningar och jag stör mig på detaljer, som att att Isas återberättande inte är skrivet i jag-form, i en del aktionscener saknar känsla och när dialogen ska vara hårdkokt så tappar den trovärdighet. Men det är otroligt kul med scener som utspelar sig längs min cykelväg till jobbet, eller på platser där jag tidigare bott. Eggert peppar mig att att skriva både om Göteborg och om mina egna arbetserfarenheter. Och i slutet tar han verkligen i från tårna, fläskar på och det blir himla bra.
Det här är träffsäkert, underhållande och tänkvärt. Jag ser framemot att läsa nästa Eggertbok.
Första kapitlet blir därför ett antiklimax, jag gillar inte alls tonen och den råbarkade stilen och överväger att direkt lägga bort boken. Jag bestämmer mig för att läsa vidare och inser snart att inledningen inte alls är representativ för resten av Eggerts bok. Hans stil är bara ibland krystat hård, framförallt är han finurligt ljus trots stora mörker.
Berättelsen följer en socialarbetare på ett boende på Hisingen för hemlösa och missbrukare. Det är initierat gestaltat, utan att varesig romantisera eller demonisera. Tydligt märker vi att Eggert själv har erfarenhet av den här världen och de här människorna (han är socialarbetare till yrket). När vi börjar förstå ”det onda” i Eggerts värld så förstår vi att det främst drabbar de i vårt samhälle som redan är så utsatta, de utan lön, anställning och tak över huvudet. ”Ondskan” drabbar också genom ett monster som äter själar, efter att först få dem att gå under för tyngden av sitt eget elände, vilket jag läser som en metafor för droger och missbruk.
Det blir sammanlagt en stark skildring av dubbel utsatthet och social kannibalism, och innehåller samtidigt lustiga detaljer. Som hur socialarbetarna inte behöver vara rädda för ondskan på samma sätt som en missbrukare, utan skyddas av kontor och ordning; och när huvudpersonen konfronterar ”ondskan” så vill han inte döda monstret utan lägger istället upp en handlingsplan med realistiska delmål, genom att repetera det som sägs i samtalet och återkoppla. Gång på gång att Eggert är precis den sortens människa vi vill att ska arbeta med utsatta. Eggert hinner till min förtjusning diskutera Michael Marmot och statussyndromet (i en fantasybok!), och erfarenhet glimtar bakom det fantastiskt proffsiga socialarbetarcitatet:
”Skit gärna i vad jag säger, men skit inte i vad du själv sagt – tänk på det du egentligen vill.”
Eller det hjärtskärande viktiga:
”Men fläckas inte många självmördares dödsinstrument av ett eller flera fingeravtryck från andra människor? Förtryckande föräldrar, mobbande klasskamrater, psykopatchefer eller falska vänner.”
Språket skulle kunna bantas en aning, vissa stycken blir kaka-på-kaka-beskrivningar och jag stör mig på detaljer, som att att Isas återberättande inte är skrivet i jag-form, i en del aktionscener saknar känsla och när dialogen ska vara hårdkokt så tappar den trovärdighet. Men det är otroligt kul med scener som utspelar sig längs min cykelväg till jobbet, eller på platser där jag tidigare bott. Eggert peppar mig att att skriva både om Göteborg och om mina egna arbetserfarenheter. Och i slutet tar han verkligen i från tårna, fläskar på och det blir himla bra.
Det här är träffsäkert, underhållande och tänkvärt. Jag ser framemot att läsa nästa Eggertbok.
February 19, 2017
Lite ojämn och spretig. Stundtals spännande och intressant. Stundtals lite "gäsp". Socialrealismen är, inte helt oväntat, en viktig del i boken, som det ofta är i svensk fantastik. Mer urban fantasy än skräck.
May 1, 2020
It was ok.
I felt that the story wanted to go one way and then just turned into something else?
I felt that the story wanted to go one way and then just turned into something else?
March 23, 2013
"Borde vara död” är Pål Eggerts tredje roman, och den första jag läser. Den kändes verkligen helt rätt för mig – dagens Göteborg med inslag av någon sorts övernaturlighet. Jag köper rakt av att Isa har en svans av kotor – en kroppsutsmyckning, inte så annorlunda mot en piercing, säger hon själv – och att hon har en underlig förmåga att påverka sin omgivning. Boken börjar med att en före detta torped, Bögbast, har fått i uppdrag att spöa Isa rejält, men tack vare sin förmåga klarar Isa sig undan. Eftersom hon känner sig jagad begär hon att få flytta till ett annat boende och hon hamnar då på Lundbygården där Sebastian jobbar.
Sebastian känner direkt att det är något med Isa, men han kan inte sätta fingret på vad. När en av de boende dör kort efter Isas inflyttning växer Sebastians misstankar, och när ännu en av de boende går samma öde till mötes känner han att det är dags att agera.
”Borde vara död” är ingen renodlad skräckfantasy, som jag trodde, utan istället poppar Stephen Kings ”Revolvermannen” flera gånger upp i mitt medvetande under läsningen. Jag köper rakt av att Isa inte är som oss andra, att hon har sitt svansattribut och den där förmågan att manipulera sin omgivning. Jag köper också Sebastians gåva, även om jag tycker att det sätt på vilket han förvärvade den är lite oklar. Men jag gillar verkligen hans sätt att åkalla sina krafter. Kan vara värt ett försök, faktiskt.
Det känns också att Eggert har skrivit om människor som ligger honom nära. De utstötta, sjuka och hemlösa han beskriver har alla sin historia och sitt öde, och det känns äkta på det sätt som bara kan förmedlas tack vare god människokännedom. De för berättelsen framåt på det sätt som bra personporträtt gör. Samtidigt stannar jag många gånger upp och funderar över om Eggert har en politisk agenda? Jag googlar oljebolag och sydamerikanska indianer men blir inte mycket klokare, även om jag lär mig en hel del nya ord och många tankar väcks.
Och ändå...
http://tinaottosson.wordpress.com/201...
Sebastian känner direkt att det är något med Isa, men han kan inte sätta fingret på vad. När en av de boende dör kort efter Isas inflyttning växer Sebastians misstankar, och när ännu en av de boende går samma öde till mötes känner han att det är dags att agera.
”Borde vara död” är ingen renodlad skräckfantasy, som jag trodde, utan istället poppar Stephen Kings ”Revolvermannen” flera gånger upp i mitt medvetande under läsningen. Jag köper rakt av att Isa inte är som oss andra, att hon har sitt svansattribut och den där förmågan att manipulera sin omgivning. Jag köper också Sebastians gåva, även om jag tycker att det sätt på vilket han förvärvade den är lite oklar. Men jag gillar verkligen hans sätt att åkalla sina krafter. Kan vara värt ett försök, faktiskt.
Det känns också att Eggert har skrivit om människor som ligger honom nära. De utstötta, sjuka och hemlösa han beskriver har alla sin historia och sitt öde, och det känns äkta på det sätt som bara kan förmedlas tack vare god människokännedom. De för berättelsen framåt på det sätt som bra personporträtt gör. Samtidigt stannar jag många gånger upp och funderar över om Eggert har en politisk agenda? Jag googlar oljebolag och sydamerikanska indianer men blir inte mycket klokare, även om jag lär mig en hel del nya ord och många tankar väcks.
Och ändå...
http://tinaottosson.wordpress.com/201...
September 23, 2013
Jodå. Något oväntad.
Displaying 1 - 8 of 8 reviews