Hon gick uppför trappan och tyckte att det kändes tungt att andas. Asbest, tänkte hon. Men det var dumheter. Folk arbetade här. Vuxna människor med månadslön. Eller vad de nu hade. Män som var fackligt anslutna. Eller något åt det hållet. När hon kom uppför trappan hördes ett ljud från ett rum till höger. Någon drog en stol över golvet. En mansröst sa något i ett ilsket tonfall. Sen blev det tyst.
Karin är nyanställd på ett företag. Under ett möte får hon i uppdrag att åka till en byggarbetsplats och visa upp en vitsig banderoll som företaget gjort. Den ska sitta invid bygget just för att förklara att platsen byggs om. Underlig stämning uppstår när byggarbetarna verkar skeptiska till Karin och banderollen. Karin återvänder till sin chef och berättar om det svala bemötandet. Hon frågar om han vill ha tillbaka banderollen men han säger något i stil med: "nej, behåll den du, den är bara en dummy, vet du vad en dummy är?" och Karin säger att hon gör det. Sedan går hon för att ringa några viktiga samtal, oklart varför eller till vem.
Poängen med novellen går mig totalt förbi. Antingen fattar jag helt enkelt ingenting, eller också är det här den mest meningslösa text som någonsin skrivits. Språket är inte heller något speciellt. Tvärtom känns det oengagerande och på sina ställen även slarvigt.
Jag plockade upp den här novellen eftersom jag länge velat läsa mer av Bengt Ohlsson. Hans Gregorius är en av de bästa böcker jag läst de senaste åren. Dessvärre blev jag gruvligt besviken.
Lite tråkig läsning, jag känner mig frustrerad men upplever också att det på ett sätt är samma frustration som novellens karaktär Karin känner på sin praktikplats. Hon ska visa upp en Dummy av en skylt och på sätt och vis är hon själv en Dummy på praktikplatsen.
Another good novella from the publisher Novellix and another example of how a good author can pack an astonishing amount of "life" into just a few short pages.