I början kändes den här boken ganska charmfull och intagande. Jag kände verkligen att jag "såg" med Cornells ögon, sakerna runt omkring mig fick liv. Det är så synd bara att han sedan sjunker in i någon sorts filosofisk sakonani med hjälp av Heidegger och Husserl och allt möjligt. Ju längre från konkretionen han kommer, desto tröttsammare blir min läsning. Det kanske säger mer om mig än om boken, vem vet. Jag fick i alla fall kämpa för att komma till slutet.