Jag är den som skall komma

by Johanna Nilsson

Är Bernice galen eller är hon Messias?


Jag är trettiotvå och ett halvt år och har burit tre barn under mitt hjärta. Ett av dem leker med änglarna, de andra två sitter i besöksrummet och försöker tänka ut hur de ska kunna befria mig.

Det har gått ett år sedan Lilja kröp in i mig och började växa. Det var flera månader kvar fram till födelsen när hon lösgjorde sig. Jag låg på badrumsgolvet och gick sönder, pojkarna var hemma och hörde allt, sedan kom John, och han dog lite grann där han satt med mitt huvud i sina händer och skakade av gråt. Lilja lämnade kvar såren i händer och fötter och runt hjässan, det blöder ur dem varje dag, som en påminnelse om hennes offer och mitt uppdrag.

Har Bernice blivit galen av sorg efter missfallet? Eller är hon Messias som ska frälsa världen och väcka sitt förlorade barn till liv? Jag är den som skall komma är en vacker och tänkvärd roman om en psykotisk kvinna som hävdar att hon är den återuppståndna frälsaren. Johanna Nilsson leker med tanken hur Jesus skulle ha agerat och bemötts i dag.

Mentalvårdaren Sami filmar Bernices predikningar och lägger ut dem på Youtube. Han säger att ryktet om henne sprids som en löpeld över världen. Bernice ser honom som sin lärjunge och blundar för att han ibland råkar röra vid henne på olämpliga ställen. När de rymmer tillsammans från sjukhuset blir deras relation alltmer destruktiv, och frågan är hur Bernice någonsin ska kunna hitta tillbaka till sig själv och sin familj.

Genres: Swedish Literature

218 pages, Hardcover

First published January 9, 2013

Reviews

[Sandra Nordberg · Rating 4 out of 5]

En riktig "bara ett kapitel till!"-bok. Jag tycker den har ett ovanligt grepp, den skapar en så skör och förvrängd stämning och har man som jag både ett intresse för religion och för psykologi (fast i det här fallet kanske mer psykiatri) så är den väldigt läsvärd. Den är mörk och djupt tragisk, men verkligen skickligt berättad och leder till eftertanke.

[Liselotte Howard · Rating 3 out of 5]

Men så fin hon är, Johanna. Och så konstig. Och konstighet är så fint.
Precis som sist (typ förra veckan) är det rätt så hemskt också. Återigen vill jag att det ska ta slut lite tidigare, innan det blivit snäppet råare än vad jag vill ha det. Men återigen håller språket - trots att Nilsson bytt ton rejält, och vi bara får följa en karaktär - en sinnessjuk sådan. Det är skickligt hur hon får ihop världen ur den psykotiska personens ögon med det vi läsare anar är verkligheten, via människorna som omger henne och via den förankring på jorden som huvudkaraktären ändå har. Det är också skickligt att låta den sjuka; intagna; inspärrade tala och ändå lyckas förmedla en övervägande sympatisk bild av psykiatrin och personerna som arbetar där. De onda läkarna och hårda sköterskorna är en tröttsam kliché jag är glad att slippa (särskilt som jag tyvärr stött på dem i verkligheten också). Men sen blir det som sagt ändå mörkt och kantigt och obekvämt.
Johanna skrev senast idag på Facebook att hon inte orkade med människors elakhet, och jag kan inte låta bli att ana att det är sant - och att hon använder sina böcker för att exorcera dem.
Skickligt, men inte smidigt. Det är också befriande.

[Emma · Rating 4 out of 5]

I like books about people at different mental institutions, so I found this one interesting. It was good, even though it was rather depressing and at some points I was SO frustrated with the main character.
I don't think this is a book I will re-read, but I liked it.

[Madeleine · Rating 3 out of 5]

Intressant tanke, men jag hade lite svårt att ta den till mig.