Som Sveriges första dekadensroman och en förebild för senare feministisk litteratur skildrar Mathilda Malling i sin debutroman Berta Funcke en ung kvinnas känsloliv på ett sätt som fick stor uppmärksamhet och ansågs mycket kontroversiell under sin tid - hur kan en kvinna ens känna en antydan till lust och sexuell längtan?
Karl Warburg beskrev Berta Funcke som "otäck" och "osedlig", trots att inget särskilt "händer" i vanlig mening. Ändå har eftervärlden uppskattat författarens dekadenta och sennaturalistiska beskrivning av kvinnokaraktären som en motsvarighet till beskrivningar av män i genombrottsromanerna under denna tid.
Mathilda Malling skrev sin debutroman Berta Funcke (1885) under pseudonymen Stella Kleve. Den och novellen Pyrrhussegrar (1886) är hennes mest kontroversiella verk på grund av deras erotiska skildringar av unga kvinnor. Efter en tids tystnad återupptog hon sitt författarskap under eget namn med En roman om förste konsuln (1894) och fortsatte med historiska romaner och herrgårdsromaner som gjorde henne mycket populär i början av 1900-talet. Idag är det främst hennes verk under pseudonymen Stella Kleve som uppmärksammas.
Till skolan! Jag gillade den mycket. Välskriven och intressant och relaterbar karaktär, den kändes uppfiskande bland alla dessa gamla misogyna mans böcker jag måste läsa.
Boken jag dedikerade min B-uppsats i litteraturvetenskap. Mathilda Malling var en fantastisk författare före sin tid. Gestaltningarna i boken är levande och så otroligt fängslande. Protagonisten är så komplex och visar verkligen hur svårt det var att navigera samhället som kvinna på ett elegant sätt mellan raderna. Jag är så berörd av det här verket och även inspirerande till mitt eget skrivande.
Fantastisk bok. Så mycket som är sig likt idag trots de 120 år som gått. En hel del av det som ingår i den ”moderna” uppväxten i boken är nästan självklart idag. Att vara ett fan av artister. Att resa på, i boken nästan, egen hand i Europa. Det som endast var tillgängligt för överklassen då är väl mer vardag idag? Men samma svar hos människan när livet inte lever upp till den skapade verklighet man hittar i böcker, på teatern eller idag på TV.
När det gäller männen som hon runt sig är det nog mer ett försök att hitta någon eller något som genuint intresserar henne. Det är bara slump att hon stöter på de som tar sig förbi barriärerna som hon byggt upp. Det vi idag kanske kan se som en dopaminbelöning när någon visar en uppmärksamhet måste på den tiden varit svårt att förstå sig på. Något som var rakt motsatt mot hur man borde uppföra sig. Vanan som skapas blir självuppfyllande. Män är lätta att attrahera så de förtjänar ingen större uppmärksamhet men de får samtidigt inte underlåta att visa Berta uppskattning.
Bertas relationer utvecklas också efter de perioder då hon isolerats från gruppen av beundrare genom resorna. Hon blir mer aktiv, mer medveten och till slut mer vågad i sina relationer.
Som i alla bra böcker vill jag bara veta, vad hände sen?