Stockholm ockuperat av en mäktig fiende - den frutkansvärda vintern. Uppträngd i ett hörn tvingas också den fredligaste att slåss. För det handlar om att överleva eller gå under i Odjurets tid.
Odjurets tid är Jonas Gardells andra roman och kom ut i liten upplaga 1986 när han var 22 år gammal. Upplagan sålde slut på några månader och sedan dess har Odjurets tid varit mycket svår att få tag på.
About halfway through this book I realised that it told about a dark cold, winter and how it affected people's minds and relationsships. It felt wrong because it's summer, but I decided to go on. In the end it was good that I wasn't surrounded by darkness myself while reading. I think it allowed me to see the characters struggles from a different point of view. It is horrible what a dark winter can do to you (luckily there's snow to brighten it up). I've experienced it myself, but to read about winter depression in story-shape was intriguing.
I didn't like how it ended but it was definitely worth reading. Very simple and beautiful language and I liked the pictures or situations Gardell uses to describe what's happening in a character's mind.
Nuorten aikuisten suhde- ja yksinäisyyskuvioita ja lapsuus- ja nuoruustraumojen varjoja — paitsi että ne traumat jäivät niin epämääräisesti vihjailluiksi, etten oikein saanut muodostettua käsitystä siitä, mitä oli tapahtunut. Vähäsen avoimeksi jäi myös se, että mihin itse kukin päähenkilöistä päätyi. Ketkä kaikki tekivät itsemurhan vai tekikö kukaan?
Even though I love Gardell and thinks he's an amazing writer and balancer between sadness and joy, this one was just too hard for me to read. Not because it was bad, but because it depressed the shit out of me.