Jag är väldigt svag för tragiska biografier med trasiga familjeförhållanden och misshandelsfall. Inte för att jag njuter av att läsa det, utan för att det ger perspektiv på saker och ting. Efter att ha läst en sådan bok inser man ju att ens egna liv är ganska bra, men att det finns dem som har det oerhört svårt. Om man själv befinner sig i ett kvinnomisshandelsförhållande kan ju en sådan här bok stötta en och visa att man inte är ensam, utan att det är fler som har varit med om samma sak och att man kan ta sig ur det.
Magdalena Graafs självbiografiska bok beskriver hur hon hamnade i ett förhållande med en destruktiv man. Hon beskriver detaljerat och noga, trots att hon i början skriver att "Den här delen av min bok kommer att bli den som är svårast för mig att skriva; jag våndas över att än en gång behöva plocka fram och genomlida de här bitarna av min berättelse. Det är som att riva upp ett smutsigt, varande och knappt färdigläkt sår och sedan tvingas se på det medan man plockar ut gruskorn och små likmaskar och tvättar det rent i hopp om att det ska gå att sy ihop en gång för alla - och därefter bara leva med det fula ärret". Jag tycker att den beskrivningen beskriver boken i helhet väldigt bra. Även för mig som läsare är det en svår historia att ta till sig, och jag ryser fortfarande när jag tänker på Magdalena och vad hon har gått igenom.
Dock är inte detta bara en tragisk bok. Magdalena berättar också hur livet var efter sitt uppbrutna förhållande, och hon beskriver både positiva och negativa händelser vilket som ger en kontrastartad bild av hennes liv. Ja, på vissa ställen är hon till och med en gnutta humoristisk - och man fastnar verkligen för Magdalena som person.
Detta är kanske inte den ultimata nattläsningen - så läs den inte på natten som jag gjorde - då den lätt genererar fram mardrömmar. Men läs den, snälla, gör det. Läs den och ni kommer att få ett annat perspektiv på både ert egna liv och den lätt stereotypa bimbo-bilden som många förknippar med Magdalena Graaf.