Mörker. Passion. En skog som dödar. Och en magi så stark att den hotar att slita sönder världen.
I den oändliga skogen Eytherthlarn lurar faror runt varje hörn. Mohrelda har vuxit upp dold från omvärlden, jagad för sitt demoniska blod och den oberäkneliga kraften det besitter. En mäktig häxa har hållit hennes mörka magi i schack, men hur länge kommer det räcka?
Stjärnalvernas härskare Nemurath söker efter demonflickan och tror att den som kontrollerar hennes kraft kontrollerar allt. När han av misstag skadar en oskyldig kvinna som gått vilse i skogen tar han henne till sitt slott för att läka henne, utan att veta att kvinnan i själva verket är demonflickan han sökt efter så länge.
En mystisk sjukdom gör Mohrelda svagare för varje dag. Röster viskar i väggarna och hon ser saker som ingen annan ser. Vem är hon? Var härstammar hon ifrån? Och vem är egentligen den rättmätige arvtagaren till tronen?
Demondottern är den fjärde boken i den hyllade Alvblods-trilogin och bjuder med läsarna på en resa fylld av magi, kärlek och överraskande vändningar.
A Swedish author who writes romance in all its forms, especially hot, dark, and adventurous romantasy. Rights sold to several countries, like the US.
LOVISA WISTRAND was born in Vallentuna in 1991 and now lives in Uppsala with her husband, cat, and two sons. She is an educated art director/graphic designer from Forsbergs skola, but now works as a full-time author. Lovisa has taken several writing courses, including those at Skrivarakademin. Nowadays, she sometimes teaches her own courses in fantasy, world-building, and romance, gives lectures at libraries, and conducts digital workshops.
As a feelgood author, Lovisa is often compared to Sophie Kinsella, while her fantasy novels are said to have a style similar to Sarah J. Maas. Lovisa is passionate about the romance genre and believes that all stories are better if they include love.
Mohrelda har vuxit upp i den magiska och farliga skogen Eytherthlarn med endast en häxa som sällskap. Hon vet inte vilka hennes föräldrar är eller ens vilken sorts alv hon är. Det enda hon vet är att hon måste hålla sig gömd eftersom många anser att hon är farlig och vill döda henne. Häxan säger också att Mohrelda en dag måste döda Nemurath, stjärnalvernas härskare.
Det här är en fortsättning på Alvblods-trilogin och vi får här följa Akares och Iszaeldas dotter Mohrelda. Jag antar att man kan läsa den fristående, då den utspelar sig flera år senare, men jag tycker nog att man får ut mer av boken om man har läst de tidigare delarna först. Nu var det ett antal år sedan jag själv läste Alvblods-trilogin och jag minns förstås inga detaljer, men det kommer tillbaka mer och mer medan jag läser Demondottern. Jag känner igen världen och stämningen och det är roligt att vara tillbaka i Lovisa Wistrands alvvärld, som för övrigt var den första svenska fantasy jag läste. Hittills påminner också Mohreldas och Nemuraths relation om den mellan Iszaelda och Akares.
Något som jag tycker är annorlunda med den här boken (förutom att antalet sidor är avsevärt färre) är språkets utformning. Det känns som om Wistrand har förenklat sitt språk. Det kan bero på att Mohrelda bitvis uppträder ganska barnsligt och naivt, eller så har jag glömt hur språket var i de tidigare delarna. Överlag så upplever jag Demondottern som "enklare" än Alvblods-trilogin; jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det. Det är inte nödvändigtvis något negativt, men det var något annat än jag hade förväntat mig. Därför är jag heller inte lika begeistrad, men jag vill definitivt läsa vidare om Mohrelda; den där cliffhangern var inte nådig!
* Jag erhöll ett läsexemplar från förlaget och lämnar en frivillig recension. *
Åh så jag har längtat efter att få återvända till Lovisa Wistrands alvvärld. Jag känner snabbt igen mig trots att jag inte har vistats där på flera solcirklar, jag känner igen stämningen, kärleken, hatet, passionen. And I love it!
Demondottern är en betydligt tunnare bok än alvblodstrologin och storyn känns något enklare men det gör igenting. Tempot är rappt, jag rycks med, vill inte sluta läsa. Jag gillar twisten av den klassiska "boy meets girl, girl hates boy, girl falls in love with boy" som här i stället är en uppfriskande "boy meets girl, they fall in love and then boy hates girl". Eller gör han? Vi får väl se så småningom för vid Saxx eldar, vilken cliffhanger!! Hur vågar du, Lovisa?? (Lovisa blir dock förlåten då hon "återupplivar" en karaktär som jag har saknat sååå mycket!)
Vi återvänder till Lovisas Sarador och det är härligt. Sarador är en spännande värld med mörk magi och skogar som vill äta upp dig.
Nu får vi följa Izaeldas och Akares dotter Mohrelda som vuxit upp med skogshäxan Thaa. Hon får veta att hon jagas i världen utanför på grund av att hennes magi (som Thaa bundit) är så farlig.
På en av sina expeditioner i skogen blir hon skadad av en av de alver som försöker ta dig in i skogen. För att hela henne tar han med sig till sitt hem (som ligger typ tre-fyra dagsritter därifrån).
Han visar sig vara Nemurath stjärnalvernas Skorn, den som är ute efter henne och dem som skogen vill att hon dödar.
Det hettar till mellan dem. Men Nemurath är utsedd att äkta en annan. santidigt närmar sig kriget. En armé är på väg för att störta skornen och ta Mohrelda.
Om jag ska vara ärlig så är jag lite besviken. Lovisa har alltid haft sina egenheter som författare, och även om en del av dem har stört mig så har det gett henne en unik stil och språk, man känner igen hennes böcker.
Men jag upplever att hon inte riktigt når ändra fram i den här boken. Det är tyvärr för många saker som stör mig.
Mohrelda är en flicka som vuxit upp i skogen Eytherthlarn, ett vilt barn får vi väl anta. Uppfostrad att förstå sig på skogen, dess dödlighet, bär knappt riktiga kläder. Ändå tycks hon växelvis förstå sig på världen utanför och dess seder och bruk ömsom helt nollställd. Hon vet liksom instinktivt att det inte är värdigt att vara någons älskarinna när denne ska gifta sig med en annan, men hon vet inte vad en gaffel är.
Jag gillar att hon inte kan slåss, eller bruka magi, hon har inte lärt sig detta och är inte naturligt bra på vare sig svärd eller båge. Det finns inget värre än någon som aldrig sett ett svärd och sedan plockar upp ett och plötsligt är expert. Sånt slipper vi med Lovisa, och det är något jag alltid gillat med henne. Hennes karaktärer måste arbeta för sina kunskaper. Även om de kan ha vissa egenskaper (som Izaeldas förmåga att ”viska” med varelser) men de måste alltid träna sig i att förstå dem, bli bättre på dem. Mohrelda kan inte slåss, men hon har en förmåga som hon knappt förstår sig på vad det är, och tillsammans med oss upptäcker det är bra. Men…sedan ska hon lära sig att skjuta med båge och slåss med svärd fastän hon har ett smärtande, läkande sår i ryggen. Låter inte som en bra kombination i mina öron.
Utöver det är allting sirligt. Mönster är sirliga, tyg är sirligt, inläggningen i fönster är sirliga. Jag blir bara helt tokig!
Sedan visar det sig att hon bara åtta år. ÅTTA ÅR! Varför? De är alver för tusan! Jag förstår att Lovisa vill syfta till att Mohrelda på grund av Sax’ magi växer/åldras onaturligt fort, liksom graviditeten tog typ en månad. Men ÅTTA ÅR! Kunde hon inte åtminstone vara 100? Fortfarande bara barnet i alvögon men ändå?
Jag vet inte. Det är för mycket som stör mig för att jag riktigt ska tycka om den.
Att jag stör mig på det upprepade användandet av order sirlig är preferenser, det samma gäller att jag inte alls gillar Nemurath och förstår inte vad Mohrelda ser i honom. Men, jag tar det som oskuldsfull okunnighet av formen den första mannen jag pratat med. Hon är väldigt blåögd när det kommer till honom. Jag hoppas, hoppas att han ska bli huvud skurken och att hon sedermera kommer komma nära hans fästmö. Trots Mohreldas och hennes knaggliga start hoppas jag verkligen på att de ska komma närmare varandra och inleda en spirande romans.
Nu låter det som om jag hatar boken, det gör jag inte. Jag tycker väldigt mycket om Lovisas värld, jag gillar att henens alver lan vara elaka, själviska, högmodiga, våldsamma, kallblodiga, hetlevrade, vackra och magiska. Magin är mörk och ond, gudarna (men jag hade faktiskt velat se lite mer av människorna och dvärgarna som också lever här, det kanske kommer?) Jag är bara... lite besviken.
Lovisa vet hur man bygger upp spänning, man förstår att oddsen är höga även om vi, likt Mohrelda vet väldig lite om dem, men vi förstår att vi kommer få veta mer.
Dessutom är det kul att vara tillbaka i Sarador, och med tanke på att en, egentligen två, karaktärer från tidigare böcker dyker upp finns ett litet hopp om att Mohrelda i framtiden kommer stöta på fler.
Gillar ni mörk fantasy, med heta känslor och högfärdiga, eventuellt onda, muskulösa män med fuktig amorbåge och tuffa tjejer som reser sig från mörkret igen är detta något för er 😉
Och jag? Jag ser fram emot fortsättningen. 😁
This entire review has been hidden because of spoilers.
Mohrelda har vuxit upp, dold från omvärlden, i den farliga skogen Eytherthlarn. Hon har demoniskt blod i sina ådror och det jagas hon för. Bland annat av stjärnalvernas härskare Nemurath, som tror att den som kontrollerar demonflickans kraft, kontrollerar allt. Medan han letar efter henne möter han och skadar en oskyldig kvinna i skogen. Han tar med henne till sitt slot för att läka henne, utan att veta att den han har tagit med sig är den han också letat efter. Problemet är bara att Mohrelda, som hör röster som uppmuntrar henne att döda Nemurath, blir sjuk och svagare för varje dag. Samtidigt som hon och Nemurath lär känna varandra, bör hon ta ett beslut. Ska hon erkänna vem hon är, lyda rösterna, eller helt enkelt försöka ta sig ut i skogen för att ens kunna överleva?
Demonflickan är samtidigt den fjärde delen i Alvblodstrilogin och första delen i serien om Mohrelda. Jag har läst de två första delarna i trilogin, men inte den tredje. Även om jag tycker att den här boken ger flera tillbakavinkar till böckerna i Alvblodstrilogin, tycker jag att den här står bra på egna ben och att den går väldigt bra att läsa utan att ha läst dem.
För den som har läst tidigare delar, är det ganska tydligt vem Mohrelda brås på, då hon har bra en väldigt bra blandning av sina föräldrars temprament, sinne och humor, men hon är ändå en egen person. En som är lite bättre på att styra sina impulser och tunga än vissa andra. Jag tycker om den relation som byggs upp mellan Mohrelda och Nemurath men jag tycker om att de ändå är sig själva. Så mycket man nu kan vara sig själv när man måste dölja vem man är. Wistrand är väldigt duktig på att skriva om just den här sortens kvinnor. De som är ironiska, sarkastiska, självständiga och starka men som ändå är fulla av kärlek, lust, vet vad de vill ha och som ofta tar det. Det är väldigt uppfriskande att läsa om.
Det kanske inte är en bok för den som är helt ovan vid fantasygenren, men för den som gillar världar som är djupt genomarbetade och skapade på ett snyggt sätt, med ett helt eget språk och ibland väldigt krångliga namn, då är det här grejen för dig.
Wistrands kärlek till fantasyn som genre är mycket tydlig och även om de här smått krångliga namnen ibland kommer och liksom fastnar på tungan (även den mentala), flyter den här boken på ett väldigt bra sätt. Det är spännande, det är vackert och det är uppretande, och är man som jag och tycker att sex kan vara lite jobbigt att läsa om, så går det att skumma. Språket är bra och känns tydligt igen som Wistrand.
Slutet ska vi inte ens prata om, vilken cliffhanger. Jag vill veta vad som händer nu på en gång!
Detta är en fortsättning på författarens Alvblodstrilogi, som består av Drakviskaren, Demonviskaren och Dödsviskaren.
Den är som en start på en ny serie i denna värld, men den hänger ihop med första serien att jag rekommenderar att man läser den först, speciellt för att lära känna världen som allt utspelar sig i.
Alvblodstrilogin var riktigt genomarbetad när det kom till just världsbygget, det gjorde att den blev en riktigt episk fantasy. Här känns det som att det är lite mera lättsammare när det kommer till just den biten. Världen finns där, men det är lite mera som att författaren valt att inte lägga lika stor fokus på detta, kanske litar hon på att läsarna kommer från trilogin där världen målades upp eller så känner hon att det är mera viktigt med karaktärerna och deras utveckling.
Boken är betydligt lättare än de tidigare i serien, både sidor och då innehåll tack vare att det inte är lika stor vikt på världsbygget. Detta är absolut inget negativt utan det är mera vad det är man är ute efter när man vill läsa fantasy.
Om de tre första böckerna var episk fantasy med stora inslag av romantik i form av förbjuden och omöjlig kärlek så är denna mera det som man nu kallar romantasy. Har man läst andra böcker av Lovisa Wistrand så vet man att hon gillar att skriva romantik och då helst med som sagt förbjuden eller omöjlig kärlek. I hennes fantasyböcker så lägger hon även till med spänning och det är inget undantag i denna bok.
För mig som inte vill ha ren romantik när jag läser en bok kände att författaren har fått till en bra balans mellan romantiken och spänningselementen. Med en intressant bakgrund och konflikt mellan olika karaktärer så bygger Wistrand upp en handling som håller kvar en.
Jag rekommenderar denna till alla som vill ha en fantasy som går mera åt det romantiska hållet men ändå bjuder på spänning och en intressant värld.
"Mohrelda 1- Demondottern" av Lovisa Wistrand utgiven av Whipmedia förlag. Detta är fortsättningen på författarens serie- alvblodstriologin, och detta är den första delen i en miniserie om Mohrelda demondottern, som man kan läsa utan att läsa alvblodstriologin förut. Vi får följa Mohrelda som lever i skogen Eytherthlarn, där en mäktig häxa gömmer henne för omvärlden. En dag träffar hon en stjärnalv, som av misstag råkar skjuta henne med en pil. I tron att hon är en vanlig kvinna, tar han med henne hem till sitt slott för att hon ska få läka sin skada. Snart förstår Mohrelda att stjärnalven är den alv, Nemirath, som är ute efter att ta henne till fånga för att kunna utnyttja hennes krafter. På slottet mår Mohrelda sämre och hennes underliga sjukdom gör henne svag. Samtidigt får hon och hennes fiende, skornen Nemurath, känslor för varandra. Men vad händer när han får reda på vem Mohrelda verkligen är?
Vi får följa med Lovisa Wistrand till alvernas magiska värld. Boken är fylld av magi, kärlek och spänning. Jag gillar hur författaren lyckas förtrolla mig redan från början. Hon har lyckats skapa ytterligare en spännande och magisk värld. Denna annorlunda miljön, är målande beskriven och karaktärerna fängslande. Jag gillar att alla författarens kvinnliga karaktärer är starka, och drivande. Språket är utmärkande för författaren, vilket skulle göra att man skulle kunna läsa en bok, och genast veta att det är Lovisa som är författaren, även om man inte sett hennes namn på boken på förhand. Jag har läst flera böcker av författaren, och jag gillar verkligen hennes stil. Jag längtar hela tiden efter nya böcker av Lovisa. Ja, Lovisa har gjort det igen-hon har skrivit ännu en magisk berättelse som jag rekommenderar starkt, om ni gillar fantasy genren. Och jag ser fram emot att få läsa mer om Mohrelda och skornen Nemurath. Boken får ❤❤❤❤❤/5.
Min hjälpläsare Helene Stålkrantz har läst ”Demondottern” av Lovisa Wistrand och tänker så här om boken:
Fantasyboken Demondottern är den fjärde boken i den hyllade Alvblodstriologin skriven av Lovisa Wistrand.
Jag hade inte läst någon bok ur denna serie tidigare, utan började direkt med fjärde boken. Det var lätt att förstå vad som hade hänt innan i de tidigare böckerna, för det förklarades bra i boken. Om man vill veta mer så kan man såklart läsa hur det hela startade. Den var lättläst och jag blev imponerad av hur väl alla karaktärer beskrevs. Här får vi möta Moherelda, hälften demon och hälften alv som är uppvuxen i skogen hos häxan Thaa.
Allt förändras den dagen en pil tränger in i Mohereldas rygg och hon möter Nemurath hennes fiende nr ett. Här blandas passion, magi och spänning. Miljön i denna magiska värld är välskriven. Jag sträckläste boken för jag ville bara veta mer hela tiden. Jag hade en dröm om hur den skulle sluta, men så blev det inte. Det blev mycket bättre, en cliffhanger, så nu måste jag läsa fortsättningen.
Starkt drama, starkt trauma, stark attraktion och en riktigt bra grund till enemies-to-lovers (de vill döda varandra)! Vilken rivig romantacy! Jag blev imponerad av Wistrands vackra miljöbeskrivningar där man tycker sig precis förstå hur den magiska världen upplevs med alla sinnen. Språket är fint och nyanserat utan att vara tillkrånglat och jag bara njöt till stora delar av läsningen. Det här är fortsättningen på serien Alvblodstrilogin, en spinoff kan man nog kalla det. Jag hade inte läst de tre tidigare böckerna och hade inga som helst problem att följa med i handlingen, så den här står verkligen för sig själv. Dock en varning för att den slutar mitt i en cliffhanger (vilket ju snarare är regel än undantag i fantasy, så jag blev inte så förvånad) och jag längtar till nästa bok! Det här är bara så bra! Läs!
Så glad att få fortsätta på resan med Mohrelda. Handlingen är inte lika djupgående som tidigare böcker men det gör inget då jag dras in i handlingen och bara vill läsa mer. Längtar efter fortsättningen då det avslutades med en rejäl cliffhanger
I love it 😍 Tempot är snabbt, svårt att sluta läsa och vilken cliffhanger. Jag bara älskar Lovisa alvvärld. Längtar efter uppföljaren. Jag bara måste få veta vad som händer.
Älskar älskar älskar den här boken. En fortsättning på en av mina favorit svenska bokserier i hela sverige. Lovisa Wistrand är Sveriges Tolkien 🥰🥰🥰 Synd bara att boken var kortare än trilogin.