Alsterdal neemt de lezer mee naar noordelijk Zweden, dicht bij de Finse grens. Het is winter en ijskoud als de eenzame Eric in een afgelegen, oude boerderij wordt doodgeslagen. Rond die tijd keert Katrine terug uit Londen, waar ze ontslagen is als correspondent voor de Zweedse radio. Ze ontdekt dat haar moeder dement is geworden. Wanneer Katrine de spullen van haar moeder bekijkt en inventariseert, stuit ze op geheimen die al decennialang zijn verzwegen. Alles wijst erop dat de antwoorden te vinden zijn in het noordelijke stadje Kivikangas en in het oosten; de gevallen Sovjet-Unie.
To ''Θαμμένοι στη Σιωπή'' είναι το πρώτο βιβλίο της Τούβε Άλστερνταλ που διαβάζω και η εμπειρία της ανάγνωσής του με υποχρέωσε να ψάξω ενδελεχέστερα το έργο της Σουηδής συγγραφέως. Το βιβλίο, πέρα από το γεγονός ότι το ίδιο είναι μια ικανοποιητική ιστορία μυστηρίου, περιέχει αρκετές, διάσπαρτες βέβαια και όχι κατηγοριοποιημένες, πληροφορίες σχετικά με την ιστορία της Βόρειας Σουηδίας μιας και η πλοκή του βιβλίου εκτυλίσσεται στο χωρίο Κουιβακάνγκας στα σύνορα με την Φινλανδία. Η ιστορία, όπως ξέρουμε και από άλλα αστυνομικά μυθιστορήματα της σκανδιναβικής σχολής, ακολουθεί δύο χρονικά νήματα με το πρώτο να είναι η σημερινή εποχή στο Κουιβάκανγκας και το άλλο οι δυο δεκαετίες του Μεσοπολέμου και η εδράιωση της επανάστασης των μπολσεβίκων στην Σοβιετική Ένωση. Η Άλστερνταλ παραθέτει άρκετα στοιχεία σχετικά με τη μετανάστευση τόσο των Σουηδών όσο και των Φινλανδών που θέλησαν να βοηθήσουν στην οικοδόμηση του νέου υπέρ-κράτους και περιγράφει την κυνική διάψευση των ονείρων τους μέσα στο ασφυκτικά ελεγκτικό, γραφειοκρατικό και δεσποτικό σύστημα. Μπορεί κανείς να πεί ότι το ''Θαμμένοι στη Σιωπή'' είναι ένα ''ιστορικό'' αστυνομικό μυθιστόρημα, το οποίο εάν ήταν 100 σελίδες μικρότερο θα άξιζε σίγουρα τα 4 στα 5 αστεράκια. Όσοι δεν έχετε διαβάσει Άλστερνταλ σπεύσατε!
"Het stille graf" van Tove Alsterdal is volgens de cover een literaire thriller. De tekst op de achterflap klinkt ook bijzonder veelbelovend: "Noordelijk Zweden, dichtbij de Finse grens. Het is winter en ijskoud wanneer de eenzame Lars-Erik in een afgelegen boerderij wordt doodgeslagen. Rond diezelfde tijd keert Katrine terug uit Londen, waar ze onlangs is ontslagen als correspondent bij de Zweedse radio. Thuisgekomen ontdekt ze dat haar moeder dement is geworden. Wanneer ze de spullen uit het ouderlijk huis inventariseert, stuit ze op geheimen die al decennialang zijn verzwegen. Alles wijst erop dat de antwoorden te vinden zijn in het noordelijke stadje Kivikangas en meer naa rhet oosten, in de voormalige Sovjetunie. Katrine ontrafelt gaandeweg de geschiedenis van haar familie en wie er verantwoordelijk is voor de dood van Lars- Erik".
Hoe veelbelovend dit ook klinkt, het boek kon me maar matig boeien, zeker in het begin. Het verhaal komt bijzonder traag op gang, zo traag dat er in de eerste 150 pagina's echt niets gebeurt waarvan het de naam thriller waard is. Schotels afwassen is spannender dan dit verhaal lezen. Pas na 250 pagina's komt er eindelijk een beetje spanning in het verhaal, maar nog niet om de naam "thriller" te verantwoorden. Het is eerder een spannende roman met geschiedkundige elementen, dan een literaire thriller. In dat opzicht is de cover misleidend.
Niet alleen is het verhaal niet spannend, bovendien is het vrij chaotisch om lezen. Ten eerste zijn er bijzonder veel personages met Finse namen, die je gewoon door elkaar blijft gooien. Zoveel familiebanden en relaties dat je niet meer weet wie nu wie is. Ten tweede wordt het verhaal deels door Katrine vertelt, deels door een figuur uit Rusland. Op het einde van het boek wordt wel duidelijk welke rol hij speelt, maar de toegevoegde waarde van die twee verschillende perspectieven is onduidelijk. Het schept eigenlijk meer verwarring dan dat het iets bijdraagt tot het verhaal.
Kortom, op zich geen slecht verhaal, maar niet de naam thriller waard en over de uitwerking kan gediscussieerd worden. Naar mijn mening heeft Scandinavië véél betere thrillers dan dit!
Door bezuinigingen keert radiojournaliste Katrine terug naar Zweden. Haar moeder is dement geworden en ligt in het ziekenhuis. Bij het opruimen van haar moeders huis, ontdekt ze een brief van een makelaarskantoor dat onvoorstelbaar veel geld wil betalen voor het voorouderlijk huis. Noch zijzelf, noch haar broer wisten zelfs maar dat dit bestaat. Broerlief wil meteen verkopen, Katrine wil het huis eerst zien, dus vertrekt ze naar Kivikangas op de grens tussen Zweden en Finland. De meeste inwoners van het dorp ontvangen haar zeer gastvrij en enkelen herinneren zich haar moeder en grootmoeder nog. Al snel blijkt dat haar moeder veel verzwegen heeft over haar jeugd. Verstopt onder haar oma’s bed ontdekt ze ‘het communistisch manifest’ met een naam erin. Niet lang voordien werd in Rauhala, een buurhuis, een oude skiberoemdheid vermoord. Er zijn wel theorieën maar geen sporen. Katrine wordt onverklaarbaar aangetrokken door dit huis en z’n mysterie, zeker wanneer ze ontdekt dat ze misschien familie waren. Ze wordt steeds meer in beslag genomen door de zoektocht naar haar familiegeschiedenis en eventuele bloedverwanten. Die speurtocht leidt al snel naar Rusland. Een andere verhaallijn begint in St Petersburg met de moord op een lokale ‘vor’. Wat die te maken heeft met de rest, wordt pas tegen het einde van het boek duidelijk.
Dit was een fascinerend boek vol met (buiten Zweden, Finland en Rusland) weinig gekende geschiedenis uit de jaren ’30. Dat er toen zo veel Finnen naar de Sovjetunie trokken uit idealisme had ik nog nooit gehoord en over de tragedie die zich voltrok tijdens en na de oorlog, nog veel minder. Dat er echter ook wijd verspreide steun voor de fascistische partij was, had ik al wel eens gelezen. Ook over de Laestidianen wist ik niets. Het boek komt slechts traag op gang, maar het verhaal is wel mooi en goed verteld. Je hebt de spanning ivm. de moord en het onderzoek van de gepensioneerde politieman hiernaar, de zoektocht van Katrine naar haar familiegeschiedenis en wat ze met haar eigen leven aan wil en dan het geheimzinnige gedoe van de mysterieuze Rus. Zowat tegen het einde had ik wel geraden wie de moordenaar was en de identiteit van de Rus kende ik toen ook al, maar dat nam niets weg van de spanning. Uiteindelijk loopt het toch niet af zoals je zou verwacht hebben. Het is een mooi verhaal.
Katrine und ihr Bruder erhalten ein lukratives Angebot für ein Grundstück, das sie nicht kennen. Es liegt in dem Ort, aus dem ihre Mutter Ingrid stammt. Leider funktioniert Ingrids Gedächtnis nicht mehr, sie ist mit ihrer gesamten Lebensführung überfordert und muss im Krankenhaus behandelt werden. Deshalb reist Katrine in den Heimatort ihrer Mutter, um zu klären worum es überhaupt geht. In Tornedalen, einer Gegend an der schwedisch-finnischen Grenze, erfährt sie, dass in der weiteren Nachbarschaft ein alter Mann erschlagen wurde. Katrine beginnt nachzuforschen, zum einen in der Vergangenheit ihrer Mutter und auch der Mord interessiert sie. Auch der alte Mann hatte wohl ein Kaufangebot für sein Grundstück erhalten.
Katrine wirkt unzufrieden mit ihrem Leben. Sie hat gerade ihre Arbeit verloren und deshalb nimmt sie gerne die Gelegenheit wahr, etwas über die Vergangenheit ihrer Mutter herauszubekommen. Ihre Großmutter hat sie nicht mehr gekannt und ihre Mutter hat nichts von ihr erzählt. Nach und nach entdeckt Katrine ihre unbekannte Oma. Sie folgt ihren Spuren. Dabei entdeckt sie auch Spuren des Mordes. Ihre Neugier lässt ihr, was beide Themen angeht keine Ruhe.
Auf ihrer Spurensuche entdeckt Katrine auch einen spannenden Teil der schwedischen Geschichte. In den 1930er Jahren suchten junge Schweden aus den ärmeren Schichten ein besseres Leben in der Sowjetunion. Der Kommunismus sollte das Heil bringen. Um diesen Teil der Vergangenheit spinnt die Autorin eine packende Story um das Schweigen, das Verschweigen, das totschweigen und eben das tödliche Schweigen. In Schweden wird viel geschwiegen, ebenso in Russland. Und Katrine kämpft gegen das Schweigen, sie such alleine nach den Geheimnissen der Vergangenheit und auch der Gegenwart. Die offenen Türen laden zum Betreten der leeren Häuser ein und Katrine nutzt dies weidlich aus, um jede kleine Information zu sammeln und daraus ein erstaunliches Bild zusammenzufügen.
Eine sehr gelungene Mixtur aus fesselndem Kriminalroman und interessanten Geschichtsdrama.
Θαμμένοι στο κρύο, θα έλεγα καλύτερα ... Η Κατρίνα φεύγει από τη Στοκχόλμη με προορισμό τη Βόρεια Σουηδία, για να προχωρήσει στην αγοραπωλησία του πατρικού σπιτιού της μητέρας της.
Στο κρύο και αφιλόξενο μέρος, σε μια κλειστή - περίκλειστη κοινωνία, έρχεται αντιμέτωπη με το άγνωστο παρελθόν της μητέρας της και ωθείται στην αναζήτηση των ριζών της. Πορεύεται παράλληλα με ένα φόνο που συμβαίνει στην περιοχή και σύντομα με ένα δεύτερο ενώ επιλέγει να ταξιδέψει και μέχρι την Αγία Πετρούπολη σε αναζήτηση απαντήσεων σχετικά με την καταγωγή της. Δύσκολα με έπεισε, η συμπαθής κατά τα άλλα, Κατρίνα σε ρόλο ντετέκτιβ - ληξιάρχου - ερευνητή - κεραυνοβολημένης ερωμένης - στοργικής κόρης κλπ.
Το ιστορικό πλαίσιο όμως ήταν πολύ ενδιαφέρον και σε αυτό οφείλει το βιβλίο το 3ο του αστέρι. Τη δεκαετία του 1930, τα σύνορα Σουηδίας Φιλανδίας ήταν αρκετά εύθραυστα και θύμιζαν το δικό μας εμφύλιο όπου σε μια νύχτα ολόκληρα χωριά κόπηκαν στα 2 ή βρέθηκαν "από κει". Παρακολουθούμε το ταξίδι 3 νέων που εγκαταλείπουν το χωριό τους στη Βόρεια Σουηδία, περνούν τα σύνορα και πηγαίνουν στη Ρωσία με το όνειρο να αλλάξουν προς το καλύτερο τον κόσμο. Μόνο που ο καλύτερος κόσμος που ονειρεύονταν, δυστυχώς θα έπρεπε να οικοδομηθεί από αυτούς αλλά και τον Στάλιν. Την κατάληξη τη γνωρίζουμε καλά από την ιστορία. Μέσα στα εκατομμύρια των θυμάτων των σταλινικών εκκαθαρίσεων και στη δίνη των γεγονότων βρέθηκαν και οι 3 νέοι.
Από την ιστορία, μου έμεινε το κρύο, το οποίο μου υπενθύμιζε συνεχώς τους απειλητικούς λογαριασμούς της ΔΕΗ και του φυσικού αερίου που αναμένονται φέτος σε τα μας ...
Goed opgebouwd boek. Verhalen die ogenschijnlijk niets met elkaar te maken hebben, vormen uiteindelijk toch één verhaal. Intrigerende hoofdpersoon Katrine, op zoek naar een nieuwe balans in haar leven en de vraag waar kom ik vandaan. Enige minpuntje vond ik alle Zweedse, Finse en Russische namen.
För en faslig massa år sedan läste jag Tove Alsterdals debut, som jag inte var jätteförtjust i, men då hade jag redan köpt på mig I tystnaden begravd. Som ju givetvis inte har lockat särskilt mycket under åren som gått. Alla förtjänar ju en andra chans, tycker jag, och därför tog jag med den här boken i min utmaning Vi möts igen i år.
Ett litet speciellt ord dyker upp där i början, som får mig välvilligt inställd; eljest. Vilket fantastiskt ord. Det används på tok för lite nuförtiden. Så ja, det började väldigt, väldigt bra. Utan att veta, av egen erfarenhet, så känns det tornedalska äkta och riktigt. De som är från trakterna och har läst boken verkar hålla med.
I tystnaden begravd slutar lite med en antiklimax, men är nog egentligen en enkel och trovärdig avslutning. Jag hade kanske bara förväntat mig mer efter den uppbyggnaden. Helt kort kan man i alla fall säga att Tove Alsterdal förvaltade sin andra chans på ett förtjänstfullt sätt.
OBS! Detta är en kraftigt förkortad text. Hela finns på min blogg
Το μυθιστόρημα με συνεπήρε. Πρώτον με ταξίδεψε τόσο βόρεια όσο το Κουιβάκανγκας της Σουηδίας στα όρια της Φινλανδίας (το Ροβανιέμι είναι περίπου στο ίδιο ύψος στο χάρτη) και την Αγία Πετρούπολη και το Πετροζαβόντσκ δίπλα στη λίμνη Ονέγκα της Ρωσίας. Έμαθα για την έννοια της λέξης Ραουχάλα, συνώνυμο της Ησυχίας και της Λησμονιάς. Δεύτερον, βούτηξα σε σκοτεινά χρόνια, σε εποχές διαστρεβλωμένες που κανείς δε θέλει να μιλάει γιατί τους χαλάει το αριστερό όνειρο, που οι Σκανδιναβοί φεύγαν για να ζήσουν και να γράψουν την ιστορία που τους φούμαραν και άφησαν τα κοκαλάκια τους εκεί, βασανισμένοι, καταδικασμένοι και εκτελεσμένοι κι αυτοί και τα όνειρά τους. Ανατριχιαστική ιστορία της πονεμένης Καρελίας. Τρίτον γιατί συνδύασε ένα εκπληκτικό τρίπτυχο: η Κατρίνε αναζητά τις οικογενειακές ρίζες της στο Κουιβάκανγκας, όπου έχει δολοφονηθεί ο ηλικιωμένος Λαρς-Έρκι, πρώην βασιλιάς του σκι, και όπου καταφτάνει η ρώσικη μαφία της Αγίας Πετρούπολης διώκοντας τον Αλεξέι Σχιαπόριν.
Δομημένη αφήγηση, με φόντο που απογειώνει και στον τόπο και στην ιστορία. Πειστικοί χαρακτήρες που αναπτύσσονται σε τέτοιο σημείο που εύχομαι να τους ξαναδώ σε μια συνέχεια…
A swedish crime novels about old family secrets and drama. Very slow paced and kind of boring book for this genre. Few parts of the books were exciting but not a book I would recommend. Probably the last book for me by Tove Alsterdal I'm afraid. It wasn't my cup of tea. I wanted more action and creepiness but it was hardly any of that. It took much time to get into the book/story. I wasn't very interested in what was going on but I finished the book to the bitter end.
Πλοκή, ενδιαφέροντες χαρακτήρες ή ανατροπές ΔΕΝ υπήρχαν σε αυτό το βιβλίο! Με τίποτα δεν μπορεί να χαρακτηριστεί αστυνομικό και σίγουρα είναι πολύ κακό και προβλέψιμο. Κουράστηκα πολύ για να το τελειώσω.
Pardonnez-moi des fautes SVP—je suis américaine, mais j’ai lu ce roman en français, donc je fais des commentaires en français. J’ai lu cet auteur en anglais [We Know You Remember] et voulais lire plus, mais à ce temps-là, il n’y avait plus en anglais, donc j’ai lu celui en français.
Je suis surprise qu’il ya ici beaucoup qui jugent que ce roman ne mérite que deux étoiles. Ce n’est pas de la haute littérature, ein? Ce n’est que le Noir Scandinave. J’en ai lu dizaines, et parmi eux, celui est plus intéressant que beaucoup d’autres.
J’aime l’élément généalogique—la femme qui cherche ses racines—et surtout le cadre inhabituel, ce territoire près de la Suède, entre la Finlande et la Russie, avec sa propre langue, et une histoire difficile et compliquée. Regardez une carte, et rendez-vous compte de la proximité de St Petersburg, Stockholm, Helsinki—et ce petit territoire de Tornédalie qui compléte un losange—tous liés par l’eau—et imaginez ce qui se peut passer de “noir.”
J’aime surtout le contraste entre les jeune finlandais qui sont partis pour le naissant l’URSS avec leurs idéals d’un nouveau pays socialiste, et leur descendant désabusé, qui ne veut rien dans ses années plus âgés qu’un peu de la paix dans le pays de ses précurseurs, et doit lutter pour quelque chose à peu près.
Mida on vaja tänapäeva lugejat köitva romaani kirjutamiseks? Võta naispeategelane, kes on äsja töötuks jäänud ja kelle lähisuhted ka kõige paremad pole. Lase tal saada ootamatult päranduseks majake, mis asub kuskil jumalast hüljatud kohas, mida süngem ja külmem, seda parem. Saada ta sinna avastama oma saladuses hoitud perekonnalugu. Kohapeal leiab ta kindlasti ees värvikate karakteritega külakogukonna, millest ei puudu soojus ja ühetkuuluvus, kuid ka mineviku saladused. Ahjaa, muidugi peab toimuma mõrv. Ja kindlasti ei tohi unustada sarmikat ja salapärast meestegelast. Kui veel käputäis ajalugu lisada, saab teosele ka lisaväärtuse. Kui kogu eelnev kõlas ironiseerimisena või klišeena, siis ei, tegelikult on tegemist hea teosega. Autor on näinud vaeva ajaloolise ja geograafilise tausta uurimisega ja lugu kulges mõnusalt. Kordagi ei jäänud tunnet, et loed naistekat või põnevikku, mille lugemine midagi juurde ei anna. Tekkis huvi kajastatud ajalooperioodi kohta rohkem uurida, Lapimaal asuvat piiriala külastada ja rohkem Vene kirjanikke lugeda.
3.5 stars rounded down... I enjoyed the historic perspective that the main character gets to delve into, the way the author manages to leave things unsaid... and the plot itself kept me interested as a reader.
En jättebra bok, härligt att den leder till en fängslande släkthistoria vilket jag inte väntat mig i början. Varför den inte får 5/5 är för att jag känner att själva mordfallet i sig tappades bort i partier och gjorde att jag kände att historien kunde bli lite splittrad.
Toch gelukt om dit taaie boek uit te lezen 💪 in het verhaal worden er (voor mij) teveel personages uitgewerkt. Dat en de Finse en Russische namen maakt het een moeilijker verhaal. Jammer, want de verhaallijn is eigenlijk wel goed! Conclusie: goed boek, maar niet mijn cup of tea.
Bra däckade!! Något seg i början men när man kom in i boken var den otrolig.
Bra porträtterat av mindre byar, av hur människor skulle kunna tänka! Boken är skriven så att tydliga bilder över platserna kan ses i huvudet samtidigt som man läser!
Ένα βιβλίο που από την μέση και μετά αποκτά ενδιαφέρον και το τέλος ανατρεπτικό. Όμως δεν σώζει την κατάσταση αυτό καθώς οι πολλές λεπτομέρειες κουράζουν
Jag "borde" gilla Alsterdal. Och hon skriver bra! Men hennes plotter är för tillkrånglade för mig. När det gäller deckare är jag nog en för enkel själ...