Tiderna är svåra. Industrin lägger ner och den lilla orten i skogen hotas av undergång. Svea, ortens kommunalråd, famlar efter halmstrån. Ett samarbete med bygdens förlorade son Oscar Vigelius, numera designer med världsrykte, ska gjuta nytt liv i näringslivet och mod i invånarna. Men Vigelius kommer inte ensam. I hans kölvatten följer ond bråd död, människor försvinner spårlöst och någonting illavarslande rör sig i det lilla samhället. Någonting alldeles under ytan.
Kriminalkommissarie Owe Tycho kallas in, men det som börjar som en vanlig mordutredning förvandlas snart till en kaotisk kamp på liv och död. Owe står ansikte mot ansikte med nattsvarta krafter och i sin strävan att stoppa dem ställs han inför ett till synes omöjligt val.
Offerrit är en berättelse om gott och ont, om människans bräcklighet, och frågan om vad i livet som är värt att ge upp allt för.
Jag ogillade aldrig boken, men däremot var det sista boken för oktober och jag måste erkänna att jag ville bli klar med den så snabbt jag kunde. Det som gjorde att jag ändå var så pass involverad var karaktärerna. Ja, Svenberg var en av favoriterna och jag skulle vilja säga att det inte hade med hans östgötska ursprung att göra, men då hade jag ljugit. Owe sådär kaotisk och manisk som gjorde hans perspektiv så intressant. Men de som jag var positiv till var lite för få. De andra gjorde mig gång och gång förbannad (mest av allt Svea då, måste jag väl erkänna, make till kärring var längesen jag sprang på).
Handling drevs framåt av ett gäng konfunderade händelser som kanske eventuellt fick ett avslut, men också inte. För jag kan för mitt liv inte förstå motivationen bakom ritualen eller varför så många andra dog. En klassisk jag fattar, men jag fattar inte.
Tyckte egentligen att storyn var bra. Men fastnade inte riktigt. Kan kanske vara för att jag läste för oregelbundet och tappade tråden. Men inomhus för sig en bra bock vill man läsa regelbundet.