Vådan av att vara Skrake tar avstamp 1952 - ett märkesår i Finlands historia - det var olympiad i Helsingfors, Coca-cola lanserades i landet och Miss Finland blev även Miss Universum. Den unge Werner Skrake, som tillbringat ett läsår i USA får äran att köra en av Coca-cola bilarna på lanseringsdagen, men skaffar sig och sin familj evig vanära genom att köra av vägen och krossa hela sin last, något som återges på bild såväl i Hufvudstadsbladet som Helsingin Sanomat. Werners son Wiktor Juri Ansgar, döpt efter kosmonauten Gagarin, får decennier senare fortfarande kommentarer om händelsen. Berättelsen om släkten Skrake sträcker sig både framåt och bakåt i tiden. Från inbördeskrigets Österbotten till de sista kapitlen där vi får följa Wiktors väg från förort till centrum i nutidens Helsingfors. Och jakten på de stora silverfärgade havsöringarna i skärgården utanför Råberga där Werner och Wiktor bor blir en bild för det undflyende mysteriet i livet.
Kjell Westö is a Finnish author and journalist. Westö writes in Swedish.
In 2006, Westö won the prestigious Finlandia Prize for his novel Där vi en gång gått. He has been long-listed for the 2007 International IMPAC Dublin Literary Award.
Boken är, precis som Westös andra Helsingforsromaner, en episk och mustig familjeskildring som spänner sig över flera generationer. Språket är som alltid träffsäkert och Helsingforsmiljöerna är vackert beskrivna.
Det jag inte fastnar för är längden på boken (hade räckt gott och väl med 300 sidor) och berättandet som inte riktigt vill ta fart. Det blir mer än uppräkning av händelser radade på varandra än det som annars kännetecknar Westö; att alla lösa trådar knyts ihop och skapar någonting större på slutet.
Isän nimeen (Vådan att vara Skrake, 2000) oli Kjell Westön toinen romaani, jota edelsi Leijat Helsingin yllä (1996) ja seurasi Lang (2002). Tarina kertoo lievästi omalaatuisesta Skraken suvusta ja etenkin kertojan isästä Werner Skrakesta, jolle on tämän elämän aikana sattunut ja tapahtunut ja joka on päätynyt elämään Rajavaaran kylään Helsingin itäpuolella. Yksi ahaa-elämyksistä tätä teosta lukiessa oli se, että Westön romaanien suomenkieliset nimet ovat joskus ytimekkäämpiä ja "coolimpia" kuin ruotsinkieliset – esim. Isän nimeen -romaanin ruotsinkielinen nimi tarkoittaa suurin piirtein "Skrakena olemisen kurjuutta" ja uusimman Tritonuksen otsikosta on tiputettu "saaristolaistarina".
Isän nimeen on Westölle tuttuun tapaan nuoren miehen kasvukertomus, johon hän sekoittelee tarinoita, joita päähenkilön suvussa kerrotaan mm. sisällissodasta. Jälkiviisaudella on helppo päätellä, että tätä romaania kirjoitettaessa Westön päässä on alkanut hahmottua tarina, josta tuli myöhemmin Missä kuljimme kerran, jolla Westö nappasi Finlandia-palkinnon 2006. Isän nimeen jälkeen minulta on lukematta enää yksi Westön romaani (Älä käy yöhön yksin). Westön kirjoissa toistuvat samat teemat vähän kuin jazz-musiikissa. Esim. alternative-henkinen tyttöystävä löytyy romaaneista Leijat Helsingin yllä, Isän nimeen ja Rikinkeltainen taivas, ja sisällissotaa on sivuttu mainittujen kahden romaanin lisäksi myös Kangastus 38:ssa.
Westö osaa joka tapauksessa kertoa tarinoita niin, että niitä jaksaa kuunnella, vaikka juttu alkaisi kuulostaa tutulta. Niinpä vaikka Isän nimeen "ei ole Westön paras kirja", on se ehdottomasti neljän tähden arvoinen ja parempi romaani kuin mitä moni kirjailija kirjoittaa kertaakaan eläessään.
En Kjell Westö bog, som rammer en. Starten var lidt lang tid om at sætte sig i mig, men efter 100 sider havde personer sat sig så meget i mig at de fik betydning og jeg slugte deres liv med stor intensitet.
La storia finlandese del XX secolo vista attraverso la vita di tre generazioni di Skrake (finlandesi ma di origine svedese della provincia dell'Ostrobotnia): il nonno Bruno e suo fratello Leo, il padre Werner e il figlio (vera voce narrante, sopratutto della seconda parte) Wiktor. Da contralatre fanno le voci delle donne della famiglia: la nonna Maggie e la madre Vera, entrambe in prima linea a tentare di difendere la famgilia e sopratutto i loro uomini. Purtroppo però la famiglia Skrake, almeno questo ramo che vive a Helsinki e nei suoi dintroni, ha una strana capacità di demolire i propri sogni, rimandendo tormentati dai prorpi demoni interiori. Così alla fine solo in apparenza, l'unico "vincente" è Bruno divenuto imprenditore di una fabbrica di bibite, anche se i ricordi di quanto accadde durante la guerra tra Bianchi e Rossi ne limitano la vitalità; il fratello Leo, possiede una conoscenza davvero enciclopedica, ma si perde dietro visioni e astruse teorie ufologiche e complottistiche, ma in realtà è una persona meravigliosa, il prozio anziano che tutti vorrebbero avere, pronto a trasmettere oralmente la sua conoscenza libresca e dei fatti/fati della vita; il figlio di Bruno, Werner, è il centro motore del volume. Lanciatore del peso, passerà tutta la vita a cercare di raggiungere il "suo" record di 60 metri e quando lo raggiungerà, pagherà un caro prezzo. Inoltre Werner è amante della pesca alla trota e intere pagine sono dedicate alla filosofia che c'è alla base di questo tipo di pesca. Altro oggetto di devozione per Werner è Elvis Presley e la musica "nera" amerciana degli anni '50, che difende con veemenza e decisione dagli amici criticoni. Ma Werner rappresenta anche l'apice dell'irequietezza che pervade la famiglia Skrake: dotato di molto talento (scrive racconti di successo sulla pesca della trota) è anche, però, capace di distruggere la realizzazione dei propri sogni tramutandoli in tragicomiche situazioni. Così, come dicevo, il super-lancio del martello da record o l'arrivo di una celebre bevanda americana, si trasformano da trionfi a eventi "fantozziani".
Un viaggio alla scoperta delle proprie radici, della propria famiglia, le cui vicende sono inevitabilmente intrecciate con la storia più recente e sconosciuta (almeno a me) della Finlandia. Molto bello.
Kjell kirjoittaa koskettavasti ja hyvin. Itseäni häiritsi kirjassa esiintyvien henkilöiden mahdoton määrä, ei aina enää tiennyt kenestä puhuttiin, ja miksi. Samoin ajassa eessun taassun hyppely. Siksi 3.5 tähteä, joka pyöristyy neljään.
È il primo libro di letteratura nordica che riesco a finire dopo aver tentato più volte di leggere "Il libro del Mare" e devo dire che questo romanzo mi è piaciuto davvero molto e mi ha fatta ricredere. Tanto da avermi indotta a prendere in Biblioteca altri due titoli di letteratura nordica che spero siano una sorpresa altrettanto felice.
L'ho molto amato e devo dire che quanto pubblicato da Iperborea al momento non mi ha mai deluso. Se, come me, vi siete un po' abituati allo storytelling in tre atti e vi annoia, questo libro educa il palato a una narrazione più libera, meno lineare, più racconto familiare che soggetto per film già pronto e confezionato. Un bel viaggio attraverso l'accettazione e il non-giudizio nei confronti dei propri genitori, ad adolescenza finita.
Dejlig roman at dykke ned i for mig, der snart skal bosætte mig i Helsingfors. Byen og de mange konkrete gader og pladser, der nævnes konstant, er baggrund for romanens generationer af familien Skrake og deres naboer, venner, kærester, forretningspartnere - og deres mange minder. Bogen starter godt med at have sjove fortællinger om et udvekslingsophold i USA, som ender før tid, fordi der frekventeres en såkaldt negerkoncert og der høres negermusik på radioen. Hovedpersonen Wiktors far, Werner, er (blandt meget andet) forfatter til populære bøger om lystfiskeri, og bogen har en række beskrivelser af netop dette. Jeg er ikke lystfisker, men jeg skal huske at anbefale bogen til dem der har den interesse. Der er også naturbeskrivelser og detaljerige beskrivelser om atletik, især disciplinen hammerkast, som Werner dyrker med passion. SÅ byen Helsingfors og Råberga, som ligger naturskønt udenfor, er kulisser for bogens handling. Men det samme er verdenshistorien, der fortælles via små input om musikkulturen, kunsten, arkitekturen, krige, etc. Også den finske vs den finlandssvenske kultur kommenteres via bogens handling og stereotyper. Farmor Maggie er fx. en stereotyp svensk borgerskabskvinde, de er lidt kantede og bestemte. Og forskellen mellem at være helsingforsboer og østerbotning er stor, forstår man. Sidstnævnte føler ingen trang til at eje noget, og for helsingforsboerne er netop det vigtigt. De vogter nidkært over den kulturarv, som findes i hovedstaden. Bogen er også en form for comming of age /dannelsesroman, hvor Wiktor beskriver sin barndom, ungdom og tiden efter. Både Werner, Wiktor - og farfaren Bruno er entreprenante, kompetente, dygtige typer, men bruger ikke altid deres evner til noget "fornuftigt". Der er kvartalsdruk, job der forlades, krigstraumer og familier der ikke dannes, fordi de ikke orker/formår at vedkende sig faderskab. Men lillebyen Helsingfors giver heller ikke bare folk mulighed for at skifte identitet som i andre metropoler.
Fine kloge sætninger findes løbende: "Der hvor kærligheden gøres betinget, findes den ikke." og "Ordene er ikke andet end stumme fanger inde bag tankens tremmer" - men ellers er det mest fortællingen som sådan, familiekrøniken og den udvikling som hovedpersonen gennemlever, der er interessant ved bogen. Bogen er vist en god måde at nærme sig Finland, finsk kultur og selvforståelse - og jeg skal da udforske mere a la dette. Bogen er angiveligt en del af forfatterens såkaldte "Helsingfors Kvartet", 4 romaner som skildrer familier i efterkrigstidens Helsingfors.
Come con Stefansson, di cui ho letto quasi tutto (parlo ovviamente di libri tradotti in italiano), c'è anche qui un'attenzione al susseguirsi generazionale e alla ricerca degli avi, come a dire che le vite si ripetono, ogni stirpe ha le sue magagne e i difetti dei padri non potranno non ripercuotersi sui figli. Tanto che mi viene il dubbio che sia una caratteristica della letteratura nordica e scandinava. Stefansson è più lirico, Westo è più sobrio ma ha una bella voce, forse anche troppo smaliziata e sa come conquistarsi il lettore: cosa si può concedere e che linea è meglio seguire. Insomma attua un compromesso e miscela abilmente i contenuti alti e profondi a quelli più bassi e carnali. C'è in lui una sorta di compiacimento, che ci sta, anche se nel finale si lascia troppo andare. E' una lettura piacevole con tanti riferimenti storici e culturali che scorrono in sottofondo. Certi argomenti per quanto siano reali e drammatici mi sembrano però un po' triti e ritriti. Non voglio negare l'importanza delle guerre mondiali, né contestarne l'immane crudeltà, ma è mai possibile che in ogni libro o romanzo dei giorni nostri non ci si appoggi e non le si chiami in causa? E' chiaro che sono fondamentali, ma non vale forse la pena di analizzare un po' più il presente, per quanto ingannevole ed enigmatico possa essere? Non voglio dilungarmi però in inutili polemiche. Il libro si sarebbe potuto scrivere in meno pagine e, come faceva Philip Roth, Westo espone i fatti in modo ciclico, li accenna e ci ritorna sopra così che i personaggi si stratificano e si ispessiscono, facendo breccia nel lettore. E' un buon romanzo, anche se a mio parere un pizzico in più di follia non avrebbe guastato.
Avvalendosi di diversi schemi narrativi Kiell Westö racconta le vicende di tre generazioni di Skrake. La storia affonda le sue radici nella Finlandia ancora sottomessa allo Zar di Russia, per poi evolversi attraverso i drammatici periodi bellici e terminare nella Helsinki della seconda metà del XX secolo. Protagonista assoluto e indiscusso è Werner, descritto dal narratore -nonchè figlio del protagonista- come un uomo dichiaratamente sensibile al fascino della pésca, del jazz, del lancio del martello, di Elvis e di Jurj Gagarin. Il contesto sociale della comunità finnosvedese in cui il romanzo è ambientato ricopre un ruolo ben più importante di una semplice cornice narrativa. Westö ci mostra la percezione di Helsinki dal punto di vista di una minoranza (quella svedese) e di come quest'ultima non mostri alcun attrito con la maggioranza finnica, anzi, piuttosto di quanta naturalezza e tolleranza ci sia nella loro convivenza.
"«Werner ti somiglia molto più di quanto pensi. Ha anche lui la stessa forza, solo che nel suo caso si esprime in modo diverso, è spontanea e gli sgorga da dentro anche se lui non vuole, ed è per questo che...» Qui Leo si zittì e sbirciò verso il fratello, per poi aggiungere: «Temo che a suo tempo causerà altri danni. Capita facilmente, quando si combattono le energie che si hanno dentro.»"
"Perché l'essere umano è una canna al vento, ma a volte, quando viene spaventato o incoraggiato a sufficienza, sviluppa come per magia un nerbo insospettabile, resistente e accanito fino all'ultima fibra."
"Quindi forse aveva ragione Vera, forse la grande irrequietezza aveva già cominciato a depositarsi in Werner, e forse proprio per questo era diventato ipersensibile nei confronti di quella altrui."
Westö har som alltid ett fantastiskt och målande språk. Denna bok utspelar sig under 1900-talet och rör ett antal personer i släkten Skrake. Berättaren är sonen Wiktor och personerna som följs är hans äldre släktingar och hans egen uppväxt. En återkommande egenskap hos personerna i berättelserna är olika sorters oresonlighet. Alla har egenheter och dessa egenheter påverkar deras liv, ofta på ett negativt sätt. Kanske speglar det finländares mer individualistiska läggning, att det finns en större bredd i personligheter och viljor. Boken ger en intressant inblick i Finlands 1900-tal och händelser som formade landet. Jag föll dock aldrig riktigt för karaktärerna. Allt som allt, en trevlig bok. 3,5 stjärnor.
Vådan att vara Skrake ger en inblick i det finsk-svenska. Med avstamp i esoterismen gör Westö en sublim skildring av Helsingfors andra nittonhundratalshalva. Vacker, djupsinnig och romantiserande med en genomgripande dock kringflackande tematik runt sanningen och dens roll mot dåtiden, kulturens betydelse för samtiden och folkarvets oemotståndliga påverkan på framtiden lyckas Westö skildra det väsentliga men samtidigt ta sig friheter. Boken blir ibland väl glorifierande dock ej utan komplikationer och i linje med stilen, landar orden till syvende och sist mjukt som snön i ett vinterstilla Helsingfors.
Det var också intressant att boken mestadels handlar om andra.
Pakahduttava sukupolvikronikka isien ja poikien, äitien ja poikien, setien ja tätien, serkusten, välisistä suhteista. Epäonnistumisia, noloja tilanteita, pelkoja ja kohtaloita. Rakkautta. Sitähän se kaikki on. "Missä rakkaus on ehdollista, siellä sitä ei ole." Sirpaleista koostuvan tarinan loppu oli asvistuksen verran jopa liian sirpaleinen, mutta pitihän ne langanpäät vetää yhteen.
Ho abbandonato questo libro per mesi fino al giorno in cui ho ripreso e terminato la lettura bevendomi letteralmente più di 400 pagine in poche ore. La scrittura è semplice e spazia nel tempo delle diverse generazioni della famiglia di cui viene dato il titolo al libro. Titolo a tratti comico e che permette di riflettere spesso.
Luin tätä kirjaa Osmonmäen kukkulalla, katsellen ohi kiitäviä junia. Sängyllä. Sohvalla. Sorsapuiston nurmella, koiran leikkiessä vierellä, ihmisten huutaessa kesäpäivän hurmoksessa. Westön tapa kirjoittaa on koukuttava ja kaunis, samalla kovin humaani. Kirja käsittelee pojan yritystä ymmärtää paremmin poissaolevaa isäänsä, ollen samalla kasvutarina.
Släktepos om Skrakarna. Kulstötare/öringsfiskar-Werner. Poet farfarsbror Leo. Affärsman farfar Bruno. Mot en fond av röda/vita kriget, och fisketurer ute på holmen. Lik svavelgula himlen. Drag av Arto Paasilima.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Non so dire se mi sia piaciuto oppure no. Bellissime le descrizioni ambientali. La storia di per sé, a mio parere, non proprio intrigante, manca un po' di sprint. Nel complesso do 3 stelle a questa storia famigliare un po' come potrebbero essere tante.
Fint skriven. Ingen tydlig handling, blev ibland lite rörigt med hopp mellan olika tidsperioder. Tog mig lång tid, tyckte om den när jag väl läste men det kom inte av sig självt att vilja läsa däremellan.
En Westö är alltid en Westö. Han är som vanligt en mästare i att fånga och skapa stämningar av vemod och melankoli varvat med värme och mänsklighet. Jag läser vidare i Helsingforskvartetten och hoppas på mer av samma!
"Er konnte ein ums andere Mal auswerfen, es sah so mühelos aus, so sanft und millimetergenau, er ließ den Blinker haargenau dort landen, wo er hin sollte, unmittelbar hinter einem üppig wuchernden Tangbusch oder in der Kuhle neben einem aus dem Wasser ragenden Stein." (S. 294)
Wenn Sie die Beobachtungsgabe eines Naturforschers mit der Gedächtnisstärke eines professionellen Märchenerzählers verbinden und einen Stapel Notizpapier für eine lange Liste ungewöhlich treffender Formulierungen vorbereitet haben, kann dieses Buch Ihr Monats-Highlight werden. Handlungsorte sind Helsingfors (Schwedisch für Helsinki) und Raberga, ein Dorf in der Region Österbotten/Ostbottnien, einem Teil Finnlands östlich des Bottnischen Meerbusens. Den Ostbottniern sagt man nach, sie seien langsamer und jähzorniger als die übrigen Finnen. In der Gegend wird Schwedisch und Finnisch gesprochen, Zweisprachigkeit taucht im Roman (der aus dem Finnlandschwedischen übersetzt ist) mehrfach auf.
Erzählt wird die Geschichte in versetzten Rückblenden von Wiktor Skrake, genant Viki. Er arbeitet sich durch drei Generationen seiner Familiengeschichte, um am Ende festzustellen, wie stark sein Großvater, seine Großonkel, sein Vater und er sich darin ähneln, sich selbst das Leben zu vermasseln. Mit Siebzehn lebt der Erzähler zu Beginn des Romans allein als Haussitter in der Stadtwohnung seiner Tante Mary (Schwester des Vaters) und geht in der Stadt zur Schule. In späteren Szenen hat Viki seine Stelle bei der Zeitung bereits gekündigt und ist in das Dorf seiner Kindheit zurückgekehrt, auf der Suche, ob "in seiner Seele noch die Sprache wohnt". Vater Werner lebte damals ein unzeitgemäßes Leben als Schul-Hausmeister. Er trainiert verbissen Hammerwerfen, um seine persönliche magische Grenze von 60m zu übertreffen, fischt und schreibt Kurzgeschichten über das Fischen. 1952, als zu den Olympischen Spielen in Helsinki die Markteinführung von Coca Cola bevorsteht, gelingt es Werner mit dem ersten von zwei peinlichen Ereignissen in die Geschichte des Ortes Raberga einzugehen. Wer sich in Finnland blamiert hat, kann nicht einfach wegziehen, und Werners Blamage wird Wiktors Leben überschatten. Während der Vater Hammerwerfen trainiert, läuft Wiktor regelmäßig. Eine besondere Vater-Sohn-Beziehung entsteht auf dem Sportplatz, die die Peinlichkeiten aus Wiktors Leben kurzfristig zum Verschwinden bringen kann. Wiktor war beim Laufen ein schwebendes Kind, sein Idol Sillitoes Langstreckenläufer.
Mit den Elebnissen von Großvater Bruno und seinen Brüdern Leo und Otto (der den Krieg nicht überlebte) dringen wir weiter in die Geschichte der Skrakes und Finnlands ein. Leo erzählt Viki, mit dem ihn eine besondere Seelenverwandtschaft verbindet, die Geschichte von Johannes Mattson, der sich die Insel Skra schwer erarbeitete, nach der die Familie heute heisst. 1978, als Leos Lebenszeit schon fast abgelaufen ist, verbringt er eine sehr innige Zeit mit Viki und erzählt ihm in seinen letzten Lebenstagen noch so viel wie möglich. Leo erlebte den Ersten Weltkrieg als Kind und erinnert sich daran, dass im Krieg eigene Regeln galten. Die Antworten, die Leo von seinem Bruder Bruno damals über den Krieg nicht erhielt, suchte er, indem er Lesen zu seinem Lebensinhalt machte. Um die Kriegserlebnisse einordnen zu können, ist es nützlich, sich unter Karelien, dem finnischen Bürgerkrieg 1917 und dem "Winterkrieg" zwischen Russland und Finnland von 1939 um Karelien etwas vorstellen zu können. Die Familienerinnerungen der Skrakes verdeutlichen, warum so genau unterschieden wurde, welche Vorfahren zu den "Roten" oder den "Weißen" gehörten. In der Erzähtradition der Familie werden schwarze Schafe, Exzentriker und auch ewige Kinder unter den Verwandten aufs Korn genommen. Erzählen, Vorlesen, Erinnern, Sehnsüchte und Träume spielen im Leben der Skrakes eine wichtige Rolle. Irgendwann muss es einen Umschwung im Leben von Wiktor, Werner und Mutter Vera gegeben haben, auf den die Handlung unaufhaltsam zusteuert.
Wiktor bringt seine Vorfahren zum Sprechen, saugt ihre Geschichten andächtig auf und nimmt die Rolle des Chronisten ein. Die Ereignisse werden an markanten historischen Ereignissen festgezurrt (zeitlicher Abstand zum Atombombenabwurf, Gagarins Raumflug, Ermordung Kings 1968) und enden mit der Jahrtausendwende. In Nebenrollen die Nachbarn von Werners Familie mit ihren Kindern Janina und Björn und kurz vor Schluss des Romans Vikis russischstämmige Großmutter Maggie, die ebenfalls allerlei zu erzählen hat.
Lange hat mich kein Familienroman mehr so gefessselt wie die Erlebnisse der Skrakes. Die außergewöhnliche Beobachtungsgabe des Autors hat mir ein Gefühl von Urlaub am Meer vermittelt. Die kleinen der Küste vorgelagerten Inseln, auf die Viki blickt, habe ich vor meinen Augen gesehen, Werners Maschinengewehr-Salven auf der mechanischen Schreibmaschine gehört und gespannt dem Ende der Geschichte entgegengefiebert. Als klar war, wer mit wem verwandt ist, ließ die Spannung im zweiten Drittel leicht nach, um dann wieder anzuziehen. Wer keine Abneigung gegen Angler-Erlebnisse hat, sollte die Skrakes unbedingt ins Urlaubsgepäck packen.