This is an essay I wrote about the work in Swedish (after a rereading of Vägmärken):
”Skall äcklet över tomheten vara det enda av liv med vilket Du fyller tomheten?” Kraftfullt, direkt och avskalat riktas orden mot ett ”Du”; detta är början på en livslång dialog med Gud. Författaren är FN:s före detta generalsekreterare Dag Hammarskjöld (1905-1961) som dog för drygt 53 år sedan i en flygkrasch i dagens Zambia. Orden är tagna ur hans efterlämnade verk, Vägmärken - ”en sorts 'vitbok' rörande mina förhandlingar mellan mig sj��lv - och Gud”. Om Augustinus skiljde på två typer av existentiella frågor – vem är jag och vad är jag – kan man i Vägmärken lägga märke till en förskjutning av den senare frågeställningen till: Vad är jag i relation till Dig?
Till skillnad från andra troende (exempelvis Pascal eller Augustinus) är verket skrivet under hela Hammarskjölds livstid - ingenting är bestämt utan författaren söker kontinuerligt styrka i ordet och i dialog med Gud. Dialogen ger verket en tyngd och riktning; kompositionen liknar en vattenström – evigt föränderlig och alltid mottaglig för läsarens självbespegling. Verket består av en samling korta skönlitterära meditationer som blir allt kortare med tiden och mot slutet förkortas gestaltningen till haikuns enkla form. När läsaren först träffar författaren är han tjugo år och ”drivs in i okänt land” där marken blir allt hårdare. Tankarna kretsar kring tvivel och ångest vilket även ger språket en hårdare klang: han har sett ”[djur] flyta med strömmen i kamp om ruttnande matrester. Sett dem göra sitt svep för att undersöka kondomen som efter helgerna drivit runt i bakvatten [...]” Hammarskjöld söker brytpunkter i vardagen där språket kan förvandla det allmänna till det personliga; texten skalas av allt oväsentligt.
Den långa vandringen inåt kräver dagligen uppoffringar; balansen mellan den yttre världens plikttrogne tjänsteman och den inneboende modernisten är svår. Författaren oroar sig för att det offentliga arbetet endast är ”en flykt från ångest och bort från ansvar, altruismen en nödtorftig maskerad masochism [...]” Totalt ensam är Hammarskjöld emellertid inte, vägmärken i form av litteratur hjälper honom att staka sig fram. Nästan på varje sida finns citat från bibeln, moderna poeter eller författare tillsammans med en personlig reflektion. Ordet förvandlas till ett poetiskt redskap, som hjälper honom att hitta styrka i en föränderlig värld, ordet blir den ljusbringare på vägen som skänker hopp. Ju äldre Hammarskjöld blir desto större blir hans beläsenhet, från att ha bestått av svenska poeter och bibeln till att även innefatta tyska mystiker, kinesiska klassiker och normkritiska prosaister. Hammarskjöld använder språket som en kontinuerlig dialog - med andra texter, med sig själv och med Gud.
.
”Ge mig ett rent sinne – att jag må se dig,
ett ödmjukt sinne – att jag må höra dig.
Ett kärlekens sinne – att jag må tjäna dig,
ett trons sinne – att jag må förbli i dig”
Naket. Enkelt. Bakom varje ord döljer sig handlingens sprängkraft; Vägmärken är inte endast en stillsam kontemplation utan ett sätt att genom språket skapa förståelse för hur man bör leva som människa och lära sig acceptera sin ensamhet. Hammarskjöld pendlar mellan handling och behovet av att gestalta livet i ord för att få grepp vardagens undflyende väsen. När gårdagens slöseri uppenbarar sig i form av dagens ångest är språket det verktyg som kan ta in dessa känslor, reflektera och bringa klarhet. Stilen får kraft av verkets centrala problematik: hur hittar jag Gud inom mig?
”Att icke vara rädd för sig själv utan leva ut sin särart – helt, men till godo. Att icke följa andra för att köpa gemenskap, icke för konvenansen till lag istället för att leva rättfärdigheten.” Detta slår an ett tema som genomsyrar verket, nämligen behovet av att göra det man är kallad till att göra, oavsett vad omvärlden tycker. Istället för att jämföra sig med andra kämpar Hammarskjöld med sin egen utveckling och att säga ja till den egna särarten är del av hans mognadsprocess. Under särartens kraftfulla yttre, finns emellertid något djupare: ”[Den] innersta skapande vilja anar sin motsvarighet i andra, upplever sin egen universalitet – och öppnar så vägen in till kunskapen om den kraft av vilken den själv är en gnista i oss” Språket, eftersom det delas, kan öppna vägen till förståelse för andra människor och därigenom acceptans av oliktänkande. Ur denna insikt växer ödmjukheten fram och dess logiska slutsats: jag är varken bättre eller sämre än andra.
Denna självinsikt kräver en kontinuerlig självrannsakan, en bidragande orsak till varför verket förblir moraliskt. På sätt och vis återvänder Hammarskjöld till den antika synen på filosofi, där moralfilosofi innebär att granska livet intensivt. Till skillnad från de två stora moderna moralfilosofiska skolorna, utilitarism och deontologisk etik, utvärderar Hammarskjöld sina egna handlingar i förhållande till sin inre röst: är detta verkligen hur jag vill leva? Det finns inget system som han stödjer sin rättskänsla på, utan den kommer som ett resultat av åratal av intellektuellt arbete kombinerat med den ständiga resan inåt, mot Gud. ”Att leva rättfärdigt” betyder att leva i enlighet med vad man tror på men inte nödvändigtvis att leva endast för sig själv. Det viktiga är att livsvalet är mitt eget. En påminnelse om vikten av detta hörs i Hammarskjölds betraktelser:
”Att bevara den inre tystnaden – mitt i stojet. Att förbli öppen, stilla, fuktig mylla i det fruktbara mörker där regnet faller och säden gror – hur många som än i det torra dagsljuset trampar fram över markerna i virvlande damm” . I denna fasta tro på sig själv ingår en övertygelse om att man genom sin egen begåvning kan tjäna andra och att vi först genom att distansera oss från nuet kan få perspektiv på våra handlingars konsekvenser. ”Sök inte förintelsen. Den skall finna dig. Sök den väg som gör den till fullbordan.” Acceptansen av att allt kärt någon dag ska förgås förlöser författaren från dödsångesten och gör det möjligt för honom att fullt ut använda hela sin livspotential.
Hammarskjölds osystematiska sätt att skriva är både en för- och nackdel. Grammatikens regler förenklas, citat avbryts av egna tankar och språket sjunger. Ofta används bindestreck för att visa ett avbrott eller paus, exempelvis: ”Han fick – Ingenting. Men för detta betalade han mer än andra för sin rikedom” Denna förskjutning av satsrytmen kan jämföras med jazzens sätt att punktera en rytm för att göra den mer märkbar. Denna enkla metod gör att läsaren tvingas lyssna mer noggrant. Texten ger inga färdiga svar, utan påbörjar en rörelse som slutar i läsarens medvetande. Att läsa Vägmärken är som att falla in i en värld av korta intensiva ögonblick; läsaren leds med blicken längre och längre in i en människas inre. Språket ger författaren möjlighet att i stillhet definiera sin identitet; på så vis bryter han mot omgivningens fördomar för att varje dag måla ett innerligt självporträtt. Introspektionen ger Hammarskjöld möjlighet att genom språket skapa ideal utan idoler; språket sköljer bort omvärldens lovord för att endast lämna kvar det essentiella. Även om vägen inåt är snårig och lång, leder den stundvis förbi ljuspunkter där en större helhet skymtar:
”Respekt för ordet är ett första krav i den disciplin vilken en människa kan fostras till mognad – intellektuellt, emotionellt och moraliskt.
Respekt för ordet – dess bruk med strängaste omsorg och i omutlig inre sanningskärlek – är också för samhället och släktet ett villkor för växt.
Att missbruka ordet är att visa förakt för människan. Det underminerar broarna och förgiftar källorna. Så för det oss bakåt på människoblivandets långa väg.”
Ord, till skillnad från bilder, skapar en möjligt att förstå åtminstone en del av verkligheten. Det är genom en kritisk granskning av sig själv och omgivningen som Hammarskjöld kan komma fram till hur han vill leva. Om man förnekar ordets makt, försvårar man också drastiskt möjligheterna till att intellektuellt förstå sig på frågor kring identitet och hur man bör agera för att själv ta ansvar för sitt liv. På så sätt undermineras även den egna friheten.
Den gränsöverskridande modernismen som Hammarskjöld upplevde skapade möjligheter för författarens språk att bli en portal där framtid, nutid och det förflutna möts. Författarens levande språk – där citat och egna reflektioner flyter samman – förvandlar medeltida mystiker till samtida poeter, exempelvis i detta Mäster Eckardt-citat: ”Om ögat skall bevara färgen måste det självt först vara avklätt alla färger. Först då, i avskildheten, stillheten kan själens innersta, dess öga, se, spegla Guds ljus.” Om man byter ut 'Guds ljus' mot mening i livet förefaller citatet vara ett poetiskt uttryck för något mycket relevant idag. Det tycks svara på frågan: hur ska jag utvecklas till det jag vill bli? Hammarskjölds svar: genom introspektion, handling och hängivelse till livsvalet. Först när du ser dig själv längre fram på din livsväg och planerar resan dit kan du börja leva målmedvetet i världen. Detta behöver inte betyda att vi inte behöver Gud, utan tyder snarare på språkets förmåga att förena troende såväl som icke-troende: Hammarskjölds känsloladdade och avskalade språk gör tron greppbar.
Att fortsätta föra den inre dialogen var en förutsättning för Hammarskjöld att orientera sig i världen och att förstå sig själv. Den som träder in i Vägmärken blir förändrad: i sin syn på världen men kanske framför i allt sitt förhållande till språket. Hammarskjölds förmåga att skapa innehåll, som är ett med uttrycket, gör hans starka röst hela tiden närvarande genom orden. Rösten bjuder in oss till att bli delaktig i hans konstnärliga utveckling, från en blandning av reflektioner och berättelser till stillsam avskalad enkelhet. Rösten viskar avslutningsvis –
Vägen,
du skall följa den.
Lyckan,
du skall glömma den.
Kalken,
du skall tömma den.
Smärtan,
du skall dölja den.
Svaret,
du skall lära det.
Slutet,
du skall bära det.