Lena Nyman är en av de största skådespelarna och artisterna den svenska teater- och filmscenen ägt. Jag vill ju vara fri är den första fullständiga levnadsteckningen över henne.
Hon nådde till och med internationell ryktbarhet i Nyfiken-filmerna, som exporterade den svenska synden i slutet av 60-talet. "Ägt" är förresten fel ord när det gäller Lena Nyman: hon gick alltid sin egen väg och följde sitt huvud och sin känsla för karaktärernas särart. Få har gjort så många olika roller som Lena, men hon förblev sin egen, för hon ville ju vara fri, fri att göra det hon trodde på, utan påtvingade gester och masker.
När Lena Nyman gick bort i februari 2011, 66 år gammal, kändes med ens att hon fattades oss. Tack vare ett unikt och rikt källmaterial i form av efterlämnade brev, dagböcker, bilder och memoarutkast tecknar kulturjournalisten Annika Persson ett levande och personligt porträtt av denna sammansatta scenkonstnär och människa, i den första biografin över Lena Nymans liv och verk.
Annika Persson är född 1968 och har arbetat som kultur- och samhällsjournalist sedan 2001. Hon skriver i tidningar som Dagens Nyheter, Tidningen Vi, Vi läser och Amelia, arbetar av och till som fristående radioproducent för Sveriges Radio och har även lett bokcirklar för DN och Nationalmuseum.
Som redaktör på Bokförlaget DN var hon med och gav ut den uppmärksammade boken Fittstim 1999. I bokform har hon tidigare publicerat sig i antologierna Uppdrag familj, 2005 och Lyckliga slut, 2007 och med reportageboken Ickevåld – minst 13 sätt att göra världen bättre 2010.
Lena. Jag grät mitt på gatan när du dog, framför löpsedeln. Då var jag 16 år och min enda egentliga relation till dig var som Lovis, sagomamman som jag beundrade mer än ord. Din röst i hennes vaggsång. Det räckte med att ha sett dig på tv-skärmen en enda sekund för att vara såld. Din blick, din närvaro, din styrka, din röst, din tajming. Allt var perfekt. Ilskan och kärleken som brände ur din blick. Porträttet som Annika Persson målar av dig är vackert, skört, starkt. En komplicerad person som världen ville göra enkel, inte förstod, ville men ändå inte. Det var lättare att reducera än att hantera. Jag sväljer gråten genom halva boken. Jag sörjer vad världen gick miste om när den bröt ner dig istället för att bygga upp. Vad du hade kunnat producera, förverkliga. Ingen kommer nog någonsin vara så vacker som du hade kunnat bli, men tänk vad du kom nära. Risken finns att du var ett geni.
Jag är galen i Lena. Ända sedan jag först såg dokumentären på SVT förra året som halvt deprimerad 16 åring med en ätstörning och rädsla inför livet. Jag har sett den säkert 10 gånger, men hade ändå inga problem med att ta mig igenom boken på mindre än ett dygn utan att ha tråkigt en sekund. Jag vet inte vad som är ”bra” eller ”dåligt” men jag ger boken högsta betyg pga det. Lena är allt. Jag är Lena.
Nja, var den inte lite för närgången, som flera andra skriver? Mer om hennes skådespelarpersonlighet hade varit intressant - en del stora inspelningar (Ronja Rövardotter t ex) nämns bara i en bisats. Funderar på om jag (eller snarare alla kända?) borde bränna våra dagböcker för att inte riskera "uthängningar" av denna typ? Författaren själv säger i en intervju om allt material som hon har arbetat med att "Chansen att Lena Nyman visste vad som fanns här i var ganska liten. Det har krävt en del samvetsförebråelser."
Ok för snabbläsning om en person med stora personliga problem som ändå åstadkom storverk, men den ger an aning tråkig eftersmak.
Tyckte mycket om den här boken. Ett fint, nyanserat personporträtt. Kanske lite för högt tempo i slutet. Såg ”Glaset i örat” och ”Svea hund” under läsningen. Frustrerande att se och förstå Lenas intelligens och talang och samtidigt ta del av citat från bl. a. Hasse Alfredsson som sa att hon inte verkar så ”beläst”. Alla roller hon gjort där hon gett sitt allt hon har, och bli förminskad till bimbo.
Lättläst och det är svårt att släppa boken. Jag tycker att boken är ett övergrepp. Lena Nyman skulle nog inte ha gillat detta skvallriga eftermäle. Tyngdpunkten i berättelsen ligger på hennes missbruk av sex, tabletter och sprit. Hon var en självförbrännande artist, men hennes konstnärskap borde ha fått huvudrollen i boken.
Berättelsen om en av Sveriges största skådespelare senare delen av 1900 talet.
Tema: -vad gör en bra skådespelare -att leva för sitt yrke -lyckan att stå på scen men övriga livet svårt. Förutsättningen för karriären? -det svåra begreppet personlig frihet: Freedom's just another word for nothin' left to lose
En läsvärd bok om människan och skådespelerskan Lena Nyman. Otroligt sorglig. Efter nakenscener tog sig män friheten att kommentera hennes kropp på ett negativt sätt. Det drev henne in i en livslång kamp emot vikten och in i alkholism. Måste man må dåligt för att bli ett geni? Hörde på P1 att det verkar finnas ett samband mellan diagnoser och kreativitet. Kul att det finns bilder.
Det är alkohol, det är ätstörningar, det är män och konst och 60-talets Stockholm. Det gör ont. Och känns igen. Skit fet biografi helt enkelt, läste på typ en ån halv dag, sedan läste igen och igen, satte lappar och strök under. Helt besatt. Hur samhället, männen, regissörerna, recensenterna förminskade ett geni till kropp och objekt – AJ!
Bladvändarbiografi, drivet berättat om ett jäkla livsöde med utgångspunkt i Nymans digra arkiv av efterlämnade dagboksanteckningar, brev etc. Samtiden dömer alltid det kvinnliga självförbrännande geniet hårdare än det manliga är tesen som drivs och om detta är det svårt att argumentera mot.
Lena Nyman hade ett sådant tragiskt liv, vilket jag som växte upp med henne som Ronjas mamma i Ronja Rövardotter och som kronprinsessan Victoria i SOPOR inte hade en aning om. För mig var hon alltid så vansinnigt klämgo, en härlig skådespelerska. Men att läsa hennes uppväxt, hennes problem med vikt, sprit och män, det var hemskt. Denna bok, utifrån hennes dagböcker, är nästan ett litet för närgånget porträtt. Det blir lite för mycket att läsa om hennes missbruk att läsa sådant som hon skrev av sig när hon var olycklig och när hon var full. Jag blev verkligen förbannad över journalisterna som skrev om hennes vikt när hon medverkade i nyfiken gul filmen. Fy fan alltså, att skriva så om någon med så dåligt självförtroende. En spark till alla journalisterna som skriver nedsättande om kvinnor och deras kropp!