What do you think?
Rate this book
Autisterna
Autisterna markerade inledningen till det svenska åttiotalet, och blev ett riktmärke för såväl kritiker som yngre författare. Vi följer en man som rör sig i utkanterna av vad en gestalt kan vara. Det är en man utan moral och karaktär. Han befinner sig i olika europeiska stadslandskap, städer som alla liknar varandra. Han möter människor - skuggestalter som kommer och försvinner. Han rör sig i en suddig blåaktig värld helt utan mening. En värld i vilken han kan inta vilken position som helst.
125 pages, Paperback
First published January 1, 1979
17 people are currently reading
592 people want to read
About the author
Stig Larsson
38 books34 followersStig Håkan Larsson, född 20 juli 1955 i Skellefteå i Västerbottens län, är en svensk poet, dramatiker, romanförfattare, filmregissör samt kritiker. Han har varit medlem av redaktionen för tidskriften Kris och är bland annat känd för romanerna Autisterna och Nyår, pjäsen VD och filmen Kaninmannen.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 48 reviews
January 25, 2016
I first heard about this little novel from reading Karl Ove Knausgård where he briefly mentions that it had had a huge impact on him as a young aspiring author when he first read it in the 1980s. I can definitely see why.
Autisterna (The Autists) is not so much a novel as it is more a collection of absurd and schizophrenic short stories. We are never aware if the protagonists in these stories are all the same person or if they are different people, if the stories are all connected somehow. The narrators are unreliable and some stories involve characters that compulsively lie about themselves, nothing is really certain in these stories.
We meet some seemingly ordinary, if not disillusioned people, and some extraordinary people. We meet paedophiles, insomniacs, tourists, hitchhikers, prisoners and aimless wanderers in the night. The stories have a clear absurdist and existential tinge and the influence from Kafka is obvious and almost parodied in some stories. There is something beautiful yet fatalistic that envelopes this book. The stories are almost dreamlike, and when you're done with them you're left with nothing concrete but with only vague impressions. The trivial is mixed with the bizarre and I doubt that there is any inherent "message" in any of these stories. That might be one of the reasons why I like this book so much. If you're interested in absurdist, existential and post-modern literature check this one out if you can.
Autisterna (The Autists) is not so much a novel as it is more a collection of absurd and schizophrenic short stories. We are never aware if the protagonists in these stories are all the same person or if they are different people, if the stories are all connected somehow. The narrators are unreliable and some stories involve characters that compulsively lie about themselves, nothing is really certain in these stories.
We meet some seemingly ordinary, if not disillusioned people, and some extraordinary people. We meet paedophiles, insomniacs, tourists, hitchhikers, prisoners and aimless wanderers in the night. The stories have a clear absurdist and existential tinge and the influence from Kafka is obvious and almost parodied in some stories. There is something beautiful yet fatalistic that envelopes this book. The stories are almost dreamlike, and when you're done with them you're left with nothing concrete but with only vague impressions. The trivial is mixed with the bizarre and I doubt that there is any inherent "message" in any of these stories. That might be one of the reasons why I like this book so much. If you're interested in absurdist, existential and post-modern literature check this one out if you can.
January 6, 2020
Gillade språket men tyckte innehåller inte alls var bra. Kap fem var rolig men annars tyckte jag mest det var obehagligt att det var så mycket fokus på barnkroppar.
December 21, 2022
Usch rätt hemsk. Men shit pommes frites vilket suggestivt språk
August 4, 2025
Stark 3a, hade man kunnat ge 3,5 hade jag gjort det, men den är inte riktigt en 4a tyvärr tyckte jag
Read
March 2, 2024hm. bra!
August 23, 2020
Äcklades både av det som stod i den här och av skicket på mitt exemplar (lånade på bibblan). Lite synd med tanke på att jag har haft så mycket gott att äta under lässtunderna. Eftersom den var fint skriven får den trots allt 3,5 poäng
July 20, 2020
Säkerligen helt fantastiskt nydanande när den kom. Med mig gjorde den mycket lite.
June 1, 2025
Oroväckande bra. Och oroväckande. Och bra.
July 26, 2023
Otrolig bok. Texten är som en blandning av Kristina Lugn och Houellebecq, rekommenderas varmt.
March 20, 2016
Vad är det med män att fascineras av tossingar som bara går runt och tittar på folk? varför räknas det så ofta som stor litteratur? Alltså jag gillar den, den är rolig och ger en känsla rakt igenom men den är också obehaglig, visserligen ibland på ett bra sätt.
"så hörs mitt namn genom högtalarna, först reagerade jag inte, tyckte att mitt namn alltid kunde höras"
"Det enda sättet att undvika åldrandet är att aldrig erkänna det, till slut kanske man tror seniliteten är en svag berusning"
"så hörs mitt namn genom högtalarna, först reagerade jag inte, tyckte att mitt namn alltid kunde höras"
"Det enda sättet att undvika åldrandet är att aldrig erkänna det, till slut kanske man tror seniliteten är en svag berusning"
June 20, 2015
Delvis mycket välskriven med ett fint språk men delvis också ungdomligt pretentiös. Några historier grep tag i mig, men jag längtade också flera gånger efter att boken skulle ta slut. Inte det fantastiska verk jag hoppats på.
January 17, 2023
Något som verkligen tråkar ut mig i böcker är typ bildade, vita män som också är alienerade. Privilegierade men utanför samhället. Trots det en ok roman.
July 17, 2024
För fragmentarisk för mig. Som att scrolla reels med dålig uppkoppling.
May 3, 2025
Sygt nice bog med helt vildt sprog og energi! Egentlig flot oversat, men desværre en del tastefejl:/
Får ikke fem stjerner fordi Stig Larsson sommetider har svært ved at styre sin fetichisme af mindreårige piger som først og fremmest er pisse ulækkert, men giver heller ikke fortællingen noget andet end at man får indtrykket af en forfatter der prøver at være lidt cool og edgy
Får ikke fem stjerner fordi Stig Larsson sommetider har svært ved at styre sin fetichisme af mindreårige piger som først og fremmest er pisse ulækkert, men giver heller ikke fortællingen noget andet end at man får indtrykket af en forfatter der prøver at være lidt cool og edgy
This entire review has been hidden because of spoilers.
July 20, 2024
(Förlåt Calle) inte min stil tyvärr (förlåt igen) men kan se storheten om man gillar genren. Lite Kafka, Houellebecq och Camus. Absurdism. Med det sagt (!) fanns det några noveller jag verkligen gillade!
August 3, 2024
Välskriven, egen, ofta väldigt obehaglig. Svårt att hålla fullt fokus rakt igenom
February 18, 2025
han är så äcklig men han skriver så bra. svårt att stå för en 5:a, men ibland är det så, bara
January 10, 2019

Samtidigt som Stig Larsson väljer att skämma ut sig inför hela världen genom att blotta sin megalomant verklighetsfrånvända gubbsjuka kan jag inte låta bli att fascineras av hans författarskap. Och när en väns romanprojekt (Heja Linda!) fick mig att associera till ”Autisterna” så valde jag att sträckläsa om den i helgen. (Även om mina småbarn låg intill och sov så kändes min setting passande, med Ida och en drink i sängen på ett hotellrum på Östermalm.)
Boken består av en samling spretiga fragmentariska texter, alla med en märklig jagberättare. Det är inte givet att det är samma jag, bokens titel antyder något annat, och jagberättaren berättar väldigt olika berättelser som inte stämmer överens med varandra. En åker skidor i Sandviken, en annan orsakar en bilolycka i Frankrike, en tredje träffar Brezjnev på en fest, en fjärde onanerar bort nätterna. Just onanisten, som ringer sig själv och lyssnar på upptagettonerna i hopp om att något ska förändras, känns som en illustrativ bild av ”Autisternas” berättarjag. Alla jagen är sjukligt distanserade från både sin omvärld och sig själva. Kallt registrerar de, men driver omkring som en träpinne åt det håll vågorna tar dem. Rått omoraliska, en tydlig motreaktion på hippierörelsens sjuttiotal.
Men berättarrösten är så underlig att jag ändå får svårt att läsa in annat än samma subjekt i de olika texterna. Innan läsningen har jag en arbetsteori om att Larsson bara skildrar den manliga kåta känslolösa blicken på tillvaron, men medan jag läser så formas något mer udda. Kanske en slags schizoid personlighetsstörning? Det finns också en förtvivlan om att det skrivna ordet aldrig kan representera verkligheten:
”[jag] tvivlar numera på att någonsin kunna beskriva känslor i ord.” s 19
Förordet är en kroppslig skildring av en konditor som bakar en tårta, äggen associerar jag direkt till min nye surrealisthjälte Georges Bataille, men texten är mindre sexuell och mer en fysisk skildring av hur den som skriver hoppas kunna påverka den som läser. Jag citerar avslutningen:
”Det är för dig jag gjort den. Bara för dig. För att jag under en hel dag ska ha förberett vad du ska ha i munnen under några sekunder, för att jag i denna förfinade sörja ska känna dig, inte bara din gom och dina tänder, utan halsen, spridas ut i din lika mjuka som hårda kropp, delta i dina kariesbildningar, ingå i din avföring, med den fördela min kunskap i dina celler, för att även i de porer jag aldrig kommer att få röra vid ha en viss delaktighet.”
Jag vet inte, men det känns inte orimligt att Larsson inspirerats av båda dekadenterna Bataille och Husymans (som jag också läst det senaste), kanske också av Oscar Wilde. Jagen är obrydda, omoraliska i sin samtid, ekonomiskt oberoende, nitiskt detaljfokuserade i skapandet av den egna upplevelsen av tillvaron. Men Larssons berättarjag tar aldrig avstånd från sin samtid som Husymans, tar heller inte ställning för någon konst eller religion.
Istället blir jaget/jagen vem som helst, verkar inte ha något fast att falla tillbaka på, och önskar inte heller detta (postmodernism delux), och har en glidande, likgiltig blick, känslolöst registrerandet och samtidigt surrealistiskt associerande, en blandning av det bisarra och det vardagliga. Jagen söker friheten i ett lugn som inte kan påverkas, men för mig blir det ett känslolöst ickeliv, en mardrömslik skildring av den Lundellskt manliga frihetsidealet.
Scenerna är målande, och hela tiden överraskande. Det finns ingen övergripande dramaturgi utan spänningen ligger i detaljerna. Det krävs mycket av en författare att lyckas behålla läsarens intresse under sådana förutsättningar, men Stig Larsson klarar av det. (Min vän Linda också!)
Jagen i ”Autisterna” gör flera pedofila nedslag. Ett övergrepp i Ryssland, den perverterade blicken inne på badhusen. De jagen får ju en klart annan känsla då jag minns Stig Larsson skandalen om att alla män vill ligga med trettonåringar. Det ger en läskänsla som skaver på fel sätt, lik den jag skrev om Nikanor Teratologen och ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”. För även om det är viktigt att koppla isär konstnär och konstverk så blir det trist att förstå att författaren faktiskt delar mycket av synsättet i romanen (Teratologen gällde antisemitismen, Larsson den pedofila blicken), samtidigt som det väl finns någon slags heder att stå för det en tycker (att sedan låta det tippa över i att inte kunna ta till sig kritik, det är en annan diskussion, speaking of Horace och Stig idag).
Den starkaste texten är den som har nummer sex, om en hjärttransplantation som blir det underligaste och kanske vackraste jag läst om hur kraften i den ungdomliga kärleken fortsätter påverka våra liv långt in i ålderdomen.
Annars är den känsla som ändå finns bland sidorna är sprudlande tänk- och skrivglädje. Det är inspirerande läsning för en kämpande skrivare, jag förstår att detta tydligen var en viktig bok för den unge Karl-Ove Knausgård, jag kommer att använda mig av ”Autisterna” framöver.
”simhallarnas ljud är som en flyktig blick, omöjlig att härleda.”
”väggar som, om de kunde tala, skulle vara tysta.”
”Idag finns det ingen som tror att det finns nånting kvar om tusen år, därför finns det så få filosofer. I Grekland trodde man på en eftertid, därför kunde man tala om stora saker, idag kanske Aristoteles hade varit revyartist.”
”Autisterna” är en manlig mardröm, skön att släppa och få återgå till verkligheten. Boken är en fantastisk läsupplevelse. Att sedan Stig Larsson gör sitt bästa för att jaga bort sina potentiella läsare genom att prata som privatperson med samma blick som berättarjaget, det är bara för jävla sorgligt. Han väljer att gräva ned sig tillsammans med Horace Engdahl och kulturprofil-Arnault. Det gör mig ont, för det betyder att färre kommer hitta och vilja läsa ”Autisterna”.
Samtidigt som Stig Larsson väljer att skämma ut sig inför hela världen genom att blotta sin megalomant verklighetsfrånvända gubbsjuka kan jag inte låta bli att fascineras av hans författarskap. Och när en väns romanprojekt (Heja Linda!) fick mig att associera till ”Autisterna” så valde jag att sträckläsa om den i helgen. (Även om mina småbarn låg intill och sov så kändes min setting passande, med Ida och en drink i sängen på ett hotellrum på Östermalm.)
Boken består av en samling spretiga fragmentariska texter, alla med en märklig jagberättare. Det är inte givet att det är samma jag, bokens titel antyder något annat, och jagberättaren berättar väldigt olika berättelser som inte stämmer överens med varandra. En åker skidor i Sandviken, en annan orsakar en bilolycka i Frankrike, en tredje träffar Brezjnev på en fest, en fjärde onanerar bort nätterna. Just onanisten, som ringer sig själv och lyssnar på upptagettonerna i hopp om att något ska förändras, känns som en illustrativ bild av ”Autisternas” berättarjag. Alla jagen är sjukligt distanserade från både sin omvärld och sig själva. Kallt registrerar de, men driver omkring som en träpinne åt det håll vågorna tar dem. Rått omoraliska, en tydlig motreaktion på hippierörelsens sjuttiotal.
Men berättarrösten är så underlig att jag ändå får svårt att läsa in annat än samma subjekt i de olika texterna. Innan läsningen har jag en arbetsteori om att Larsson bara skildrar den manliga kåta känslolösa blicken på tillvaron, men medan jag läser så formas något mer udda. Kanske en slags schizoid personlighetsstörning? Det finns också en förtvivlan om att det skrivna ordet aldrig kan representera verkligheten:
”[jag] tvivlar numera på att någonsin kunna beskriva känslor i ord.” s 19
Förordet är en kroppslig skildring av en konditor som bakar en tårta, äggen associerar jag direkt till min nye surrealisthjälte Georges Bataille, men texten är mindre sexuell och mer en fysisk skildring av hur den som skriver hoppas kunna påverka den som läser. Jag citerar avslutningen:
”Det är för dig jag gjort den. Bara för dig. För att jag under en hel dag ska ha förberett vad du ska ha i munnen under några sekunder, för att jag i denna förfinade sörja ska känna dig, inte bara din gom och dina tänder, utan halsen, spridas ut i din lika mjuka som hårda kropp, delta i dina kariesbildningar, ingå i din avföring, med den fördela min kunskap i dina celler, för att även i de porer jag aldrig kommer att få röra vid ha en viss delaktighet.”
Jag vet inte, men det känns inte orimligt att Larsson inspirerats av båda dekadenterna Bataille och Husymans (som jag också läst det senaste), kanske också av Oscar Wilde. Jagen är obrydda, omoraliska i sin samtid, ekonomiskt oberoende, nitiskt detaljfokuserade i skapandet av den egna upplevelsen av tillvaron. Men Larssons berättarjag tar aldrig avstånd från sin samtid som Husymans, tar heller inte ställning för någon konst eller religion.
Istället blir jaget/jagen vem som helst, verkar inte ha något fast att falla tillbaka på, och önskar inte heller detta (postmodernism delux), och har en glidande, likgiltig blick, känslolöst registrerandet och samtidigt surrealistiskt associerande, en blandning av det bisarra och det vardagliga. Jagen söker friheten i ett lugn som inte kan påverkas, men för mig blir det ett känslolöst ickeliv, en mardrömslik skildring av den Lundellskt manliga frihetsidealet.
Scenerna är målande, och hela tiden överraskande. Det finns ingen övergripande dramaturgi utan spänningen ligger i detaljerna. Det krävs mycket av en författare att lyckas behålla läsarens intresse under sådana förutsättningar, men Stig Larsson klarar av det. (Min vän Linda också!)
Jagen i ”Autisterna” gör flera pedofila nedslag. Ett övergrepp i Ryssland, den perverterade blicken inne på badhusen. De jagen får ju en klart annan känsla då jag minns Stig Larsson skandalen om att alla män vill ligga med trettonåringar. Det ger en läskänsla som skaver på fel sätt, lik den jag skrev om Nikanor Teratologen och ”Äldreomsorgen i Övre Kågedalen”. För även om det är viktigt att koppla isär konstnär och konstverk så blir det trist att förstå att författaren faktiskt delar mycket av synsättet i romanen (Teratologen gällde antisemitismen, Larsson den pedofila blicken), samtidigt som det väl finns någon slags heder att stå för det en tycker (att sedan låta det tippa över i att inte kunna ta till sig kritik, det är en annan diskussion, speaking of Horace och Stig idag).
Den starkaste texten är den som har nummer sex, om en hjärttransplantation som blir det underligaste och kanske vackraste jag läst om hur kraften i den ungdomliga kärleken fortsätter påverka våra liv långt in i ålderdomen.
Annars är den känsla som ändå finns bland sidorna är sprudlande tänk- och skrivglädje. Det är inspirerande läsning för en kämpande skrivare, jag förstår att detta tydligen var en viktig bok för den unge Karl-Ove Knausgård, jag kommer att använda mig av ”Autisterna” framöver.
”simhallarnas ljud är som en flyktig blick, omöjlig att härleda.”
”väggar som, om de kunde tala, skulle vara tysta.”
”Idag finns det ingen som tror att det finns nånting kvar om tusen år, därför finns det så få filosofer. I Grekland trodde man på en eftertid, därför kunde man tala om stora saker, idag kanske Aristoteles hade varit revyartist.”
”Autisterna” är en manlig mardröm, skön att släppa och få återgå till verkligheten. Boken är en fantastisk läsupplevelse. Att sedan Stig Larsson gör sitt bästa för att jaga bort sina potentiella läsare genom att prata som privatperson med samma blick som berättarjaget, det är bara för jävla sorgligt. Han väljer att gräva ned sig tillsammans med Horace Engdahl och kulturprofil-Arnault. Det gör mig ont, för det betyder att färre kommer hitta och vilja läsa ”Autisterna”.
August 7, 2023
Språket är ju fantastiskt och jag har väl egentligen inget problem med litteratur som existerar för sin egen skull (isf för i syfte att för fram ett visst budskap). Men blir ändå inte klok på sexualfixeringen, vad som vill förmedlas eller vad behållningen är efter att boken är utläst. Känns bara, poänglös.
Read
April 26, 2023"hela världen var ett dödkött som bara rördes av sin egen tyngd"
Inte konstigt att denna bok satte igång en slags revolution i svensk litteratur och prosa, även om revolutionen aldrig riktigt förverkligades - om tidigare författare, som älskade och vårdade den litterära gestaltningen av verkligheten och ville få ihop verkligheten till en gripande, meningsfull berättelse där vi ska känna och lära oss från människans situation i världen, så är det här något helt annat. Humanismavstånd. Men den riktiga verkligheten är ju egentligen så här, fylld av bisarra inslag, infall och ofta helt meningslös; en verklighet där olika perceptions- och begreppsnivåer ständigt invaderar varandra och inte hänger ihop. Verkligheten upplöses i overklighet, overklighet är verklighet och verkligheten är overklig.
Om Nyår kanske handlade om läsningen och tolkandets godtycklighet, så uppfattar jag Autisterna som ett verk om skrivandets godtycklighet, en godtycklighet som läsaren får hänga med i - en målande analogi för denna "resa" är novellen där berättaren åker på en motorväg i Frankrike. Ögonen och uppmärksamheten förflyttas från vägen till restaurangskylten, till bilen till mina egna tankar till kroppen till känslan att köra bil till orden som framträder i medvetandet till gräsplättar som sträcks ut i farten och bara blir till grönt, subjektet förflackas på motorvägen, bilar rusar förbi och försvinner och glöms bort.
Berättandet är godtyckligt eftersom orden (och vår tillvaro) är det. Att sätta en räcka ord i en meningsfull ordning - det finns ingen nödvändighet för just denna räcka ord, just denna ordning. Och meningsfullheten är illusorisk - eller det är väl snarare så att extremt mycket är meningsfullt? Att kräva att Larssons berättelser är "meningsfulla" (i humanistisk mening) och "betyder något" (något utöver orden och upplevelsen) innebär att gå bortom orden och göra våld på något väldigt intimt hos oss själva - nämligen delarna i våra liv och vår verklighet som inte går att infoga i fina, meningsfulla berättelser.
Inte konstigt att denna bok satte igång en slags revolution i svensk litteratur och prosa, även om revolutionen aldrig riktigt förverkligades - om tidigare författare, som älskade och vårdade den litterära gestaltningen av verkligheten och ville få ihop verkligheten till en gripande, meningsfull berättelse där vi ska känna och lära oss från människans situation i världen, så är det här något helt annat. Humanismavstånd. Men den riktiga verkligheten är ju egentligen så här, fylld av bisarra inslag, infall och ofta helt meningslös; en verklighet där olika perceptions- och begreppsnivåer ständigt invaderar varandra och inte hänger ihop. Verkligheten upplöses i overklighet, overklighet är verklighet och verkligheten är overklig.
Om Nyår kanske handlade om läsningen och tolkandets godtycklighet, så uppfattar jag Autisterna som ett verk om skrivandets godtycklighet, en godtycklighet som läsaren får hänga med i - en målande analogi för denna "resa" är novellen där berättaren åker på en motorväg i Frankrike. Ögonen och uppmärksamheten förflyttas från vägen till restaurangskylten, till bilen till mina egna tankar till kroppen till känslan att köra bil till orden som framträder i medvetandet till gräsplättar som sträcks ut i farten och bara blir till grönt, subjektet förflackas på motorvägen, bilar rusar förbi och försvinner och glöms bort.
Berättandet är godtyckligt eftersom orden (och vår tillvaro) är det. Att sätta en räcka ord i en meningsfull ordning - det finns ingen nödvändighet för just denna räcka ord, just denna ordning. Och meningsfullheten är illusorisk - eller det är väl snarare så att extremt mycket är meningsfullt? Att kräva att Larssons berättelser är "meningsfulla" (i humanistisk mening) och "betyder något" (något utöver orden och upplevelsen) innebär att gå bortom orden och göra våld på något väldigt intimt hos oss själva - nämligen delarna i våra liv och vår verklighet som inte går att infoga i fina, meningsfulla berättelser.
December 6, 2024
Jag har anledningar jag inte tänker gå in på har blivit intresserad av autism. Samtidigt är jag helt ointresserad av självhjälpslitteratur, banal autofiktion eller övertydliga texter som "förklarar" autism i skönlitterär form. Därför tänkte jag att Stig Larssons _Autisterna_ skulle vara perfekt, en politiskt inkorrekt och litterärt högstående skildring av autistiska subjekt. Utifrån den ingången är boken ett fullständigt misslyckande, autister nämns bara i förbipasserande. Då kan ju någon invända att karaktären eller karaktärerna som skildras i boken på något sätt är autistiska subjekt, men den dissonans de erfar gentemot världen verkar inte så präglad av det autistiska. Snarare är det i klassisk postmodern tappning det schitzoida, splittrade, opolitilitliga och hallucinerade subjektet som står i centrum. Detta inte som någon avart utan som symptomatisk för det postmoderna tillståndet. På så sätt är boken mycket framgångsrik och läsvärd men titeln förblir endast ett lockord snarare än en sanningsutsaga om texten, även detta i klassisk postmodern tappning.
March 10, 2023
Read for school
Did not finish.
Sorry, but I couldn't finish it. I had like three chapters left but I just couldn't do it. Did I miss anything by not finishing it? I don't think so. This book has just been a bunch of chapters with different rambles that jump back and forth through time.
I don't get this book. What is the point with it? Just do be weird? Then you have succeeded. It gave me nothing and I seriously don't think I will remember anything from this book for when we are talking about it in school in april. I gave it a shot, it was okay, wasn't a hard read. Some parts are interesting, some are just rambling. But it just felt like I was wasting my time with something that would give me nothing, so I couldn't finish it.
Did not finish.
Sorry, but I couldn't finish it. I had like three chapters left but I just couldn't do it. Did I miss anything by not finishing it? I don't think so. This book has just been a bunch of chapters with different rambles that jump back and forth through time.
I don't get this book. What is the point with it? Just do be weird? Then you have succeeded. It gave me nothing and I seriously don't think I will remember anything from this book for when we are talking about it in school in april. I gave it a shot, it was okay, wasn't a hard read. Some parts are interesting, some are just rambling. But it just felt like I was wasting my time with something that would give me nothing, so I couldn't finish it.
January 14, 2024
Romanen är indelad i olika stycken. Det är oklart om vi följer en och samma man eller om det är olika i varje del. Vissa delar i boken är verkligen fängslande och jag förstår att boken uppmärksammades när den kom. Det värdenihilistiska, distanta betraktandet skapar en speciellt atmosfär som ger en speciell inblick i både betraktarens sinne och den miljö han befinner sig i. Dock blir det snabbt tjatigt och andra delar är bleka upprepningar. Man förstår att Larsson skrivit till dem efter att Horace Engdahl övertalat honom att få ihop material nog till en hel roman. Autisterna hade mått bättre som en kort novellsamling. Titeln är det största mysteriet eftersom Sociopaterna hade varit mer beskrivande - men det är nog ironiskt.
December 6, 2022
En ung existentiell vilsenhet, flytande jag, upptagna av sin egen flyktighet, tiden, platserna, människorna driver förbi. En avsiktligt amoral, lyckade och mindre lyckade provokationer. Klyschor blandas med enstaka skarpa iakttagelser, främst om nån sorts flyende vardaglighet. Delvis en uppenbart ung människas text, med den unga fantasins begränsningar, den unga människans brist på erfarenhet vilket gör allting lite platt och innehållslöst. Samtidigt finns det kanske ett sökande efter just detta; inte efter mening utan bristen på den, inte efter innehåll utan tomhet.
April 6, 2025
Måtte lese noko svensk etter å ha besøkt söta bror. Fyrste bok eg har lest på svensk, så tok litt tid å kome inn i språket. Kombinert med å berre ha lest boka under reise då eg var stuptrett, kan dette ha spelt inn på at ho ikkje fall så godt i smak. Forhåpentlegvis liker Henri denne betre enn meg:')
February 4, 2017
Fragmentarisk roman om en kille (eller flera) utan centrum som pissar i handfat (som förr i tiden), har tvivelaktiga relationer med personer av det motsatta könet och driver runt i Europas städer utan rim och reson.
November 10, 2023
Varenda kapitel/scen i den här täta, suggestiva "romanen" har egen distinkt lukt. Ofta är den äcklig. Den här boken är som en vinjettfilm fast utan ramar, bilder och karaktärer. Och det är det som är så tilltalande (frustrerande?).
Read
January 2, 2024Tbh didn’t understand everything because I don’t speak fluent Swedish but what I did I found certain parts very interesting and others rather bland. Don’t rly know what to rate it since I know I simply didn’t get everything
Read
January 28, 2025Hänsynslösa observationer i traditionsledet Kafka - Borges - Nabokov - Pynchon (helt av misstag!), berättade genom en svensk prosa att dyrka - what's not to love?
Den enda nackdelen är att vissa kapitel är märkbart svagare än andra.
Den enda nackdelen är att vissa kapitel är märkbart svagare än andra.
January 14, 2018
En bok jag verkligen trodde att jag skulle tycka om, men som mest var konstig och som jag någon dag kommer behöva läsa på nytt.
Displaying 1 - 30 of 48 reviews