Brev

by Stig Dagerman, Hans Sandberg (Redaktör, Kommentarer, Inledning), Lasse Bergström (Förord)

Stig Dagerman (1924-1954) tillhör de unga döda i den svenska litteraturhistorien. Efter en lysande debut med romanen Ormen (1945) och med titlar som Bränt barn och Bröllopsbevär blev han symbolen för den unga efterkrigslitteraturen. Men snart förmörkades hans liv av inre och yttre demoner. Den alltmer ångestfyllda skrivkrampen och en katastrofal ekonomi drev honom slutligen till att ta sitt liv. Genom dessa tidigare opublicerade brev formas här för första gången den gripande berättelsen om hans korta och tragiska liv med hans egna ord.
Boken omfattar ca 150 brev från 1932 till 1954. Bland mottagarana finns, förutom familjen, Lars Ahlin, Ture Nerman och Olof Lagercrantz. Samlingen är sammanställd och kommenterad av Dagermanspecialisten Hans Sandberg och ungdomsvännen Lasse Bergström har skrivit förordet.

335 pages, Hardcover

First published March 22, 2002

About the author

Stig Dagerman was one of the most prominent Swedish authors during the 1940s. In the course of five years, 1945-49, he enjoyed phenomenal success with four novels, a collection of short stories, a book about postwar Germany, five plays, hundreds of poems and satirical verses, several essays of note and a large amount of journalism. Then, with apparent suddenness, he fell silent. In the fall of 1954, Sweden was stunned to learn that Stig Dagerman, the epitome of his generation of writers, had been found dead in his car: he had closed the doors of the garage and run the engine.

Dagerman's works deal with universal problems of morality and conscience, of sexuality and social philosophy, of love, compassion and justice. He plunges into the painful realities of human existence, dissecting feelings of fear, guilt and loneliness. Despite the somber content, he also displays a wry sense of humor that occasionally turns his writing into burlesque or satire.

Reviews

[Suzanne · Rating 4 out of 5]

« Peut-être la lune emporte-t-elle notre souffrance jusqu’à ceux que nous aimons » – lettre du 20 octobre 1954, deux semaines avant son suicide

[eight · Rating 4 out of 5]

"Si jeune et déjà si naufragé - c'est une attitude ridicule, si c'est une attitude. Mais je suis si radicalement épuisée que je ne me défais pas du sentiment que quelque chose est perdu." [1949]
"Si seulement nous avions une lumière pour nous y cacher." [20 octobre 1954]