Pasqual Pinon var född med två huvuden. Det andra huvudet var ett kvinnohuvud. Han - eller de - visades upp på cirkusar under 1920-talet. De var ett par som bokstavligen förenades av kött och blod.
P.O. Enquists särartade roman från 1985 - som har tematiska likheter med hans Boken om Blanche och Marie - handlar om kärleken när den har blivit ett beroende man inte längre kan ta ställning till. Kärlek som saknar motiv och då blir lika obegriplig som onda handlingar som utförs utan att någon kan förklara orsaken.
Per Olov Enquist, better known as P. O. Enquist was one of Sweden's internationally best known authors. He has worked as a journalist, playwright, and novelist. In the nineties, he gained international recognition with his novel The Visit of The Royal Physician.
After a degree in History of literature at Uppsala University he worked as a newspaper columnist and TV debate moderator from 1965 to 1976. Because of his work he soon became an influential figure on the Swedish literary scene. From 1970 to 1971 Enquist lived in Berlin on a grant from the German Academic Exchange Service and in 1973 he was a visiting professor at the University of California, Los Angeles. He has been working as an independent writer since 1977.
Enquist's works are characterized by a chronic pessimistic view of the world. They always describe the restrictions imposed by the pietistical way of living, especially in March of the Musicians (1978) and Lewi's Journey (2001). He gained international recognition with his novel The Visit of The Royal Physician (1999) where he tells the story of Struensee, the personal physician of the Danish King Christian VII. Many of Enquist's works have been translated into English by Tiina Nunnally.
Den här korta och kraftfulla romanen publicerades första gången 1985 och skrevs under en period där Enquist led av missbruk. Här finns en berättare som tycks stå nära författaren själv i det att han förlorade sin far tidigt i livet och att han har en väldigt porös gräns mellan vakenhet, dröm och sömn. Jag tänker mig att författarens ångest, självhat, skuld och dödslängtan – som missbruk brukar kunna leda till – drev fram den här enastående skildringen där författaren känner för och ger utstötta människor litterär gestaltning.
Man kan tycka att diegesen är splittrad, med disparata karaktärer vilkas historier löper parallellt. Det känns lite rörigt först men sen förstår jag att det är i berättaren huvud vi befinner oss. Han tänker på dessa människor och låter dem ta plats i honom. Tillsammans ska de lösa uppgiften. ”Tillsammans är man en människa.”
Det är Pasqual Pinon med två huvuden som pryder omslaget. Han fanns på riktigt på 1800-talet och blev upptagen i en turnerande freak-show. I romanen har hans benigna tumör fått en egen allegoriskt anstruken karaktär i Maria. De betraktar varandra som man och hustru. De hör bokstavligen samman tills Gud skiljer dem åt. De kan inte se varandra i ögonen och det är bara Pasqual som kan höra Maria, inuti sitt eget huvud. Omgivningen kallar Pasqual för satans barn, han är avhumaniserad. Maria är ingen alls, förrän Pasqual beslutar sig för att kalla henne Maria.
Sen har vi en annan historiskt levande gestalt; Ruth Berlau, Berthold Brechts älskarinna. Ruth går runt med ett huvud i gips föreställande Brecht. Hon är alkoholist.
Den fjärde tråden spinner runt makarna K och en ung man som mördar deras dotter. Han kallas ”vargen från Säter”. Paret är separerade och hustrun blir intagen på mentalsjukhus. De hatar varandra men har samlag.
Romanen tar itu med vad som definierar det mänskliga och var gränsen går. Flera av karaktärerna avhumaniseras av omgivningen eller sig själva, och de hyser dödslängtan, men är ändå mänskliga. Den handlar om avståndet människor emellan. Svårigheten med att nå fram till varandra. I flera av historierna återkommer läppar som rör sig men utan ljud. Man kan hamna under isen, och gör det bokstavligen i romanen. En annan människa måste komma nära för att smälta isen, ”andas fram sitt ansikte”. Och det för oss in på kärleken som romanens undertiteln ”En kärleksroman” implicerar. Jag hittar mestadels den medmänskliga kärleken (agave), där hämnden enbart är av ondo. Det handlar också om behovet av att bli sedd som människa. Skräcken över att bli sedd och skräcken över att inte bli det. Att få en klar bild av sig själv verkar inte vara möjligt. Människan är alltför komplex och föränderlig.
Jag tolkar Maria som en metafor för en kvinna fångad i ett patriarkat. Det är bara via sin man hon kan göra sig förstådd. Maria ”förblev hela sitt liv infångad i hans huvud”. Vilket också kan betyda att kvinnlighet skapas i huvudet. Maria kan också stå som metafor för missbrukarens relation till alkoholen, man vill både bli av med den och ha den kvar i sitt liv.
Jag skulle kunna ha med massor av citat som påvisar Enquists vackra prosa. Fåglar som lyfter låter läsaren känna att det finns en slags lätthet ändå, i den annars övervägande smärtsamma berättelsen om människor som lider. Det är djupt imponerande hur han lyckas bjuda in till en metafysisk upplevelse samtidigt som den mänskliga realismen hela tiden närvarar.
Alldeles för snabbt kommer det fantastiska slutet som binder samman denna cirkulära kortroman. Vilket också är ett steg bortifrån den linjära kronologin som knappast fungerar väl för att beskriva människans leverne. Jag tolkar texten som en bön om att bli sedd och förlåten, som att den nedstörtade ängeln är författaren själv.
Занадто суперечлива книжка, щоб перечитувати її для задоволення. Оці демонічні образи викликають лише відразу. Але глибинний сенс книжки дійсно гарний. За іронією, він полягає в тому, що для повного взаєморозуміння треба досягти такого стану, щоб ці образи не викликали відрази. Просто я ще не готовий 🙃
Korta kapitel. Väldigt vackert, lite skissartat språk. Om kärlek, vad det är. Undersökande. Och de som knappt sågs som människor, som bevakade gränsen.
Galvojau, kad bus kokia tai sudvasinta alegorinė apysaka, kurioms nelabai simpatizuoju, bet visiškai netikėtai radau mane pritrenkusį turinį ir temas. Ant galinio viršelio anonsuojama, kad tai apie meilę ir tame tiesos tikrai yra, bet man atrodo, kad čia viską nurungia žmogiškumo ribų tema. Autorius pasakoja apie (kaip pats sako) ribinio žmogiškumo, kraštutinės žmogiškumo ribos pavyzdžius: vaikų žudiką, žmones su psichikos negalia, "žmones-monstrus" iš XIX a. "freak shows". Kelia labai nepatogius klausimus ir galiausiai sukuria moralinį manifestą prieš atskirtį, atstūmimą ir normalumo standartus. Metaforų ten daug, bet pasakojimas tuo pačiu labai konkretus, tiksliai ir kruopščiai sudėtas iš skirtingų siužetinių linijų. Knygos apimtis greitai suryjama. Dabar norisi dar kažko iš Enkvisto repertuaro.
Probably my favourite book. I read it in 2004 and it really touched me. It was a great experience to read it. It talks about our need to be seen by other people and about the beast we carry within us. It has many other themes too though and is written in an almost poetic style. The English title is "Downfall".
En enastående cirkulär roman om utstötta, gränsen för mänsklighet och kärlek. När jag läst klart den började jag om igen och skulle kunna läsa den hundra gånger till. Så mycket nytt finns att upptäcka i den.
Til å begynne med tenkte jeg at P.O. Enquist skrev slik jeg ville skrevet en bok, stakkato, fragmentarisk, usammenhengende og kort. Et vakkert språk og godt skrevet, men vanskelig å se hva som var poenget.
Nå er jeg ferdig, og etterhvert som leste begynte fragmentene å henge sammen, og med det ble også språket meningsfullt. Bokens essens er på side 94.
«De var selv prøvestenen: det deformerte menneske som viste hvilken side man sto på: den fullkomne Guds, eller det ufullkomne menneskes.»
Ja, hvilken side står du på? Eller tilhører? Svaret er enkelt, men konsekvensene av det kan bli enorme. Boken er fabelaktig, fabelaktig, fabelaktig!
Я ніколи не читала таких дивних книг. Зараз сиджу і просто не розумію, які в мене від неї враження. Наче тут автор хотів сказати щось глибоке, але це завернуте в досить тьмяну (інколи навіть огидну) розповідь, що шукати щось вартісне досить складно.
Aaaaaamm. Man tai jinai baisiai nepatiko. Susidaro toks įspūdis, kad knygos stilistika skirta tik tam, kad apgautų skaitytoją ir bandytų įtikinti, kad yra kažkas, apie ką čia verta skaityti. Į galvą ateina žodis "propaganda" - tipo paimam žiupsnelį tiesos ir panaudojam ją tam, kad žmogus priimtų visą š., kurį mes tik sugalvosime. Nes apie ką ši knyga? Tipo apie meilę, kad meilė gali būti visokia - kad meilė - tai tas pats, kas neapykanta, kad viskas ok, jei pamilstame savo vaiko žudiką, kuris be jokios priežasties nužudė mano vaiką?.. Aaam, ta prasme tame yra kažkokia simbolika?.. Išguito angelo - šėtono?.. Kad tai yra tikrasis žmogiškumas?.. Apie tai, kad nereikia į nieką gilintis, ir jei myli, tai mylėk ir viskas, ir nesigilink į savo jausmus, nes vis tiek nieko nesuprasi?.. Nes tai kažkas aukščiau už tavo žemišką ribotą protą?.. Būčiau visai nieko prieš padiskutuoti su kažkuo, kam šita knyga patiko, jaučiu, kad ją galima perskaityti visai kitaip, gal net priešingai, negu perskaičiau aš. Šiaip, dėl įdomumo ir kitokio požiūrio.
Omläsning. Eller rättare sagt, i första hand lyssning på Ludvig Josephsons fina inläsning. Detta är berättelser från en nära nog absolut nollpunkt; den totala värdelösheten, som även förpestat mitt liv. "En människa med bara tre drömmar måste ha dött mycket tidigt, nästan som foster, och bara kroppen blivit kvar." Hade jag ens tre drömmar...
Ja, det är en förövning till vad som komma skall i författarskapet, precis som Agneta Pleijel skriver i förordet. Närmast i I lodjurets timma, som grep mig så starkt på Gävle Teater. Det är berättelsen om pojken, som kommer närmast mig. Läsningen väcker insikten att jag inte bara sökt mig till det omöjliga; omöjliga uppgifter, omöjliga kärlekar, utan att allt jag företar mig känns som omöjliga uppgifter. På förhand dömd att misslyckas. Därtill är berättelsen om Pinon och Maria en lysande metafor för kärlekens himmel och helvete. "Pasqual berättade en gång för mig att han de sista åren längtat så oerhört efter att få kyssa Maria, hustrun, och ibland inte kunnat tänka på annat, bara för att han visste att det skulle aldrig gå." Berättelsen om Brecht och Ruth Berlau minns jag inte från tidigare läsning. Per Svenssons avslutande kommentarer är mycket berikande. Han avslutar med att citera ur Dantes Den gudomliga komedin: "av gråten hindras från att gråta/ ... smärtan som ej kan passera ögat/ vänds inåt, för att öka deras ångest;/ty tårarna som kommit först har frusit/ och bildar ett visir av iskristaller/ som fyller hålan under ögonbrynen." Och så detta envisa famlande efter tröst och kärlek.
i read this as a random grab off the shelf: not something i do very often, but the premise intrigued me. unfortunately the premise proved more interesting than the book.
the subject matter here: dealing with the philosophical conundrum of what it means to be human in a world of "freaks" and murderers is very compelling ~ and there are moments where i feel like the book is almost profound. but the style of the writing (or the translation, or both ~ not sure where the fault is) is sort of bored and detached and, in itself, dehumanizing in an odd way. i found myself completely disengaged from the characters, looking up the historical figures on wikipedia (which was infinitely more interesting), and generally just wishing it would get to the point. i felt no particular pathos for their suffering, and had no desire whatsoever to spend time with any of them. not because they were freaks and murderers, but because the author made it all so fatally mundane.
maybe that's the point? i honestly don't feel invested enough to even try to answer the question.
Гарна книна, дійсно гарна. Але назвати цей текст книгою важко, адже вона зовсім малентка за обсягом, та це і на краще. Якщо прочитати її за один захід, то є велика ймовірність того, що у вас виникне бажання відкрити першу сторінку відразу ж після того, як перегорнете останню. Це химерна проза у всіх сенсах, під час читання якої відпочиваєш душевно, хоч і мозок постійно перебуває в напруженні, так як текст вимагає не тільки уваги, а й реакції на прочитане
Jag vet inte hur jag ska betygsätta den här, det är skärvor och ingen roman. Skärvor av kris och helvete, lidandet i att motsatser, såsom kärlek och hat, tycks vara dömda till siamesiskt tvillingskap. Kuriöst, ibland vackert.
This was a pretty weird little novella that I'm happy to have read. I am at least sure that when it comes to word count, this is a novella. But, this had four tales of love, and someone trying to figure it all out. The best, by far of them, was the one about Pasqual Pinon, his love for his other head Maria and the freak shows. It was unlike everything else, and if the story was from his POV and just a short story, it would have become my favorite short story of all time. No doubt about that. The rest of them all were just eh. I enjoyed all of the freak show things going on around it and the stuff about the boy was alright, but one thing I couldn't understand was why was Anton LaVey there, and the church of satan? I am not a satanist, but I know what satanism is like, and the LaVey-satanism isn't a cult at all like it was described in the book. But anyhow.
This was a good little read and I think everyone should give this little story a read. It only took me about 40 minutes to read and I never once got bored. The prose is easy to read, but great and I would be surprised if this is the last P.O Enquist book I read.
Törmäsin kirjaan Vi Läser -lehden yleisönosastopalstalla, jossa sivulauseessa yksi lukija-kirjoittaja mainitsi pitävänsä tätä yhtenä viime vuosisadan parhaista romaaneista.
Eikä ollut väärässä. Kirjassa kolme rakkaustarinaa - jotka pitäisi varmasti laittaa lainausmerkkeihin - risteävät todella ennalta-arvaamattomilla tavoilla ja saavat arvioimaan rakkautta uudelleen ja uudelleen.
Pasqual Pinonin tarina kertoo hänestä ja hänen "vaimostaan", joka oikeastaan on hänen toinen päänsä. Tämän romaanin versio on kauniimpi ja hurjempi kuin oikea (kyseessä on tosiaan oikeasti elänyt meksikolainen freakshow-taiteilija, paremman ilmauksen puutteessa). Toinen tarina kertoo pariskunnasta, jonka lapsi murhataan - ja tieto syyllisestä kääntää tätäkin asetelmaa moneen kertaan päälaelleen. Kolmas tarina erottuu vähiten tai aukeaisi ehkä lukemalla kirjaa uudelleen ja uudelleen, Bertolt Brechtistä ja hänen vaimostaan.
Jag såg ett klipp där @jonashassenkhemiri tipsade om PO Enquists ”Nedstörtad ängel” och tänkte att det kunde vara ett bra sätt att upptäcka författaren. Det här är en kortroman på under 100 sidor som är väldigt annorlunda från annat jag läst.
Det är svårt att berätta vad den handlar om utan att avslöja för mycket, men man kan säga att det är flera berättelser som alternerar i romanen varav några handlar om ”monster” och andra om skräcken att få syn på sig själv.
Språket är väldigt äkta, målande utan att krångla till det och jag gillar hur isen är som en röd tråd i romanen. Snälla läs så vi kan prata om den här boken, känns som någon man verkligen behöver diskutera!
Fin drömmig bok om albatrossar som cirkulerar i himmelen och destruktiva 'far o son'-promenader utanför Ulleråker psykhem i Uppsala. jag tycker boken knyts ihop väldigt snyggt i slutet: i sista drömmen( för att vara så splittrad och rörig) blev inspirerad till att gå med i satanist rörelsen. stark 4/5