Per Brahe den yngre (1602 1680) gjorde en karriär som har få motsvarigheter i Sveriges historia. Som 39-åring blev han riksdrots och skulle därmed vara beredd att styra landet om regenten blev sjuk eller avled. Detta gjorde att han redan av sin samtid kallades vicekungen.
Stora delar av det svenska 1600-talet kom att präglas av Brahe. Utifrån sin höga position kunde han styra den utveckling som ledde till att Sverige blev en stormakt. Genom att följa hans liv får man ett nytt perspektiv på det fascinerande 1600-talet, en tid där man alltför ofta fokuserat på monarkerna.
Privat levde Brahe mycket enkelt. Inte ens då han firade sitt andra bröllop 1653 klädde han upp sig eller höll någon påkostad bjudning, trots att han verkade i en tid då adeln brukade använda lyxkonsumtion för att manifestera sin ställning.
Brahes arbetsvilja och ansvarskänsla smittade av sig på landets ledande krafter. Han var högadelns främste representant i de under 1600-talet allt hårdare ståndsstriderna. Där hävdade han starkt bördens värde, men stod med tiden allt ensammare i denna fråga. Brahe blev lika mycket en symbol för högadelns inflytande över riksstyrelsen som för dess lojalitet mot kungamakten.
Per Brahe föddes år 1602 på Rydboholmsslott i Stockholm. När han föds styrde, den då dåvarande kungen, Karl XI över ett Sverige som präglades av samhällets fem olika skikt eller stånd (bönder, borgare, präster, Adeln och naturligtvis Kungafamiljen själv). För Per Brahes del (som adel) innebar detta att han skulle genomföra vissa plikter, bland annat resor i Europa för att knyta kontakter och utbilda sig. Den här idén eller samhällsstrukturen baseras på den lutherska hustavlan, som poängterade och pekade på att all makt kom från gud och användes (enligt min egna uppfattning) som ett maktverktyg för att kontrollera "det vanliga folket" eller bönderna och de lite mer fattiga borgarna i samhället. Den här typen av samhällsstruktur var vid den här tiden inte ett nytt fenomen. Redan under antikens Rom förekom en uppdelning och kategorisering av människors börd och samhällsstånd. Patricier klassificerades som samhällets överklass och representerade (likt Sveriges ståndssamhälle) en liten minoritet människor som bestämde över den breda majoriteten som kallades för Plebejer. Det var alltså inte människors kompetens som var väsentlig, utan människors börd och vilket stånd de föddes in till.
Under sin resa stannade han bland annat i den tyska staden Strassburg i ett och ett halvt år. Väl där lärde han sig fäktning, ridning och andra färdigheter som en adelsman i hans ställning skulle kunna tänkas erhålla. Svenska adelsmän var generellt sätt ointresserade av akademiska meriter, och koncentrerade sig istället på "dygder" som ansågs vara väsentliga (s.51). Per Brahe fortsatte sin utbildning genom att resa till Italien. Orsaken var att han ville slippa det 30 åriga kriget som vid den pågick i Tyskland, och som var till följd av defenestrationen i Prag 1618.
Per Brahe reste tillbaka till Sverige och var högst aktiv i det 30 åriga kriget. I det 30 åriga kriget skapades Heilbronnförbundet, ett protestantiskt förbund eller allians mellan Sverige och små tyska furstendömen, med stöd och subventionering från Nederländerna, Frankrike och England.
Utöver krig och elände, så styrde Per Brahe över greveskapet Visingsborg, men också Visingsö där han lät etablera skolor så att befolkningen skulle bli läskunniga. Han grundade staden också Brahe-Gränna eller Gränna som vi idag känner till den som. Till detta blev han vid 39 års ålder riksdrot över Sverige, vilket innebar att han hade en enorm makt över Sverige. Politiskt var han konservativ och hade en väldigt pessimistisk inställning till nyadeln, som antagligen ansågs som allt för radikala när det kommer till bland annat privatekonomi och beslut som hade en avgörande roll för Sverige.
När Per Brahe dör år 1680, vid 78 års ålder, lämnar han efter sig inga barn då alla hade gått bort, antingen vid födsel eller som ungvuxen. Strax efter att han hade gått bort infördes den stora reduktionen, som innebar att staten eller konungen tog tillbaka adelns rikedomar och dyrbarheter, i form av slott, tavlor, böcker, pengar osv...
Den här boken får 4/5 av mig, mest på grund av att den är en relativt lättläst biografi, men definitivt inte någonting för en person som inte är djupt historieintresserad.