Det var den sommaren. Sommaren 1985. Live Aid-sommaren.
På Särsö i Roslagens skärgård finns ett kompisgäng – fyra killar och tre tjejer som hängt ihop så länge de kan minnas. Sommaren 1985 har alla utom en fyllt fjorton år och relationerna börjar förändras.
För att visa sig tuffa inför tjejerna gör killarna en båtutflykt till den svårtillgängliga ön Svärtan. På en undangömd strand finner de något otroligt: en sjöjungfru. Inte Disneyvarianten utan en rätt otäck havsvarelse med mänskliga drag. Den är fastknuten och döende eftersom den inte kan ta sig ner till vattnet. Killarna beslutar sig för att ta med varelsen hem, där de gömmer den i ett vattenfyllt badkar i en sjöbod. Men snart visar det sig att sjöjungfrun har förmågor som verkar splittrande på gänget. Vad är den egentligen kapabel till och varför var den fastknuten?
Sommaren 1985 är en berättelse om att finna sin identitet i relation till andra, om kärlek och vänskap under formativa år. Det är också en nostalgitripp till 80-talet och en sirensång för spökena av flydda somrar.
John Ajvide Lindqvist (John Erik Ajvide Lindqvist) is a Swedish author who grew up in Blackeberg, the setting for Let the Right One In. Wanting to become something awful and fantastic, he first became a conjurer, and then was a stand-up comedian for twelve years. He has also written for Swedish television.
Seven young teenagers, 3 girls and 4 boys (all but one of them are 14 years old), are spending their summer holidays with their parents on an island off the Swedish coast, as they have done since they were children. A central part of the plot is betrayed on the book’s dust cover: on a boating excursion to an unpopulated and barren island, the group of 4 boys find a “mermaid”. Although that alone is fantasy enough, it would not be an exaggeration to say that the story has several surprises in store. The group of 3 girls and 4 boys have known each other since childhood and individually and collectively take several large steps toward adulthood in the summer of 1985. John Ajvide Lindqvist has once again demonstrated what a brilliant storyteller he is.
The book was good, but the ending felt abrupt. Also some editing could have been done to the audiobook because there were several times the author had to clear his throat and redo a sentence.
John Ajvide Lindqvists senaste roman Sommaren 1985 är en fantastisk skildring av när barn är på väg att bli vuxna och en sommar som sätter allt på sin spets. Det är åttiotalsnostalgi och igenkänningsfaktorer på var och varannan sida och som vanligt har Ajvide målat upp ömma och kärleksfulla personporträtt. Hela upplägget skulle klarat sig utan en sjöjungfru men varelsen i sig hjälper till att måla upp scenarion där funderingar och viktiga tankar får utlopp och kanske är det just sjöjungfrun som gör att betyget hamnar på en stark fyra. Sommaren 1985 får mig att redan nu längta efter Ajvides nästa bok.
”Ni säger också hon”, sa jag. ”Ja?” Sa Felicia. ”Vad ska man annars säga?” ”Mattias och Hasse säger den.”
Finns väl inget tvivel om att John Ajvide Lindqvist är en av dom bästa svenska författare vi har haft? När han är bra så slår han de mesta. Sommaren är en fin och något skrämmande bok och jag förstår varför jag älskar sommaren så mycket när jag läser denna och hur fantastisk fint det är att vara en ungdom igen.
Vacker och vemodig berättelse om att växa upp, vänskap, de personer vi blir och hur vi formas i relation till andra. Väldigt fina miljöbeskrivningar, och jag gillade verkligen att vara i bokens värld, jag kunde känna doften av sommar och salta vågor. Men - det är ingen skräckberättelse. Det finns ett element av "det andra", något oförklarligt, men öppna inte boken och förvänta er skräck och gore och elände. Ge den en chans för vad den är, för det är otroligt välskrivet och som vanlig med Ajvide Lindqvist är språket vackert och lite sådär torr-roligt, och boken är fylld av karaktärer som är intressanta och komplexa.
Jag har egentligen bara ett "klagomål" om den här historien, som annars är sådär nostalgiskt, dramatiskt och märkligt (i en enbart positiv bemärkelse) som jag hade tänkt mig från Ajvide. Jag blir nämligen lämnad med lite för många frågor, som egentligen inte får några svar. Är det livsviktigt att få veta dom? Nej. Men så mycket tid läggs ner på Johannes och hans relationer med sina vänner och andra människor på ön, att när mysteriet med sjöjungfrun lämnar en del till fantasin, så känner jag mig lite svältfödd. Jag får väl anta att sjöjungfrun "ska" ses om någon metafor för övergången mellan barndomens magiska lekar, och vuxenlivets verklighet och allvar, men när hon är en fysiskt levande varelse och ingen allegori, så ville jag nog ha en lite mer konkret story på henne.
Annars klassisk Ajvide, vilket innebär välskrivet och medryckande.
Inte för att låta som en gammal gubbe som tycker allt var bättre förr,men Ajvide har lite tappat det som gjorde hans första böcker så bra. Karaktärerna i boken är lite halvplatta och berättelsen var lite halvtråkig. Är ju en sucker för äckel och obehag som Ajvide tidigare varit duktig på att ha en bra balans mellan. Denna hade 0 av det. Inte lika dålig som Verkligheten, som verkligen var ordbajs helt igenom enligt mig. Läste nyss Människohamn som också utspelar sig på en ö men denna är ju mer fokuserad på barn/ungdomars perspektiv. Tog mig ändå igenom boken relativt fort så det är ju något samt blev inte uttråkad så det är ju alltid något.
Den här boken tog en helt annan vändning än vad jag trodde, men den var väldigt bra ändå! Fint om att stå mellan barn och vuxen, nya känslor, problem… och mitt i allt det ett lite oklart sjömänniskodjur?? Intressant!
Som de tidigare Ajvide-romanerna, säger jag helt utan egentliga belägg. Det är blott en känsla. Författaruppläsningen är som vanligt toppen. Han vet helt enkelt hur den egna texten ska läsas.
Mitt i skärningspunkten mellan barn och vuxen möter vi ett kompisgäng (fyra killar, tre tjejer) som har känt varandra sedan länge. Vännerna befinner sig på lite olika stadier i sin utveckling vilket bidrar till ett skav dem mellan, allianser och intressen skiftar och de måste alla navigera i det nya landskapet. Mitt i detta befästande av positioner beger sig killarna ut med båten och hittar - ja, en sjöjungfru. Sommaren tar med ens en annan kurs.
Boken står listad som “skräck” och visst är den ordentligt krypande och obehaglig ibland, men för mer rättfram skräck bör man inte söka sig just hit. Obehaget är väl avvägt och som vanligt medryckande när det kommer till Ajvides prosa. Sjöjungfrun intresserar och står för det främsta obehaget. Jag uppskattar den naivt barnsliga önskan som skildras att tygla och tämja vilda varelser, att genom att bli vän med det vilda kan äga det och få det att vara något det inte är. Så har jag som ung själv ofta känt (jag erkänner att jag fortfarande känner så ibland), jag hade i flera år en önskan om att lära mig teckenspråk enkom för händelsen att jag någon gång i framtiden möter en schimpans och lär mig kommunicera med den - ni hör ju. Naivt men mänskligt.
Vännerna är för det mesta bra skildrade men kan ibland te sig lite för stereotypa eller endimensionella. Dialogen kan även den ibland tyckas inte helt i linje med hur kidsen snackar. Ingen av dessa punkter är något som förtar eller förstör berättelsen nämnvärt. Huvudpersonens analys av vännerna, föräldrarna och allt annat som pågår i livet har stundtals hög igenkänning. Något som stör lite är kanske att det inte är så trovärdigt att någon minns händelser som hänt för så många år sedan med sådan detaljskärpa - återigen en petitess i sammanhanget. Överlag nöjd med historien och rekommenderar till dem som gillar lätt skräck, att följa vänskapsrelationer och vill blicka tillbaka till sommardagar i ungdomen.
Jamen! Jag har ju tyckt Ajvides böcker blivit sämre och sämre, men det här är ett klart undantag från den regeln. Fint berättad, kul med lite äventyrs-roman känsla a la vi fem typ, blandat med ungdomsroman och lite nostalgi. Känns också lite som stand by me. Lagom mycket hokus pokus och lite kul med hur ointresserade vissa av dem är av det och att det slutar som det slutar. Snyggt.
Sen är inte allt bra. Kanske hade den mått bättre som antingen en novell med lite stykningar och nedkokningar ELLER som en lite längre och aningen mer utbroderad roman. Som det blir nu så tycker jag många saker blir lite för outvecklade eller lite för överförklarade. Och Johannes är en fin karaktär, och relationen med Felicia är trovärdig och levande. De två tioåringarna är roliga bifigurer. De vuxna alldeles lagom n��rvarande. Men de andra blir lite för skissartade. Är de inte lite för många? Krutgubben är för mycket kliché. Mattias också, och Hasse känns allra onödigast.
Men som helhet en spännade och fin sommarberättelse.
Det var ett tag sedan jag läste JAL, vi tappade visst kontakten efter Himmelstrand. Så kanske är det lika mycket nostalgi i hur jag gillar den här boken som den han leker med i att placera en 70-talists påstådda minnen mitt i 1985 bland Stephen King-pocketar och Live Aid-blandband; den får mig att minnas inte bara då, utan också hur jag många år senare låg vaken en julnatt och plöjde dom sista 200 sidorna i Låt den rätte komma in. Det är som att komma hem(skt).
Och jag gillar hur öppen den här boken känns, hur tydligt den är återberättad av någon som försöker sätta ord på det långt senare. 14-åringar är kapabla till mycket, men - speciellt inte i en tid före internet - kanske inte nödvändigtvis djupare förståelse över vad det här kommer att innebära i det långa loppet. Du hittar en sjöjungfru, jaha, då har du en sjöjungfru nu då. Både JAL och berättarrösten håller sig till dom där veckorna, den där korta perioden, utan att det behöver betyda så mycket mer än så. (IT Part Two sög ju hursomhelst.) Det kan ändå betyda så mycket vad som händer i ögonblicket. Du ställs öga mot öga med det ofattbara och fattar inte, och när du måste leva vidare ändå är du någon annan.
Det var länge sen jag läste Låt den rätte komma in, Hanteringen av odöda och Människohamn. Jag minns dem som fulla av nerv och djupt obehagliga och med spännande och oväntade vändningar. Denna bok kommer inte i närheten av det tyvärr. Det är som bäst lite mysrys. Karaktärerna är platta som i en Fem-bok. Språket är torftigt och i stort sett renons på metaforer. Jag får känslan av att boken är skriven med en slapp hand, av någon som egentligen kan men inte orkar bry sig mer.
3,5. Lite kluven till denna bok. Skräckhistorien funkar bra. Men språket lite yxigt och grovt och ibland känns uttrycken inte helt tidsenliga (tror inte 80-talsbarn sa fuck så mycket, inte vad jag minns iaf). Tycker den är lite övertydlig på sina ställen. Synd med hafsigt skrivande när grundstoryn är så bra.
Det kryper i kroppen när jag läser, jag vet att något ska hända men inte vem som ska bli utsatt och exakt hur det ska ske. Obehaget är så starkt att jag måste avsluta läsningen i dagsljus. Älskade dock tidseran och att få befinna mig i 80-talet. Vill du läsa bra skräck rekommenderar jag denna.
Betyg: 5 av 5 - John Ajvide Lindqvist är en av mina absoluta topp-tre-favoriter bland författare. Dom andra två är Stephen King och Fredrik Backman. Ingen av dessa tre har någonsin gjort mig besviken. Och så är det inte heller denna gång. Det är en fantastisk bok om ett gäng ungdomar som är på gränsen mellan barn och vuxna, och den utspelar sig Live Aid-sommaren 1985. Och jag tycker att den helt klart tillhör en av hans bästa böcker. Ingen direkt skräck är det, men det är ändå en stundtals otäck bok. Men främst så skildrar han vänskap och relationer på ett mycket bra sätt. Och det är en underbar åttiotalsnostalgi, för oss som var med då. Rekommenderar varmt denna bok. Jag lyssnade på boken, som var mycket, mycket bra inläst av författaren själv. Jag kommer aldrig mer att LÄSA en bok av honom, för jag vill alltid LYSSNA på hans böcker, för han läser in sina böcker på ett fantastiskt sätt.
Interesting premise, but the tension isn’t really there, and the ending is an anti-climax. The narrator keeps writing how profound the events were to him, but that doesn’t translate to me as a reader. The depiction of that tenuous transition between child and adult is very well wrought, but that wasn’t what I was looking for in an Ajvide novel.
Jag tycker Ajvide Lindqvist skriver så bra! Det är någonting med hans finurliga iakttagelser och humor varvat med svärta och sorg som slår an i mig. Att läsa hans böcker känns som att komma hem på något märkligt sätt. Det som är intressant är att boken kanske borde tilltala mestadels 70-talister, men även jag rycks med av 80 tals-nostalgin och kommer på mig själv med att längta tillbaka till en era jag inte ens varit en del av. Skumt, men å andra sidan minns man ju 90-talet och där finns såklart många likheter. Älskar sommarkänslan och skärgårdsmiljöerna, värmen, skildringen av att vara barn på väg mot vuxenlivet, förvirringen, längtan efter sammanhang. Att läsa en såpass träffsäker (om än en smula förenklad) skildring av att vara icke-normativ i en såpass transformativ och känslig period i livet känns lite läkande och fint, speciellt eftersom huvudpersonen inte på något sätt är ett offer.
Hade gärna sett att boken var lite längre, kände inte riktigt att jag fick kläm på vissa karaktärer och de blev lite endimensionella. Annars en riktigt fin bok som jag gärna hade sett en fortsättning på :)
En av Ajvides bästa på länge. Tycker att det var ganska länge sen jag läste något egentligen bra av honom, men denna har ett skimmer av sommar och nostalgi blandat med ett uns övernaturlighet. Perfekt sommarbok som för tankarna till ”Människohamn” i sina skärgårdsskildringar. Där är Ajvide svårslagen!