A partir de los archivos de las SS y de los legajos derivados de la depuración que tuvo lugar después de 1945, Fabrice d’Almeida reconstruye las formas de gestionar los recursos humanos que Himmler y sus colaboradores pusieron en marcha, no sólo para que los verdugos pudieran cumplir con sus tareas, sino, sobre todo, para evitar que se aburrieran. En Auschwitz, los guardianes no sólo exterminaron a hombres, mujeres y niños, sino que también mataron el tiempo. Los asesinos nazis disfrutaron de entretenimientos muy bien organizados, mientras que por las mismas fechas los vigilantes del Gulag vivían en condiciones que apenas eran mejores que las de los detenidos.
För att vara en bok om koncentrationslägervakterna och deras fritidssysselsättningar känns det som att den handlar väldigt lite om just det. Fast det känns inte som att den handlar om något annat istället heller, så jag vet inte riktigt vad jag ska tycka eller tänka.
Kanske handlar det om att d'Almeida aldrig verkar komma frågan inpå livet. Han drar inga tydliga slutsatser eller ställer några ordentliga följdfrågor till oss läsare. Ger inga nya insikter. Det finns liksom inget att göra med boken och dess innehåll efter att man läst den.
Utan den avslutande sammanfattningen - som ändå ger mig något att tugga på - hade detta varit ett nästan komplett slöseri med papper och tid.