الشوك يزهر

by Harry Martinson, هاري مارتنسون, أنطون حمصي (Translator)

Nässlorna blomma är berättelsen om sockenpojken Martin Tomasson och hans öden på de olika gårdar dit han ackorderas ut. Han förlorar i stort sett alla människor som betyder någonting för honom och hans ensamhet ter sig avgrundsdjup. Men mitt i en närmast ofattbar övergivenhet så besitter den lille pojken en övertygande envis och okuvlig överlevnadsvilja - en förmåga att trots allt söka det ljusa i tillvaron.

Genres: Classics, Fiction, Swedish Literature, Nobel Prize, Roman, Sweden, Novels

384 pages, Unknown Binding

First published January 1, 1935

About the author

Harry Martinson (May 6, 1904 – February 11, 1978) was a Swedish sailor, author and poet. In 1949 he was elected into the Swedish Academy. He was awarded a joint Nobel Prize in Literature in 1974, "for writings that catch the dewdrop and reflect the cosmos.", together with fellow Swede Eyvind Johnson. The choice was very controversial, as both Martinson and Johnson were members of the academy and had partaken in endorsing themselves as laureates.

He has been called "the great reformer of 20th century Swedish poetry, the most original of the writers called 'proletarian'."

Detailed Biography: http://authorscalendar.info/harrymar.htm

Reviews

[Lisa · Rating 5 out of 5]

This is the foundation of any understanding of Harry Martinson's very specific kind of misery. Being an intelligent and creative boy in the claws of the raw violence of poverty-stricken peasants, an orphan on his own.

He made literature of hardship, and it shines!

[Joakim Silverdal · Rating 5 out of 5]

Det här är en mycket hemsk historia, ändå vill jag leva i den.

Hur lyckas han, Martinson? Jo:

Språket här är som vattenvirvlarna i en mäktig vårflod. Levande och fritt.

Författarens eget liv skiner igenom under Martins vandring från "hem" till "hem".

Känslan av att vara barn och inte helt begripa sig på det sociala är universell och Harry Martinson kan skriva om det minsann. Minsann.

[Awaz · Rating 4 out of 5]

Boken är självbiografisk av Harry Martinson där Martin är hans alter ego och handlingen berättas i tredje person och ur ett barns perspektiv. boken utspelar sig i Blekinge, och tiden är i huvudsak 1910-tal. Boken utspelar sig i 22 år eftersom boken börjar 1894, då berättar han om sina föräldrar till han blir 12 år, då slutar hans story.

Jag tror att det finns många teman i boken som är typiska för marxistisk teori, eftersom Harry Martinson växte upp i arbetarklassen och som Martin gick samma öde i boken.
Citat från (s. 177) "Det kändes verkligen att man var fattig . Knuff, dung-dung. Aj! aj! Träskojävel."
Jag skulle säga att teman är kamp för ett bättre liv eftersom Martin ideligen försöker hitta ett bättre liv för sig själv.
Det som jag tror är centralt i Boken är klass, klasskillnader (landsbygden, arbetarklass, barnarbete) och att vara beroende av andras omsorg.
Citat från sidan (s. 148) “en annan vecka visste han att både arbetarna och de rika inte var bra. Det var "människorna" som var bra. Det fanns tre sorter 1) arbetare, 2) de rika, och så 3) vanliga människor. De vanliga människorna var bäst. Själv var han en vanlig människa men tänkte bli rik..."


Det centrala budskapet är framtidshopp och att även om man har haft en jobbig uppväxt, kan man ta sig igenom alla bakslagen för att sedan leva ett vuxenliv.
Jag tycker att Nässlorna Blomma är en gripande bok av en diktare, vilket märks på språket och de metaforer Martinson använder.
Citat från sidan (s. 56) "Hon var elak som en hagelskur och hennes hjärterum var litet och fruset, det satt som ett surt lingon i bröstet."
Språket är även poetiskt, ganska enkelt och meningarna är ganska korta med få adjektiv men ändå upplevde jag några meningar och dikter som var svårt att förstå.

[طَيْف · Rating 4 out of 5]

الشوك يزهر

بعد أن قرأت باقته الشعريّة البريّة، بحثت عن المزيد، فإذا بهاري مارتنسون يكتب الرواية كما الشعر، وبنكهة شعريّة فريدة عذبة

الشوك يزهر...تحكي قصة طفولة مارتنسون، الذي ينهل من تجربته الخاصة ومعاناته في مرحلة الطفولة ويجسدها في رواية...يقدمها للناشر قائلا له عن نفسه أنه: "لم ينجز دراسات تأهيلية. المدرسة الابتدائية ثم مدرسة الحياة القاسية» ...مدرسة الحياة القاسية التي أخرجت مكنوناته، وأثمرت روائيا وشاعرا يكتب بأجمل الحروف وأرقها.

"أوليفر تويست" الأدب السويدي الحديث...تحكي قصة مارتان الذي يفقد والده وأخته الكبيرة بموتهما، ووالدته بهجر أسرتها بحثا عن الغنى في كارليفونيا، ليتنقل بعدها من بيت لبيت، بحثا عن مأوى تؤمنه له البلدية كما كان سائدا في بدايات القرن العشرين في السويد، ليصبح "ربيب البلدية"، لقاء مبلغ بسيط تمنحه للأسرة، والعمل الذي يقوم به لديهم قبل ساعات المدرسة وبعدها، في ظل ظروف لا إنسانية أحيانا، تسلب الصغير طفولته وحقوقه...حتى كاد يتحول لــ "حطام البلدية"...في حين كان كل ما يحتاجه

يدا تمسح الجبين



السويد في ذلك الوقت كانت مختلفة عن سويد اليوم، فلم تكن بعد قد عرفت حياة الرفاهية، وقد أبدع مارتنسون في تصوير تلك الفترة بكل بؤسها وفقرها وملامح الحياة فيها، وطبيعة المجتمع بعاداته وتقاليده وأخلاقيات إنسانه...وأبدع في تصوير الجوانب النفسية للشخصيات والدوافع التي كانت تحركها، بدءا بمارتان، وانتهاء بمن هم حوله بما يكفي لتسليط الضوء على مركز الحدث: مارتان...وأبدع في تصوير المكان والاحتفاء بالطبيعة التي يحب

وكل ذلك بأسلوب جميل ساخر أحيانا...وبلغة شعريّة بديعة، مليئة بالصور الفنيّة، والتشبيهات التي أسمع الكثير منها لأول مرة، والتي تجعلك حائرا في مصدرها الذي استقاها مارتنسون منه.

تسير الرواية بخط تصاعدي بدءا بولادة مارتان وحتى بلوغه الحادية عشرة، متوقفا عند هذه المرحلة، دون معرفة الأسباب...ولو أكمل مارتنسون حكايته لما بعد ذلك ما مللت لحظة...بل تمنيت لو أنه استمر وما توقف


أحببت الرواية...أحببتها وأحببت "ربيب البلدية" وهو يرقب الحياة من شرفة الانتظار في أيام لا جديد فيها...عاشها مارتان بإبهام نفس طفلٍ ومرونتها...حتى أنه كان يلاحظ الطريقة التي يقدم بها: "غياب الأحداث" و "غياب الحب" بل "انعدام الحب المرتب جيدا"...ويرصد كافة التفاصيل المحيطة به، ويسبر أغوار من هم حوله...أحببته وأحببت قدرته على السخرية من الواقع المرير أحيانا كي يتجاوزه سريعا، وإغراقي بألمه وبؤسه حتى يبكيني أحيانا أخرى.


ينتهي مارتينسون بتسمية رائعته بـ: " الشوك يزهر"...دلالة على النهايات التي تصنعها الإرادة، فقد حولته الحياة القاسية لروائي نوبلي.

[Christina · Rating 4 out of 5]

Den otroliga meningen ”Hon var elak som en hagelskur och hennes hjärterum var litet och fruset, det satt som ett surt lingon i bröstet” kommer aldrig lämna mig. Ej heller det ljuvliga i att stava eau de cologne som ”åderkolong”.

[Mind the Book · Rating 4 out of 5]

Med jämna mellanrum går jag in i en Harry Martinson-läsfas. Det sker med största litterära nöje och inte utan det berömda svenska vemodet. Barndomsskildringen har jag länge undvikit, men den är högst läsvärd och vi vet ju att författarens liv senare blev både "joddel och doddel", som Reine Brynolfsson rakryggat och rejält läser i ett av radioprogrammen. https://sverigesradio.se/sida/avsnitt... Dessutom leder den fram till Vägen ut, vilken jag vill läsa härnäst. Sjöböckerna Kap Farväl! och Resor utan mål har jag länge älskat.

Men när nässlorna blommade var Martinson kärlekslöst sockenbarn i Blekinge och i den miljön var det inte lätt att vara lagd åt det "fördrömda" hållet. Inte visste någon att det var en blivande Nobelpristagare de skickade som arbetskraft mellan gårdarna och även till fattighuset.

"Han grät med en gränslös monotoni liksom nattregnen [...] Så gick en hel del nätter till spillo mellan de gudomligt sköna lindarna, dessa underbara träd som ensamma kunde ha varit upphov till religioner och kärlek."

Språket är fantastiskt och vid den här passagen grät jag själv en expatskvätt då jag plötsligt påmindes om min mormors tre svalkande och livgivande lindar framför det röda huset på den sörmländska landsbygden. Stämningen påminner om Wilhem Mobergs En stund på jorden och varför inte Tomas Bannerheds Korparna eller David Nymans Nerverna.

[Tindra · Rating 2 out of 5]

Okej såhär,

jag var tvungen att läsa denna i skolan. Och den var liksom inte bra. Jag skulle ge den 1,5⭐️

Den är skriven 1935 och var väldigt svår att förstå. Men språket och beskrivningarna var så fina. Verkligen. Det är det enda som egentligen var bra med boken. Själva handlingen var bra i grunden, men den skrevs så svårt att jag inte hängde med. Nya karaktärer kom bara in helt plötsligt och det var många i boken som jag inte ens fattade vilka dem var.

Hade jag inte vart tvungen att läsa den i skolan hade jag gett upp på sida 60 typ.

Men nu måste jag skriva en roman analys på minst 3 sidor i skolan, so wish me luck🤞🏻🤞🏻

[Mina Widding · Rating 5 out of 5]

Det är nåt med klassisk svensk litteratur av den här tidsåldern, som trots dess kärva ämnen är en fröjd att läsa. Efter Giovannis rum kände jag att jag behövde något mer av klassiskt, mästerligt snitt och valet föll på Martinson, vilket jag knappast ångrar. Språklig konst i berättandets form! Ett ypperligt användande av liknelser, metaforer och symboler, utan att det blir för belastat. Nu har jag lyssnat på den här boken, så kommer att vilja läsa om i originalformat, men trots dess bildrikedom var det inte svårt att lyssna på den, vilket det annars ofta är. Slå upp den var du vill och du kommer att finna minst ett par meningar som är guldkorn. Det är vad jag har att säga om saken, samt att det var sorgligt att han begick harakiri mot slutet av sitt liv, och att Nobelpriset blev som en rutten present ändå (såg just ikväll dokumentären om hans och Eyvind Johnsons nobelpris).

[Anton Reijs · Rating 4 out of 5]

Otroligt språk och otrolig första halva av boken.
Sen tappar den lite i tempo och riktning känns de som, vilket var lite synd för annars hade de varit en solklar 5a

[Jonathan Hejlo · Rating 4 out of 5]

vill bara bygga en lägereld för unga killar som fryser vid sin barndoms härd… övergivenheten är så fruktansvärd, och så vacker. mitt i ett naturnära folkliv som doftar läckert av stekfläsk och blodpudding. man blir helt italiensk i sin lokala råvaror psykos.

[Vanja B · Rating 3 out of 5]

Jag tyckte att den här var för tung faktiskt. Det blir inte mer hanterbart med hans rationella, raka ton, det blir bara värre. Så min läsupplevelse får 3/5 pga jobbig vilket egentligen är orättvist för det är en mycket bra bok om massa folk. Man e bara känslig. Stackars Harry Martinsson ack ack ack

[Sebastian Sampallo · Rating 3 out of 5]

This was the second book by Harry Martinsson which I have read. To my understanding, it is based upon Martinsson's own life as a child growing up as a "communal baby" in Sweden during the early parts of the twentieth century. Martinsson was abandonded as a kid, and was then forced to move around between families. As is explained in book, and which is also touched upon in other books, for example Utvandrarna, this issue was solved through an auction, where the family who was willing to take on the child for the least amount of money from the municipality.

It was an interesting, and at times heartbreaking, book, which shared many of the good traits which I liked with the previous Martinsson book I read, Vägen till Klockrike. The thing which I liked most with both of these books is how Martinsson creates a window into another time. Martinsson uses a very beautiful, descriptive and inventive language in his books, creating words which I have never encountered before, but which make total sense when read. In contrast to Vägen till Klockrike, however, I didn't really feel like the story "took off". Perhaps I am just a bit more picky now than when I read Vägen till Klockrike, but I expected a bit more from the story. Given the setting, which I find very interesting, the book should have been able to have even more emotional strength than it did. With some few exceptions, I was not moved by the book, and although it was tragic in many ways, it didn't play on my heartstrings.

Overall, an interesting book with an interesting setting taking place in an interesting time. The story was however not to my liking. Perhaps it was limited by the fact that it is based on Martinsson's life. It is however fantastic that a child from that upbringing managed to later become a nobel laureate and one of the most acclaimed Swedish authors of all time. From that perspective, it truly is an amazing story.

[Christine · Rating 3 out of 5]

Kände femma inledningsvis. Men sen tappade jag - eller var det boken? - farten. Det var ju synd om pojken, men man fick mest en lite gnällig känsla. Ingen sann sympati byggdes upp, trots det självbiografiska inslaget.

["Robert Ekberg" · Rating 3 out of 5]

Flegman är ibland oerhörd, men den får jag tillskriva mig själv eftersom humorn är så närvarande (vilken jag också helt fräckt tillskriver mig själv). 

Kort sagt: habilt av Moas kärring. 

"Hans hat mot träskor övergick allt förstånd" (s. 157).

[Kaveh · Rating 3 out of 5]

Älskar Martinsons språk i denna prosa. Sällan man får tillfälle att läsa en bok med så noggrant utvalt språk. Martinson beskriver den unge Martins otursamma uppväxt med en inlevelse som om han själv vore ett barn, vilket är beundransvärt!
Vad jag tycker drar ned betyget lite är att fokus skiftar lite väl mycket från Martins tankar och känslor till att mer och mer handla om ytliga omgivningsbeskrivningar mot slutet

[Elin Hugosson · Rating 5 out of 5]

Tycker att det är Martinssons språk som verkligen gör denna boken bra. Dels dialekt och speciellt ögondialekt men också det att han skriver så nyskapande och dessutom alla ord som nu är föråldrade och jag knappt förstår men som ger boken känsla. Huvudkaraktären Martin är ett barn och beter sig som ett barn men samtidigt är texten väldigt analyserande och har ett vuxenperspektiv och jag gillade den kontrasten.

[Jens · Rating 3 out of 5]

I vilken ålder får man inte längre säga att man gillar skolan? Visst är det viktigt att hålla sina egnas rygg och i slutändan är det nog ändå bäst så. Martin o co får gilla i tystnad.

[Stina Jonsson · Rating 4 out of 5]

”När man hör de stora tala, så är det precis som om en fick deras förstånd under tiden de tala, bara man lyssnar.
När de ha slutat tala är man yngre igen, då är man lika liten igen.”

Lite så känner jag när jag läser Martinson, klok och oviss på en och samma gång.

[Torbjörn Nilsson · Rating 4 out of 5]

 

"ibland kommer den fullständiga ensamheten, ödsligheten; den där snörande sugningen som kippar efter anda och skrik.. en virvel av kall ångest"

  

Så lyder några rader ur "Nässlorna blomma" av Harry Martinson, som vi fick läsa när jag gick i sexan, vilket gjorde att jag sedan aldrig läst något av sedemera 1974 års Nobelprisvinnaren i litteratur. Sockenungen Martins utsatthet, ensamhet och känsloliv kom alldeles för nära min egen situation, även om de yttre omständigheterna var mycket olika.


För några år sedan såg jag en mycket bra TV-film om Harry, om hans starka längtan efter mamma, som försvunnit till USA, några år efter pappans död. Senare dör även hans storasyster och syskonen splittras. Men före dessa tragedier tycks Martin eventuellt ha fått uppleva  några första goda år, till skillnad från mig, som slungades ut i rymden och blev en känslomässig Aniaravarelse redan några veckor efter min födelse.

Möjligen var det också först i filmen, som jag fick veta att Harry tog sitt eget liv, något som jag tror länge hölls borta från offentligheten.


I sista avsnittet av en tredelad utmärkt radiodokumentär, som jag lyssnat på nu i samband med att jag åter läst "Nässlorna blomma", fick jag också veta att Harry stack saxen i sin mage, när han var på dagen lika gammal som Moa Martinson var på sin dödsdag, vilket medförde att han avled några dagar senare.


Det enda som väcks till liv att jag minns från läsningen av boken i skolan är hur Martin hugger ihjäl en kalv, som ätit och skitit på hans mödosamt hopsamlade lövrisknippen, vilka han straffkommenderats att färdigställa en frisöndag. Förvisso en dramatisk höjdpunkt i boken.


Harrys liv var väldigt turbulent vid bokens tillkomst. Han hade flytt från Moa, var på väg att gå till sjöss igen, men ångrade sig (inför Moas självmordshot) och färdigställde boken. Att skriva den och återvända till sin barndom rörde så klart också upp mycket starka känslor. Det gör att boken får något ofärdigt och splittrat över sig, som samtidigt ger den stark nerv och närvaro i något som annars var tänkt att bli en stor episk berättelse.

Slutet är klassiskt tvärt...

(Staffan Söderbloms efterord berättar att det tänkta slutet i manuskriptet fortsätter berättelsen längre.)

Skildringen av hur Martin dessförinnan trevande knyter an till Tyra är väldigt fin.


I radiodokumentären och efterordet till boken citeras ur ett brev, som Harry skrev till Tor Bonnier vid tiden för bokens tillkomst i mitten av 1930 - talet. Ord som jag till fullo kan identifiera mig med, förutom den allra sista kusliga förutsägelsen:


"Innerst är jag en obotligt sorgtagen människa, en överkänslig ödestyp som är stadd på ständig flykt från sina minnen. [...]  Jag tillhör av födelse och öde vandringen, vägarna och haven. Min är längtarens hytt. Jag är min egen elds kurir. Kanske ville jag inte vara det, men det har blivit så, det blev mitt öde och det har sina fruktansvärda orsaker. Min familjs grymma tragedi och min söndersargade barndom bildar bakgrund till den oro som en gång skall döda mig."

[شهد nesrin · Rating 5 out of 5]

..ربماا "الذين لا يعرفون الالم يبحثون عنه" كما قال العجوز الغاضب في المأوى، ولكن الامر عند "مارتان" مختلف فالآلام كانت تبحث عنه وتتنزع منه حقه في حيااة معافاة ومستقرة "أبي مات وأمي في كاليفورنياا" بهذه العبارة المأساة كان يحاول استعطاف حب الاخرين وشفقتهم ، فيردون الأمر عليه كما لو كان حدثا عادياا ،تجري احداث الرواية في السويد ما قبل الازدهار الاقتصادي ،ان الروائي "هااري مارتنسون" لا يكتفي بسرد حياة طفل يتيم اجبرته الظروف المدقعة أن يكون ربيب البلدية والتي كانت تضمنه بموجب عقد سنوي لدى عائلة تتحمل ايوائه والانفاق عليه ..من مزرعة الى أخرى وفي الاخير الى مأوى عجزة ومعوقين.. ينتقل الطفل محملا بنوازعه وتدهشنا قدرة الكاتب على التعمق في خيالاته الطفليه ، و جعلنا نرى العالم من خلال عينيه بكل جدية ودون ااستصغااار..هذا الطفل الذي كان الموت نده عندما خطف منه اباه واضاف اليه صفة يتيم ،وأخذ روح اخته اينير وصيره ربيب البلدية..ودفعه الظُلم المُلحق به ،على ارتكاب جريمة قتل لا متعمد لعجل جائع ودفنه في مزرعة ربيبه دون ان يُعلم أحد بالامر
ويستمر الموت في نصب الكمائن له حتى آخر فصل من الرواية ليخطف من حياته الآنسة تيرا الوحيدة من بين جميع من آووه، عاملته بلطف وشعر بالمحبة تجااهها....المؤلف ينقل لنا العالم من خلال عيني طفل يتيم لمس برودة المشاعر الانسانية وضعف الروابط العاطفية والجشع والقسوة والقهر ..طفل يرى العالم من خلال اناه عالماا لا يملك حسه الخيالي على تهوره ..الرواية تطرح العديد من االقضايا الانسانية وتضعنا على تفاوض مع الكثير من ذكرياتنا ومشاهدتنا الطفولية،وهي تسمو لتعالج الهم الانساني من خلال مشهديات عايشها الطفل من بعيد وترك لنا المؤلف امر التأمل فيهااا ..كأن يقول:" كثيرون هم الين يصبحون وقادي قلوبهم وقد صاروا معوقين لكثرة ما حلموا"...

[Somaya El-refa'ee · Rating 5 out of 5]

" أبى مات و أمى فى كاليفورنيا "
هكذا يتمتم مارتان الصغير فى كل مرة يشعر فيها بالظلم و يحاول أن يبرر الشعور بالذنب المصاحب دوماً لهؤلاء الذين لم يحصلوا على الحنان الكافى قط .. فيغضبون .. ويدورون فى نفس الدوامة من الشعور بالذنب ثم الرثاء ثم التمسك الأبله بالأحلام .. والتقوقع فى أحلام يقظة لا تنتهى .. يؤثر ذلك بالطبع عل الواقع .. فيظلمون مرة الأخرى لتعود العجلة التى ترحم للعمل من جديد

لا حل لهؤلاء سوى قلب طيب يتفهم .. و هنا و على الرغم من حفيف كل هذه التنانير لا يحصل مارتان إلا على حب اثنين إينيز .. تلك الأخت العظيمة نحيلة الأطراف حولاء العينين .. المصدورة .. و التى تعطى الأطفال ما عجز عنه الأب .. و تجاهلته أم بلهاء .. لا ترى سوى الخياطة و مساحيق التجميل .. اينيز تموت فى بداية الرواية .. وتتركنى طوال الجزء الباقى اتساءل مع مارتان أين هى لتنقذه من هذا الإنعدام للحب الذى يجده فى كل مكان يذهب إليه

و الثانية .. هى .. طوبلة القامة التى تدير المأوى المصنوع من الحجر و الذى يحوى جميع الأنواع من عجزة و بلهاء و معاقين .. و لكنها تؤمن للجميع عيشة راضية .. فيكون هذا المأوى العجيب أفضل من كل تلك الأسر التى عاش نارتان فى كنفها ..
رواية رائعة
ندمت على أنى قرأتها بسرعة
ولكنى سأعود لقراءتها
بالتأكيد سأفعل

[Jenny Stjernström · Rating 2 out of 5]

I read this book as an assignment in Swedish class.
Being influenced by the snide comments of my classmates who clearly did not enjoy it, neither did I for a start. For a bunch of 16-year olds this might not have been our teachers best choice, however it is not that bad.
It's a very poetic book with lots of descriptions. It has a good story, but takes way to long to get to the point, or whatever it is this book wants. The end leaves a lot of loose ends, and I guess the least you can ask for in a boring long book is a good end, but not even that was given to the 32 16-year olds that were made into reading this.

[Ullagummans Läsgodis · Rating 1 out of 5]

Aldrig mer en Harry Martinson!

[Jakob Stone · Rating 4 out of 5]

”Av medelklass finns fyra slag. 1) med bildning och piano 2)med bildning men utan piano 3) utan bildning men med piano och 4) utan både bildning och piano. Familjen i Nite tillhörde grupp fyra”

[Matilda · Rating 5 out of 5]

Nu kom sommaren. Ända in på knutarna stod den, den fagraste på jorden. Tusenårseken Susanna blev tilldelad sin gröna schal, tog den och satte den längst upp som en peruk, nedtill förblev hon naken; en knotig och skrovlig Susanna i bad – vindarnas bad. Den svartglänsande ekoxen, stor som en tvål och svart som onyx företog en pilgrimsresa uppåt Susannas skrovliga bål, kom i solnedgången till en jättegren och böjde av åt väster. Så kom natten, men den var inte mörk, utan, som alla vet, bara dunkel med färger i. Den höll upp en näktergal på en kvist. Dess av skapelsen själver instiftade speldosa sjöng och sjöng för sig själver. Sedan fanns det självfallet öron som lyssnade därtill. Självfallet öron och självfallet sång. Folk gingo hem i natten. Folk gingo bort i natten. Natten talade till dem och blev deras egen tanke.

Martinsons språk är gott, rikt, bildligt och ibland nästan så att det blir pekoralt, men bara nästan. Jag ÄLSKAR det.

En kvinnas benrörelser får hennes kjol att dåna ”av vind, dovare, starkare än trädens sus”, en annan liknar en ”långgänglig mänsklig trana”, ett ormbitet lamm i en vrå låter som ”pojkens sorgsna visa på munspelet”. Människan och naturen vävs samman. Jag påminns om hur nära naturen vi levt en gång i tiden, då bönder plöjde åkrarna, pigorna mjölkade korna, och utauktionerade sockenbarn bar vattenok på sina späda små axlar. Något val hade de inte, det var Ödet och Lotten man tilldelats. Samtidigt som en fattig och desperat moder lämnade alla sina barn för ett liv i Amerika så stod även ett annat Sverige för dörren. Kvarngubben i den gamla mjölkvarnen blir utkonkurrerad av en ny motorkvarn. Eller - ”konkurrens kunde man inte tala om i det fallet. Man kunde snarare säga att Gud i sin nya elektriska nåd behagat hädankalla väderkvarnen Västra Möllan och satt den att stå som sin egen gravvård på kullen sin.”

Utöver att boken i sig är skriven med ett så rikt bildspråk, så lägger även Martinsons alterego och protagonist Martin märke till språkets makt och skiftningar. Det svärs i stugorna, medan den uppsalastudent som han en dag träffar på ”talar den högsta högsvenska som kan tänkas, det finaste stockholmska tal.” Martin blir nervös. Där sväljs inga ändelser som i Blekinges backstugor, av studenten talas rent och klart, en slags rikssvenska. Jag älskar hur alla karaktärer målas fram med sina egna dialekter, utan att i sig förfina eller förfula, det bidrar till att allt känns levande och nära, liksom mänskligt.

Mitt i denna vackra språkkonst kommer också små passager då jag skrattar till. Lille Martin möter den karga hårda vuxenvärlden som ett barn gör, och försöker tyda den så gott han kan.

Utan att Martin visste förlopp, utan att han visste ordet av, bodde de på en annan plats. ”Vi bor mycket enkelt nu”, sökte Inez förklara. Marken gungade till och det åskade ur jorden. ”Vi bor vid ett stenhuggeri”, sade hon.
– Vi har gjort konkurs.
– Får jag se den, bad Martin.
– Den kan man inte se, den finns inte.
I brist på annat tänkte sig Martin en korkskruv.

Men visst är det en sorglig historia, helt ofantligt deppig. Det är något speciellt med skildringar av barn som far illa och får stryk. Om det inte vore för hur välskrivet det var så hade jag nog inte pallat med allt. Särskilt mycket ljusglimtar är det inte frågan om, mer än den tröst som naturen i sig har att skänka lille Martin.

De kröp i fårorna på Norda gård. Hösten var vacker och människorna förstod inte att man behövde lite ömhet, en smekning över pannan, ett ord. Kort sagt lite ömhet som kunde ha gjort pojken tillgiven och hjälpt honom upp ur självmedlidandets vilsna gungflyliv.

Och med detta sagt så hamnar alltså ännu en historisk landsskildring kring sekelskifte högt på min topplista av dunderböcker! Harry Martinson lyckas med det sjuka att skriva både fängslande, sorgligt, vackert och betryggande på samma gång. Och så tänker jag på att det är samma författare som skrev Aniara 20 år senare. då STORKNAR jag, han var ett geni

Tack mamma för en jättebra 30-årspresent, jag älskade varje sekund och du känner till min boksmak på ett otroligt sätt

[Teø · Rating 4 out of 5]

Као што Сандел у "Алберте и Јакоб" на изванредан начин дочарава потешкоће женског лика с почетка 20. века, тако то исто ради Мартисон кроз доживљаје мушког лика. И Алберте и Јакоб су подједнако несрећни, а њихову тугу и усамљеност аутори успевају да прибележе на један присан начин, пружајући нам поглед у њихове животе свакодневно.

Мартин је пун меланхолије, осећа се као да је вишак. Он сасвим случајно постаје сироче након очеве смрти и мајкиног одласка у иностранство. Препуштен самом себи он пре свега трага за љубављу која му је од изузетног значаја за емотивни развој, коју не добија ни од кога. Сама последња реченица романа јесте климакс, где он добија информацију да је и девојка у коју је био заљубљен преминула.

Осећај усамљености и меланхолије Мартинсон диже на један виши ниво, успевши да кроз свакодневни живот прибележи те ситнице које на дете утичу у развоју и на кој начин лоше окружење може да утиче на индивуу, чак иако је у својству родитеља.

Мени лично тема није најблискија нити бих на основу синопсиса узела да је читам, али је толико маестрално написана да је заправо нисам испустила.

[Emma Nordin · Rating 3 out of 5]

“Den är skriven på oräkneliga sätt, utan kontinuitet, utan perspektiv, utan stil egentligen” (298) - Staffan Söderblom.

Söderblom har rätt, och boken är svårgenomtränglig och det finns en berättarvilja snarare än berättarglädje. Inget tycks ha någon betydelse, trots att det rör sig om en liten pojkes tragiska levnadsöde.

Den säger ändå något om svensk historia och det poetiska språket gör ändå att det blir en 3a och inte en 2a.

[Elin Hjelmestam · Rating 4 out of 5]

Hade naturligtvis höga förväntningar men är ändå golvad. Så vackert pråk och naturskildringar. Den här meningen fångar det tycker jag: "Han följde en stig som nästan bara var rötter, blanka som nygniden koppar som ständigt hölls putsad av kanande fötter och granbarrens fall och vandrande drivor."

[Aron Modig · Rating 3 out of 5]

Starkt intro men sedan rätt tråkig.

[Wiktor Bergsand · Rating 3 out of 5]

Boken är verkligen välskriven och Martins resa som barn i fattigsverige under det tidiga 1900-talet är en bra skildring av samhället samtidigt som barnperspektivet kommer nära känslor och upplevelser. Dessvärre tilltalar nog inte denna sortens för semi-biografiska verk just mig, men jag kan verkligen förstå att andra uppskattar berättarformen.