Fredagssträckläsning!
Jag läste den första boken om Mija Wadö (I rättvisans blod) med stor förtjusning och en känsla av att det här var väldigt bra... och kan bli ännu bättre framöver. Nu, efter andra boken, kan jag konstatera att oj, så rätt jag hade!
Jag brukar vara rätt bra på att räkna ut intrigen i deckare utgående från ledtrådarna som författaren strör ut i texten, men den här gången trodde jag bara att jag gjorde det. Eller jag kanske ska säja att jag delvis hade rätt, delvis lät mej luras av författarens villospår.
Jag uppskattade att få träffa Ronnie, Sara, Hasse och förstås Mija igen, även om jag saknade moster Beatrice, som skulle vara värd en egen bokserie nästan. Det var också intressant att få lite mer bakgrund till några av huvudpersonerna från förra boken. Miljöbeskrivningarna är så bra att jag har en film rullande i huvudet hela tiden medan jag läser - kan förstås också bero på att jag känner till platserna, Fjärdsändan, Stenparken, Karvat, Maxmo...
Nu får jag bara snällt vänta på nästa bok, för sista stycket i den här blev något av en intro till nästa Mija-fall. Eller?