Jag läste första boken om William Wistling, Nøkkelvitnet, 2013 och inhandlade Felicia forsvant 2016 för att läsa den. Men så träffade jag författaren på Svenska Deckarfestivalen i Sundsvall och han rekommenderade mig att läsa senare böcker i serien som han tyckte var bättre istället. Felicia forsvant blev stående i hyllan, men i år tog jag med den i min utmaning Finish that series.
Felicia forsvant är bra hederlig poliskrim. Jag gillar hur William Wistling porträtteras. Han är en polis med rättspatos som vill lösa brott och hjälpa människor. Hans svaga sida är att han prioriterar jobbet framför familjen, men han känns genuin. Och det är sådana poliser jag vill läsa om, som faktiskt är som poliser är och ska vara. Jørn Lier Horst är själv polis, så beskrivningarna av polisarbete räknar jag med är autentiska. De känns så.
Felicia forsvant är inte direkt en bladvändare, den är mer eftertänksam. Men den är lättläst, och jag tycker om att läsa den, så läsningen gick fort. Mysteriet är spännande och välutformat. De dubbla tidslinjerna, med två försvunna kvinnor, en för länge sedan och en i nutid fungerar väl. Det är en bra balans mellan polisarbetet, de misstänkta och William Wisting för att historien ska drivas framåt.
Redan när jag såg titeln på boken associerade jag till Cornelis Vreeswijks Felicia adjö, som ju börjar med raden ”Felicia försvann, kan någon säga hur”. Den dyker faktiskt upp i boken, en sådan detalj som jag gillar. Men annars verkar de inte ha någon koppling.
Serien om William Wistling fanns inte översatt från början när jag köpte de första böckerna i serien, men nu ser jag att de faktiskt finns (sen 2022)! Nästa bok jag har i serien (på norska) är Katharinakoden, som är del nr 12, och den är med i min utmaning så den blir läst i år. Det ska bli intressant att se om det fungerar att göra ett sådant hopp eller om jag kommer att vilja läsa del 3, När havet stilnar. Totalt finns det 18 delar i serien.
Betyg: 4