What do you think?
Rate this book
Den blå tvålen: Romanen och konsten att göra saker och ting synliga
En romanförfattare påpekar för första gången i den västerländska litteraturens historia att tvålen i ett visst sovrum är blå. Vad betyder det? I sin originella bok visar Sara Danius att den urgamla konsten att göra saker och ting synliga tar en radikalt ny vändning på 1800-talet. Det handlar om hur romankonsten slår upp fönsterluckorna mot världen och lär sig att se. Danius anlägger ett nytt och annorlunda perspektiv på realismen, den mest skandalösa av strömningar, och beskriver hur romankonsten bryter sig ur idealism och stiltvång. Realismen vill visa verkligheten sådan den är, inte hur den borde vara. Längst fram på scenen står realismens klassiker, nu i ny och fräck belysning: Stendhal, Balzac och Flaubert. Fonden utgörs av en modern värld som ropar på att åskådliggöras. Urbanisering. Dagspressens expansion. Mode. Syndafloden av trycksaker. Varusamhällets genombrott. Bokens rika bildmaterial illustrerar tidens visuella överflöd och bildar en anslående bakgrund till det synligas uppkomst i litteraturen. Romanen speglar inte världen. Den gör den synlig - som aldrig förr. Det är ett led i den demokratiseringsprocess som inleddes med franska revolutionen. Romanen blir till en världslig angelägenhet, innan sociologin, etnologin och psykologin ens är påtänkta. Hädanefter är den full av nyheter: blå tvålar, grumliga speglar, manligt mode, egensinniga kvinnor, fladdrande hattband, stekta njurar till frukost...
- GenresNonfiction
431 pages, Paperback
First published April 30, 2013
10 people are currently reading
162 people want to read
About the author
Sara Danius
22 books19 followersSara Danius was a Swedish scholar of literature and aesthetics. Danius is Professor of Aesthetics at Södertörn University and Docent of Literature at Uppsala University.
On June 1, 2015 Danius took over the post as permanent secretary of the Swedish Academy from Peter Englund.
On June 1, 2015 Danius took over the post as permanent secretary of the Swedish Academy from Peter Englund.
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 3 of 3 reviews
May 2, 2021
Sara Danius har en förmåga att väcka intresse för litteratur. Så var fallet i de essäer hon skrev genom livet, delvis samlade i Husmoderns död och andra texter (Bonnier, 2014), och så är fallet med Den blå tvålen (Bonnier, 2013). Finns det någon skönlitterär genre som väcker motstånd hos mig så är det den franska realismen – inte minst på grund av dess oändliga beskrivningar av det yttre. Med Den blå tvålen lyckas Danius återuppliva mitt intresse för genren genom att visa hur beskrivningarna är del av ett program: att göra världen synlig.
Danius tar sin utgångspunkt i en blå tvål som ligger i ett sovrum i Flauberts novell ”Ett enkelt hjärta”. Denna tvål har ingen betydelse för handlingen, men den har betydelse som litteraturhistorisk händelse: den synliggör hur den realistiska bilden tar plats i litteraturen. Härifrån tar oss Danius med på en resa genom tre författarskap: Stendhals, Balzacs och Flauberts, för att följa det visuellas roll i deras verk.
Realismen uppkom inte minst som en motpol till idealismen. Som sådan föresatte den sig att visa världen som den var, inte som den borde vara. Verkligheten skulle dessutom återges så direkt och exakt som möjligt, utan allegorier och liknelser: en tvål var en tvål, inget annat. Och fanns en annan betydelse, så kunde den härledas ur samhället och dess koder. Balzac tröttnade till exempel inte på att visa hur modet i alla dess detaljer och skiftningar utgjorde ett eget betydelsesystem.
Denna nya kärlek till tingen och till ytan kom sig inte av en ökad närhet till det tingsliga. Danius nämner filosofen Adorno, som hävdade att realismens strävan till närhet gentemot världen uppstod som ett försök att överbrygga en klyfta, som ett resultat av verklighetsförlust. Världen hade blivit svårare att greppa; realismen använder språket för att hålla den fast:
Hos Stendhal — som kanske snarast hör till realismens förstadier — har ytan med identitet att göra; med tesen att identitet (vara) är något man kan ikläda sig (göra) förflyttar författaren varat från människans inre till hennes yttre och synliggör samtidigt gapet mellan utseende och samhällelig status. I 1800-talets alltmer socialt mobila samhälle kan framgång nås genom imitation.
Hos den fullfjädrade realisten Balzac finns inte längre någon inre identitet skild från den yttre. Människan är som lagren på en lök, kläderna hennes andra natur. Detta medför att världen är läsbar utifrån och in; varje detalj i kravatten är en kod för vad för slags människa vi har framför oss.
Flaubert är den författare av de tre som Danius behandlar mest utförligt (och ibland upprepar sig exemplen litet väl mycket). Hos honom ger handlingen till sist helt vika för visuella ”intryck”. Dessa med språket fasthållna impression[s], som redan Proust menade behärska Flauberts berättande, utgör autonoma bilder (Danius kallar dem ”bildrum”). De har ett absolut egenvärde; de är inte fönster som öppnar sig mot ett större perspektiv, utan tvådimensionella bilder som framhäver sin egen bildmässighet. Människorna i dessa bilder gör inte mycket: de betraktar och blir betraktade. Snarare är det textilier, händer och ljussken som uppträder som subjekt, med den enda rollen att frammana bilden.
Flaubert driver realismens strävan att greppa världen till sin spets. Vad han vill åstadkomma är bokstavlighet; han vill få fram världen som den framstår och försöker fullända det mest gestaltande av uttryck — bilden — för att uppnå ”ett verklighetsavtryck som en språklig framställning strängt taget aldrig kan få till” (s. 324). Häri ligger realismens ”skandal”. Trots all konkretion är det nämligen inte världen vi ser, utan just bilder av världen. Inte minst tydligt blir det hos Flaubert, vars språkligt inramade klichéer, där ljus och tyg utgör de mest framträdande subjekten, erinrar om impressionismens visuella experiment.
Den största behållningen av att läsa Danius ligger i hennes behandling av språket. Hon är en stilist av rang, och hennes försök att synliggöra realismens synliggörande av världen håller fast läsaren inte så mycket på grund av de exempel hon citerar, utan tack vare deras språkliga inramning.
Danius tar sin utgångspunkt i en blå tvål som ligger i ett sovrum i Flauberts novell ”Ett enkelt hjärta”. Denna tvål har ingen betydelse för handlingen, men den har betydelse som litteraturhistorisk händelse: den synliggör hur den realistiska bilden tar plats i litteraturen. Härifrån tar oss Danius med på en resa genom tre författarskap: Stendhals, Balzacs och Flauberts, för att följa det visuellas roll i deras verk.
Realismen uppkom inte minst som en motpol till idealismen. Som sådan föresatte den sig att visa världen som den var, inte som den borde vara. Verkligheten skulle dessutom återges så direkt och exakt som möjligt, utan allegorier och liknelser: en tvål var en tvål, inget annat. Och fanns en annan betydelse, så kunde den härledas ur samhället och dess koder. Balzac tröttnade till exempel inte på att visa hur modet i alla dess detaljer och skiftningar utgjorde ett eget betydelsesystem.
Denna nya kärlek till tingen och till ytan kom sig inte av en ökad närhet till det tingsliga. Danius nämner filosofen Adorno, som hävdade att realismens strävan till närhet gentemot världen uppstod som ett försök att överbrygga en klyfta, som ett resultat av verklighetsförlust. Världen hade blivit svårare att greppa; realismen använder språket för att hålla den fast:
Hos Stendhal — som kanske snarast hör till realismens förstadier — har ytan med identitet att göra; med tesen att identitet (vara) är något man kan ikläda sig (göra) förflyttar författaren varat från människans inre till hennes yttre och synliggör samtidigt gapet mellan utseende och samhällelig status. I 1800-talets alltmer socialt mobila samhälle kan framgång nås genom imitation.
Hos den fullfjädrade realisten Balzac finns inte längre någon inre identitet skild från den yttre. Människan är som lagren på en lök, kläderna hennes andra natur. Detta medför att världen är läsbar utifrån och in; varje detalj i kravatten är en kod för vad för slags människa vi har framför oss.
Flaubert är den författare av de tre som Danius behandlar mest utförligt (och ibland upprepar sig exemplen litet väl mycket). Hos honom ger handlingen till sist helt vika för visuella ”intryck”. Dessa med språket fasthållna impression[s], som redan Proust menade behärska Flauberts berättande, utgör autonoma bilder (Danius kallar dem ”bildrum”). De har ett absolut egenvärde; de är inte fönster som öppnar sig mot ett större perspektiv, utan tvådimensionella bilder som framhäver sin egen bildmässighet. Människorna i dessa bilder gör inte mycket: de betraktar och blir betraktade. Snarare är det textilier, händer och ljussken som uppträder som subjekt, med den enda rollen att frammana bilden.
Flaubert driver realismens strävan att greppa världen till sin spets. Vad han vill åstadkomma är bokstavlighet; han vill få fram världen som den framstår och försöker fullända det mest gestaltande av uttryck — bilden — för att uppnå ”ett verklighetsavtryck som en språklig framställning strängt taget aldrig kan få till” (s. 324). Häri ligger realismens ”skandal”. Trots all konkretion är det nämligen inte världen vi ser, utan just bilder av världen. Inte minst tydligt blir det hos Flaubert, vars språkligt inramade klichéer, där ljus och tyg utgör de mest framträdande subjekten, erinrar om impressionismens visuella experiment.
Den största behållningen av att läsa Danius ligger i hennes behandling av språket. Hon är en stilist av rang, och hennes försök att synliggöra realismens synliggörande av världen håller fast läsaren inte så mycket på grund av de exempel hon citerar, utan tack vare deras språkliga inramning.
Read
March 31, 2023Läst två sidor. Ingen roman. Bokcirkelbok
Displaying 1 - 3 of 3 reviews