What do you think?
Rate this book
Mitt positiva liv
"Hej. Jag heter Andreas Lundstedt och jag har hiv.
Under en lång tid var det en skamfylld smärta jag inte ens vågade dela med mina närmaste. En hemlighet som följde mig på schlagerscenerna, genom de glammiga discoåren när jag turnerade världen runt med Alcazar och under de destruktiva nätterna när jag gjorde allt för att fly från mig själv och min mörka medpassagerare.
Tills lögnerna till slut blev för tunga att bära och allt kraschade.
Jag hade nått min botten och insåg att om jag ville leva måste jag sluta skämmas och börja resan mot att acceptera och älska mitt liv. Och mitt hiv."
Under en lång tid var det en skamfylld smärta jag inte ens vågade dela med mina närmaste. En hemlighet som följde mig på schlagerscenerna, genom de glammiga discoåren när jag turnerade världen runt med Alcazar och under de destruktiva nätterna när jag gjorde allt för att fly från mig själv och min mörka medpassagerare.
Tills lögnerna till slut blev för tunga att bära och allt kraschade.
Jag hade nått min botten och insåg att om jag ville leva måste jag sluta skämmas och börja resan mot att acceptera och älska mitt liv. Och mitt hiv."
261 pages, Paperback
First published August 1, 2012
1 person is currently reading
33 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 11 of 11 reviews
July 8, 2019
En bok som engagerar, mycket läsvärd och ger en förståelse hur det är att vara HIV-smittad. Och vara en offentlig person.
Andreas berättar öppenhjärtigt om sitt liv. Från barndomen i Knivsta, som ung och homosexuell och tiden med Alcazar och sitt drogmissbruk.
Sedan slutet på 90-talet lever han med HIV, men det tog många år av vånda innan han till slut vågade berätta. Sitt drogmissbruk beror till stor del på att få slippa tänka på HIV-Stina som han kallar sin sjukdom.
Andreas berättar öppenhjärtigt om sitt liv. Från barndomen i Knivsta, som ung och homosexuell och tiden med Alcazar och sitt drogmissbruk.
Sedan slutet på 90-talet lever han med HIV, men det tog många år av vånda innan han till slut vågade berätta. Sitt drogmissbruk beror till stor del på att få slippa tänka på HIV-Stina som han kallar sin sjukdom.
April 25, 2013
En fantastisk självbiografi - som jag sträckläste mig igenom på ett par timmar. Den är väldigt gripande, och visar hur en hiv-smittad lever ur ett helt nytt perspektiv. Boken är allvarsam, komisk och fångande, och Andreas Lundstedt verkar vara en så himla bra människa. En helt fantastisk bok som alla borde läsa (tummen upp till det sista kapitlet - "Hiv for dummies").
August 14, 2013
Stundvis lysande, men emellanåt lite för mycket offerkofta som försök att bortförklara en lång rad knarkorgier.
October 16, 2022
jag kanske inte riktigt hade förstått att den här boken handlade så mycket om knark
May 25, 2024
Lyssnade på boken och älskar Andreas som uppläsare. Upplever dock boken som lite hackig och oklar bitvis. Saknar röd tråd som binder ihop delarna.
March 31, 2024
Bara läs den! Så bra
June 30, 2016
Denna bok inhandlades av mig för att fortsätta på temat från ”Torka aldrig tårar”-sviten, där vi i Gardells svit lär oss om utbrottet fungerar denna bok som en annan sorts upplysning: hur är det att leva med HIV i dagens Sverige. För det går alldeles utmärkt, vården av den fysiska smittan HIV har kommit långt och det finns inget som säger att en HIV-smittad person kommer att dö i förtid i Sverige.
Det som berättas i boken är att även om vården är mycket bra för att behandla den fysiska delen av denna sjukdom så förstår jag snabbt att detsamma inte gäller för den psykiska delen av sjukdomen (vilket jag är medveten om gäller för många sjukdomar, inklusive psykiska). Vid läkarbesöket tas blodvärden, mediciner diskuteras, nya recept skrivs ut, men aldrig någonsin frågade någon Andreas hur han mådde, vilket uppenbart inte är bra. Att ha en stigmatiserad sjukdom är inte lätt, ännu mindre som offentlig person, vilket leder till den onda cirkeln att sjukdomen fortsätter att vara stigmatiserad. Det är modigt att skriva en sån här bok, men samtidigt verkar det vara smusslandet som är det stigmatiserande, nu bryr sig få.
Att läsa om självdestruktivitet är jobbigt. Att bara stå vid sidlinjen och se när någon saboterar och förstör sig själv utan att inte kunna göra något. Det slutade bra i detta fall, men hade lika gärna kunnat sluta helt annorlunda – och gör det säkert i många fall. En sak som har slått mig på Facebook ibland och även i detta fall är att Andreas lider även han av fördomar, fördomar mot hur han tror hur andra ska reagera. Det är dessa fördomar som driver honom i fördärvet, vilket gör större skada än själva viruset.
Det är en nyttig bok, men som motpol hade jag även velat läsa en bok om HIV som inte är så självdestruktiv, de historierna finns också! För även om syftet är att ta bort stigmat så visar den att författaren själv har känt samma sak om sig själv. Kanske en uppföljare med distans till offentliggörandet, till boken, till omgivningen. En bok där vanligheten får ta över, en bok om att leva med HIV, denna bok handlar inte riktigt om det. Samtidigt, tänker jag, det kanske blir tråkigt?
Det som berättas i boken är att även om vården är mycket bra för att behandla den fysiska delen av denna sjukdom så förstår jag snabbt att detsamma inte gäller för den psykiska delen av sjukdomen (vilket jag är medveten om gäller för många sjukdomar, inklusive psykiska). Vid läkarbesöket tas blodvärden, mediciner diskuteras, nya recept skrivs ut, men aldrig någonsin frågade någon Andreas hur han mådde, vilket uppenbart inte är bra. Att ha en stigmatiserad sjukdom är inte lätt, ännu mindre som offentlig person, vilket leder till den onda cirkeln att sjukdomen fortsätter att vara stigmatiserad. Det är modigt att skriva en sån här bok, men samtidigt verkar det vara smusslandet som är det stigmatiserande, nu bryr sig få.
Att läsa om självdestruktivitet är jobbigt. Att bara stå vid sidlinjen och se när någon saboterar och förstör sig själv utan att inte kunna göra något. Det slutade bra i detta fall, men hade lika gärna kunnat sluta helt annorlunda – och gör det säkert i många fall. En sak som har slått mig på Facebook ibland och även i detta fall är att Andreas lider även han av fördomar, fördomar mot hur han tror hur andra ska reagera. Det är dessa fördomar som driver honom i fördärvet, vilket gör större skada än själva viruset.
Det är en nyttig bok, men som motpol hade jag även velat läsa en bok om HIV som inte är så självdestruktiv, de historierna finns också! För även om syftet är att ta bort stigmat så visar den att författaren själv har känt samma sak om sig själv. Kanske en uppföljare med distans till offentliggörandet, till boken, till omgivningen. En bok där vanligheten får ta över, en bok om att leva med HIV, denna bok handlar inte riktigt om det. Samtidigt, tänker jag, det kanske blir tråkigt?
November 24, 2012
Gripande och personlig.
April 11, 2013
Mycket ärlig!
August 22, 2013
En ärlig och öppen bok!
October 6, 2020
Läsvärd. Belyser viktiga ämnen.
Displaying 1 - 11 of 11 reviews