Den sista myten är en bok om dramaturgi och evolutionspsykologi, löst ihopsatt med ett skönlitterärt ramverk. Historien kretsar kring en författare som, efter ett anonymt telefonsamtal, blir ombedd att skriva en biografi om en nyligen avliden regissör. Majoriteten av boken består sedan av författarens arbete med biografin och genomläsningen av regissörens många dagböcker. Dessa dagböcker är fyllda av teoretiserande kring makro- och mikrodramaturgi och frågeställningar om mänsklig psykologi—huruvida vi styrs av vår biologi, vår omgivning, eller en kombination av båda.
Problemet är att idéerna om mänsklig psykologi tar över så mycket att handlingen mest känns som en bisak. Till slut känns det som att jag läser en fackbok snarare än en roman. Kanske hade det funkat om bokens idéer verkligen intresserade mig, men tyvärr är så inte fallet. Oavsett om vår psykologi är inpräntad i vårt DNA eller formas av vår omgivning, så känns ett svar på den frågan rätt irrelevant för mig.
Sigge Eklund är tyvärr mer intresserad av att presentera sina teorier än att utveckla en fängslande berättelse, vilket gör att boken i slutänden känns lite torr och överintellektuell. Som roman betraktad saknar Den sista myten både driv och djup, och lämnar mig tyvärr ganska oberörd.