Grottmannen

by Sven Delblanc

Swedish

327 pages, Hardcover

First published January 1, 1977

About the author

Swedish author and professor of literature, buried in Hammarby kyrkogård in Uppsala, Sweden.

'In Sweden Delblanc is considered one of the foremost Swedish authors of the later half of the twentieth century, yet in English-speaking countries he is almost unknown.' (from: Wikipedia)

Reviews

[Eva · Rating 3 out of 5]

Oj, den här är svårt att betygsätta, för mig slår den mellan 1 stjärna, med avsnitt som inte passar ihop, till korta ögonblick av insikter som når uppåt 3,5 stjärnor. Jag ger den tre för att den helt klart är ett barn av sin tid, 1970-talet. På ett sätt är den en manlig variant av 'bekännelseroman', som man på den tiden kallade många kvinnors romaner. Det socialrealistiska stod på schemat, och kvinnors texter tolkades ofta som rena självbekännelser, inte som skapad fiktion. Ökad invandring ledde till ökad rasism. En av sakerna jag retar mig på är den fördomsfulla bild som romanen ger på de 'italienska invandrarna', trots att familjen i romanen har en blandning av rötter från Sverige, Danmark, Italien. Däremot känns det språkliga tillskottet av italienska i texten mycket äkta. Huvudperson, och till stor del berättare, är Sebastian Delfine, vars efternamn kan översättas från italienska som 'Av slutet', och han upplever sig också som den siste mannen av sin släkt.

Romanen har några rottrådar tillbaka till Hedeby-serien, som väl leker lite mer Delblancs eget ursprung. Den tilldrog sig på 30-40-talet, medan 'Grottmannen' är mer nutida 1970-tal, med återblickar till 60-talet, kanske även lite 50-tal. Man kan ju också notera likheten mellan huvudpersonens och författarens efternamn. Delblancs släkt har ju också ett blandade rötter, mellan sydfranskt, tyskt, kanadensiskt och svenskt. Men närmare likheter än rent principiellt ska man nog inte vänta sig, precis som med 'kvinnliga bekännelseromaner'.

Däremot väver sig in i berättelsen en skarp satir över svensk kulturpyramid på 1970-talet, och där börjar det likna en nyckelroman, där många kända förnamn skrivs ut, så får man tänka vad man vill. Den mest 'hatade' personen i texten kallas 'Alex Sheitahn', och här känns Delblancs frustration mycket påtaglig. Tonen kring Alex är mycket misogyn och jag får obehagliga vibbar som liknar skandalen kring Svenska Akademin i slutet av 2010-talet, men som haft rötter långt tillbaka. Obehagligt.

Kan ju inte säga att bokens sätt att beskriva passion och kärlek är särskilt insiktsfull, utan snarare handlar om all vånda som uppstod i 1960-70-talets försök att bryta gamla regler kring människors sexualitet och alla misstag som uppstod när man bröt upp gamla regler med våldsamt tempo och mer styrt av egoism, snarare än äkta känslor.

[Stefan Salonen · Rating 1 out of 5]

Totalt nonsens, en självcentrerad Odyssé genom ett liv utan mening.