What do you think?
Rate this book
Livets ax
Livets ax är den storartade och skakande berättelsen om en händelserik och grym barndom, utspelad på Kanadas veteprärie och en gård i Sörmland. En hård och hänsynslös far, en ömsint och olycklig mor och ett tungt släktarv präglade den ovanlige och begåvade pojkens uppväxt.
233 pages, Hardcover
First published January 1, 1991
79 people want to read
About the author
Sven Delblanc
76 books5 followersSwedish author and professor of literature, buried in Hammarby kyrkogård in Uppsala, Sweden.
'In Sweden Delblanc is considered one of the foremost Swedish authors of the later half of the twentieth century, yet in English-speaking countries he is almost unknown.' (from: Wikipedia)
'In Sweden Delblanc is considered one of the foremost Swedish authors of the later half of the twentieth century, yet in English-speaking countries he is almost unknown.' (from: Wikipedia)
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 4 of 4 reviews
February 20, 2022
När Sven Delblanc var liten drömde han om att förvandlas till sten, för att sten inget känner hur den än behandlas.
Det här är en öppenhjärtig självbiografi med fantastiskt fint språk som jag tror kommer finnas kvar hos mig.
”Inneslutna i jagets fängelse är vi ensamma om våra minnen. Det lilla vi äger gemensamt minns vi så olika.”
Med en lyrisk prosa som alluderar vackert på bibeln och grekiska mytologi berättar Sven Delblac om sin vidriga uppväxt. Det är en väldigt privat berättelse som författaren i sitt efterord erkänner som pinsam att publicera. Han dröjde också flera år med att publicera den.
Ju fler böcker jag läser desto mer ointresserad blir jag av huruvida en roman är självbiografisk eller skönlitterär. Jag finner det närmast komiskt när en författare gör anspråk på att skriva sant. Minnet är bedrägligt och sanningen är inte objektiv. ”Subjektiviteten är sanning”, hävdar filosofen Kierkegaard. Jag menar att allt i det skrivna ordet kan betraktas som autofiktion. Att skriva om ”sitt jag” skiljer sig egentligen inte nämnvärt från att skriva fram världen, allt skrivande kommer ur och filtreras genom författarens jag. Ett bra konstverk bör dock hänvisa till ett liv bortom konstnären och inom oss, något som fanns där omedvetet redan innan vi tog del av verket. Ett bra verk är alltså ofullbordat tills läsaren fullbordar det. Proust skriver: ”Författarens verk är ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa henne att urskilja det som hon utan boken kanske inte skulle ha sett hos sig själv.” Ett verk som har förmågan att beröra och väcka läsarens tankar är av godo oavsett om det behandlar ett jag som ligger uttalat nära författaren eller inte, tycker jag.
”Om jag utrustats med en smula språklig talang borde den utnyttjas till annat än detta: att ännu vid ålderdomens gräns sitta fjättrad vid det förflutnas brunn, blicka ner på dessa osälla, krälande varelser, som förtär sig själva och varandra, mumla, berätta, skrika av smärtsamma minnen.”
Tiden flyr, men den lämnar skuggor efter sig, aldrig har jag känt det så tydligt som när jag läser Livets ax.
Det är 30-tal, depression och mellankrigstid när Sven Delblanc föds. Hans ”pappa” – ett epitet han inte förtjänar – beskrivs som vilde och demon. Mor och systrar står tillsammans med det blommande körsbärsträdet för positiva livsvärden. Pappans despotism lär sonen att den starkaste bestämmer, att människan är människans varg. Gud är starkare än människorna, männen är starkare än kvinnorna, föräldrarna är starkare än barnen, barnen är starkare än djuren. Som pojk kissar han på sig och blir mobbad tills han gör det enda möjliga – slår tillbaka och kränker andra som står lägre i hierarkin. Det kanske mest tragiska med att vara utsatt är att det också gör honom till bödel. När barnet växer upp och är fri från mobbarna kvarstår inte bara skammen över att varit utstött utan också skulden över egna oförätter.
”Att ständigt vänta på stryk är värre än att spöas.”
Det är oerhört spännande att förflyttas till en tid där ”hårt arbete fick kvinnosvetten att bryta fram ur ludna armhålor så männen drog tungt efter andan”. Men mest är tungt och sorgligt. Hans ord ”Kom tystnad, kom!” griper riktigt tag i mig eftersom tystnaden verkligen kom året efter boken publicerades. Hans 61-åriga liv tycks ha varit mycket svårt vilket resulterade i en pessimistisk livssyn och säkerligen också till att han blev författare.
Han berättar om hur skräcken för kvinnokönet och manlighetens skuld tyngde honom i takt med att han utvecklade sin sexualitet, vilket får mig att fundera kring förhållandet mellan kön, sex, offer och förövare. Och vad det egentligen innebär att vara stark.
Jag har antagit en utmaning tillsammans med Mösstanten och Kicki att läsa alla böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Det är 33 böcker utgivna mellan 1989 och 2021. Livets ax vann 1991. För mig återstår det nu två böcker att läsa (se lista).
Det här är en öppenhjärtig självbiografi med fantastiskt fint språk som jag tror kommer finnas kvar hos mig.
”Inneslutna i jagets fängelse är vi ensamma om våra minnen. Det lilla vi äger gemensamt minns vi så olika.”
Med en lyrisk prosa som alluderar vackert på bibeln och grekiska mytologi berättar Sven Delblac om sin vidriga uppväxt. Det är en väldigt privat berättelse som författaren i sitt efterord erkänner som pinsam att publicera. Han dröjde också flera år med att publicera den.
Ju fler böcker jag läser desto mer ointresserad blir jag av huruvida en roman är självbiografisk eller skönlitterär. Jag finner det närmast komiskt när en författare gör anspråk på att skriva sant. Minnet är bedrägligt och sanningen är inte objektiv. ”Subjektiviteten är sanning”, hävdar filosofen Kierkegaard. Jag menar att allt i det skrivna ordet kan betraktas som autofiktion. Att skriva om ”sitt jag” skiljer sig egentligen inte nämnvärt från att skriva fram världen, allt skrivande kommer ur och filtreras genom författarens jag. Ett bra konstverk bör dock hänvisa till ett liv bortom konstnären och inom oss, något som fanns där omedvetet redan innan vi tog del av verket. Ett bra verk är alltså ofullbordat tills läsaren fullbordar det. Proust skriver: ”Författarens verk är ett slags optiskt instrument som erbjuds läsaren för att hjälpa henne att urskilja det som hon utan boken kanske inte skulle ha sett hos sig själv.” Ett verk som har förmågan att beröra och väcka läsarens tankar är av godo oavsett om det behandlar ett jag som ligger uttalat nära författaren eller inte, tycker jag.
”Om jag utrustats med en smula språklig talang borde den utnyttjas till annat än detta: att ännu vid ålderdomens gräns sitta fjättrad vid det förflutnas brunn, blicka ner på dessa osälla, krälande varelser, som förtär sig själva och varandra, mumla, berätta, skrika av smärtsamma minnen.”
Tiden flyr, men den lämnar skuggor efter sig, aldrig har jag känt det så tydligt som när jag läser Livets ax.
Det är 30-tal, depression och mellankrigstid när Sven Delblanc föds. Hans ”pappa” – ett epitet han inte förtjänar – beskrivs som vilde och demon. Mor och systrar står tillsammans med det blommande körsbärsträdet för positiva livsvärden. Pappans despotism lär sonen att den starkaste bestämmer, att människan är människans varg. Gud är starkare än människorna, männen är starkare än kvinnorna, föräldrarna är starkare än barnen, barnen är starkare än djuren. Som pojk kissar han på sig och blir mobbad tills han gör det enda möjliga – slår tillbaka och kränker andra som står lägre i hierarkin. Det kanske mest tragiska med att vara utsatt är att det också gör honom till bödel. När barnet växer upp och är fri från mobbarna kvarstår inte bara skammen över att varit utstött utan också skulden över egna oförätter.
”Att ständigt vänta på stryk är värre än att spöas.”
Det är oerhört spännande att förflyttas till en tid där ”hårt arbete fick kvinnosvetten att bryta fram ur ludna armhålor så männen drog tungt efter andan”. Men mest är tungt och sorgligt. Hans ord ”Kom tystnad, kom!” griper riktigt tag i mig eftersom tystnaden verkligen kom året efter boken publicerades. Hans 61-åriga liv tycks ha varit mycket svårt vilket resulterade i en pessimistisk livssyn och säkerligen också till att han blev författare.
Han berättar om hur skräcken för kvinnokönet och manlighetens skuld tyngde honom i takt med att han utvecklade sin sexualitet, vilket får mig att fundera kring förhållandet mellan kön, sex, offer och förövare. Och vad det egentligen innebär att vara stark.
Jag har antagit en utmaning tillsammans med Mösstanten och Kicki att läsa alla böcker som vunnit Augustpriset i kategorin skönlitteratur. Det är 33 böcker utgivna mellan 1989 och 2021. Livets ax vann 1991. För mig återstår det nu två böcker att läsa (se lista).
October 8, 2015
Underbar bok. Farligt nära en femma.
June 3, 2024
En jävlig barndom bra berättad. Ett rikt språk där starka känslor bubblar under en välformulerad och ofta rätt strikt, nästan gammalmodig, yta.
June 18, 2022
Välförtjänst Augustprisvinnare. Sven Delblancs barndomsminnen, är en blandning av prosapoetiska ögonblick, främst från naturen, och återhållen vrede över faderns tyranni. Och mobbing av alla slag i skola och samhälle.
Äntligen blir hela författarskapet begripligt. Till skillnad från den rena fiktionen, som ofta tycks använda upprepningar som ren utfyllnad, är här varje upprepning väl motiverad. Här berättas också om flykten in i fantasin, med kärlek och vänskap, som var fantasi men i Samuelserien fick bli verkliga karaktärer.
Men viktigast av allt är hur han hela livet brottats med sina metafysiska erfarenheter, som han vägrar att kalla metafysiska. Hans liv tilldrog sig under det svåra 1900-talet, det maximalt dualistiska, med krig och tyranni, förintelser, allt det groteska i den s.k. 'verkligheten' vs. den outsägliga friden i den uppenbarat meditativa tillstånd som infann sig som en nåd i barndomens svåra situationer. Vissheten om all-enheten i de högre dimensionerna, gjorde att han upplevde 'livet' som så groteskt, och omöjligheten att uttrycka det outsägliga, gör att hans texter ofta förföll åt burleskt groteskeri.
Delblancs liv dominerades av den svart-vita dualismen. Det dualistiska tyranniets fall har bara börjat, det inleddes med Berlinmurens fall, november 1989. Första versionen av 'Livets ax' skrevs enligt efterskriften 1988, men föreföll honom då 'alltför pinsam att publicera'. Han arbetade vidare på texten 1990, kanske var hoppet på väg?
Äntligen blir hela författarskapet begripligt. Till skillnad från den rena fiktionen, som ofta tycks använda upprepningar som ren utfyllnad, är här varje upprepning väl motiverad. Här berättas också om flykten in i fantasin, med kärlek och vänskap, som var fantasi men i Samuelserien fick bli verkliga karaktärer.
Men viktigast av allt är hur han hela livet brottats med sina metafysiska erfarenheter, som han vägrar att kalla metafysiska. Hans liv tilldrog sig under det svåra 1900-talet, det maximalt dualistiska, med krig och tyranni, förintelser, allt det groteska i den s.k. 'verkligheten' vs. den outsägliga friden i den uppenbarat meditativa tillstånd som infann sig som en nåd i barndomens svåra situationer. Vissheten om all-enheten i de högre dimensionerna, gjorde att han upplevde 'livet' som så groteskt, och omöjligheten att uttrycka det outsägliga, gör att hans texter ofta förföll åt burleskt groteskeri.
Delblancs liv dominerades av den svart-vita dualismen. Det dualistiska tyranniets fall har bara börjat, det inleddes med Berlinmurens fall, november 1989. Första versionen av 'Livets ax' skrevs enligt efterskriften 1988, men föreföll honom då 'alltför pinsam att publicera'. Han arbetade vidare på texten 1990, kanske var hoppet på väg?
Displaying 1 - 4 of 4 reviews