I boken skildrar Lisbeth Pipping på ett gripande och personligt sätt sin uppväxt med en utvecklingsstörd mamma. En uppväxt som präglades av misär, omsorgsvikt och kärlekslöshet. I gamla journaler och i intervjuer med socialarbetare och lärare söker hon svar på frågan varför samhället inte gjorde något, trots att många såg att hon och hennes systrar for illa. Men Lisbeth förmedlar också hopp och optimism. Trots svårast möjliga utgångsläge kunde hon vända sina villkor och skapa sig ett bra liv. En bok för sjukvårdspersonal, lärare, socialarbetare och andra som i sitt arbete möter barn som far illa.
Detta blev en sträckläsning, gick ej att lägga ner överhuvudtaget. Baserad på författarens barndom och uppväxten med en lätt utvecklingsstörd mamma som inte klarar av vardagen (till o med det är en underdrift, hon klarar inte av någonting). Får en att fundera över vad som ska prioriteras: en människas rätt till att ha barn, eller barnens rätt att få en trygg uppväxt. Jättebra bok, rekommenderar starkt. Speciellt om man ska arbeta med barn. Belyser hur viktigt det är att vuxna i närheten kan se röda flaggor när något inte står rätt till.
TW: boken behandlar barnmisshandel av alla sorter: slag, svält, dränkning, övergrepp, våldtäkt och mera.
Det här är en otroligt gripande och hjärtskärande skildring av författarinnans uppväxt som dotter till en utvecklingsstörd mamma. Det handlar om en fruktansvärd utsatthet, om misär, vanvård, mobbing, sexuella övergrepp, våld och ett samhälleligt skyddsnät som gång på gång brister. Berättelsen går rakt in i hjärtat. Jag lyssnade på den som ljudbok och jag tror jag grät första gången mindre än en timme in i boken. Väldigt modig och viktig berättelse, som trycker på att stärka barnperspektivet och att barns omgivning inte kan blunda när man anar att någonting är fel. Lisbeth Pipping skildrar även att det går att överleva och göra någonting positivt av sina upplevelser. Har haft äran att se henne föreläsa en gång för flera år sedan, en mycket inspirerande kvinna. Kärlek och stålull är en berättelse som kryper in under skinnet och stannar kvar.
Det är en oerhört viktig bok, som berättar för oss som inte vet hur utsatt det kan vara att växa upp med en utvecklingsstörd förälder. Jag, som är socionom, slås dock av avsaknaden av en helhetsbild. Lisbeth Pipping är onekligen en inspirerande människa - att kunna genomgå allt hon gjort, och ändå bli en hel människa med ett fullgott liv, det är makalöst. Hon är heller inte bitter, bara frågande till hur saker kan gå till som de gör ibland. Läsvärd!
Lyssnade på denna, otroligt gripande... Denna författaren belyser människor samhället ofta glömmer. Ett "barn" kan omöjligt ta hand om ett barn. Även om personen "gör sitt bästa".
En lättläst bok. En väldigt intressant bok som handlar om en sann historia. Att växa upp med Utvecklingsstörning föräldrar är ett ämne som man inte diskutera så ofta.
I boken berättar Lisbeth om sin uppväxt i Sverige på 70-talet med en utvecklingsstörd mamma. En mamma som ligger ungefär på en elvaårings nivå intellektuellt och känslomässigt och som är fullt upptagen med sig själv. Ett socialt nätverk som inte fungerar, folk som ser men inte vet hur de ska agera… och andra som ser mellan fingrarna.
Men det är inte en bok med offerkoftan på. Tvärt om är det en bok skriven av en vuxen människa som, utifrån förutsättningarna, har klarat sig fantastiskt bra i livet. En person som kan beskriva barnets perspektiv, men samtidigt se sitt lilla jag genom en vuxens glasögon. Därtill välskriven.
Skildringen är gripande. Och obegriplig. Hur kunde det få vara såhär?
Berättelsen är intressant, men de mer självbiografiska delarna är skrivna på ett talspråkligt sätt som gör läsningen tjatig. Mycket upprepningar och stundvis svårt att hitta röd tråd. Den sista delen som är mer analytisk är den mest intressanta.
En av de bästa böckerna ja har läst. Så otroligt hemsk bok och samtidigt så otroligt fin. Att ha överlevt de systrarna har gjort och sen orkat överleva det men även gå vidare är så väldigt inspirerande.
Den här boken är så viktig. Och den påminner oss om att föräldrar aldrig ska ha rätt till sina barn, det är barn som har rätt till föräldrar. Tack Lisbeth, för ditt mod och din ork att berätta.
Pippings berättelse visar hur viktigt det är att vi som vuxna vågar se barnen och deras verklighet så som den faktiskt är. Det är barnen och deras känslor, inte föräldrarnas, som måste sättas i första rum. Alla som jobbar med barn och möter barn bör helt klart läsa den. Även hennes föreläsning rekommenderas!