En kvinna i en lägenhet i ett höghus i Stockholm. Hon har nära till himlen och molnen. I lägenheten finns en märklig och objuden gäst, en kvinna i en kappa med syntetkrage, som visar en bunt papper för romanens berättare. Pappersbunten är en berättelse om en annan ung kvinna och hennes kärleksförbindelser med olika män. I romanens sista del resonerar berättaren kring berättelsens natur, om vem som egentligen berättar vem.
Boken är uppdelad i tre olika delar, en prolog, själva berättelsen om den okända kvinnan och sedan en epilog. Det enda som är begripligt i den här boken är mittendelen som påminner lite om Det mest förbjudna. De övriga delarna känns forcerade och jag har svårt att överhuvudtaget förstå vad de handlar om. Det känns som att författaren försöker att vara poetisk vilket leder till att det hela blir på något sätt överdrivet.