Jump to ratings and reviews
Rate this book

El último lobo

Rate this book
El escritor húngaro László Krasznahorkai fue invitado por la Fundación Ortega Muñoz a visitar Extremadura y a partir de esa experiencia ha escrito un intenso relato titulado El último lobo, primer libro de la bonita colección Territorios Escritos que dirige Mercedes Monmany para la mencionada Fundación. Aunque lo sustancial es el relato, ficciones por tanto, no deja de ser interesante la visión, como casi siempre perpleja, del centroeuropeo acerca de esta angosta esquina de la tierra. Áspera de espíritu, como la escritura descarnada del autor de Melancolía de la resistencia.

112 pages, Paperback

First published October 1, 2009

Loading...
Loading...

About the author

László Krasznahorkai

58 books3,520 followers
László Krasznahorkai is a Hungarian novelist and screenwriter who is known for critically difficult and demanding novels, often labelled as postmodern, with dystopian and bleak melancholic themes. He was awarded the Nobel Prize in Literature in 2025.

He is probably best known through the oeuvre of the director Béla Tarr, who has collaborated with him on several movies.

Apart from the Nobel Prize, Krasznahorkai has also been honored with numerous literary prizes, among them the highest award of the Hungarian state, the Kossuth Prize, and the 2015 Man Booker International Prize for his English-translated oeuvre.

Ratings & Reviews

What do you think?
Rate this book

Friends & Following

Create a free account to discover what your friends think of this book!

Community Reviews

5 stars
269 (18%)
4 stars
553 (37%)
3 stars
486 (33%)
2 stars
133 (9%)
1 star
28 (1%)
Displaying 1 - 30 of 204 reviews
Profile Image for Jean Ra.
468 reviews1 follower
October 3, 2025
Hace apenas unos minutos que he terminado esta lectura y mi cerebro todavía intenta desacelerar, escapar de ese continuo flujo de subordinadas que suelen ser las novelas de László Krasznahorkai y este relato no es la excepción. De hecho el libro se divide en dos: primero la traducción de Adan Kovacsis y después el original en húngaro (con alguna frase en español) por si quieres aprender tan ameno idioma o realizar tu propia traducción y superar a Kovacsis. Intento todavía recuperar el aliento porque ese relato de 57 páginas está escrita en una sola frase que ese extiende, serpentea, avanza y salta en el tiempo por más de cincuenta páginas.

Es un viaje de ida y vuelta a un antro de Alemania por parte de su narrador, que en muchos aspectos se identifica con el autor, aunque no en todos. De forma sorprendente, mientras anda sumergido en el alcoholismo y la depresión, recibe una invitación por parte de una fundación extremeña que desea impulsar a nivel artístico la visión acerca de Extremadura, renovarla y hacerle entrar otros aires a nivel cultural. Por supuesto el libro que he leído es el de la fundación Ortega Muñoz, que sin duda se dirigió al escritor húngaro para realizarle ese mismo encargo, yo supongo que por mediación o consejo de la crítica española Mercedes Montmany. El escritor opina que el lenguaje es la basura del hombre y que la filosofía ha muerto, así de alegre es el tono festivo de este relato.

El percutor dramático es una noticia que el autor leyó acerca de la extinción del lobo al sur del Duero, cosa que ocurrió según la noticia hacia 1983 pero que luego se desentraña y se descubre más compleja y matizada. De esta forma el húngaro realiza un diagnóstico del crepúsculo del pensamiento, del ocaso de la civilización, que a su vez consume y destruye la naturaleza, intenta interrumpir el curso natural de la misma por cuestiones de beneficio económico, tomándose así un cobro demasiado elevado para sencillamente mantener un mundo en descomposición. Insisto y vuelvo a remarcar que el relato despunta por su embelesada inocencia y alegría.

Pero en mitad de ese panorama de extinciones varias, surge una historia de un guarda rural extremeño que quizás añade una nota de bondad y generosidad al relato, si bien no enmienda su tono pesimista, de hecho al final el autor regresa a su vida alcohólica para sencillamente da a entender que el circulo se cierra y todo sigue en su lugar, a pesar que al autor le ha gustado Extremadura y ha disfrutado su visita pero en absoluto lo ha transformado.

La vida es derrota y desesperación pero durante el trayecto surgen los fogonazos de belleza, los instantes de luz, que es lo que durante la lectura nos estimula y hace brillar la mente, y que parece lo verdaderamente valioso, aunque sea pasajero, pero nos queda la escritura para fijarlo en la memoria.

Quizás fábula animalista, simulacro filosófico acerca del fin de la civilización, la laberíntica prosa de Karasznahorkai requiere atención y concentración y sin embargo a mí me parece que no es tan rebuscada y complicada, de hecho utiliza palabras sencillas, por más que en general su fraseo se adentre por vericuetos muy digresivos y los saltos adelante y atrás en el tiempo pueda generar cierta confusión en momentos puntuales. Por lo demás, en general, es aconsejable dejarse arrastrar por su peculiar ritmo y permitir que el curso de la prosa te lleve hasta el punto final.
Profile Image for Hákon Gunnarsson.
Author 29 books171 followers
September 22, 2019
This short book by the Hungarian writer László Krasznahorkai is written in a style that usually tires me out. The whole book contains one sentence. It starts on page 5 and ends on page 70. I try to avoid books like these, because reading them tends to feel like listening to someone with a monotonous voice try to tell a story. Which is not fun. But for some reason I end up buying books of this kind, every three or four years.

This story is about a failed philosopher that gets invited to write a article about a place he has never been to. He will get a plane ticket, a hotel room, a personal driver, a translator, and quite a bit of money for the article itself. He thinks it must be a mistake because no one really reads his stuff, even when he was still trying to write, but takes the job anyway. When he gets there he ends by accident up with the subject for his article, the death of the last wolf in the area.

When I realized that this was written in a way that usually bores me, I almost gave up on it, but that would have been a mistake, because there actually is a good story there. It is slightly odd, and often laugh out loud funny. Essentially it is an interesting story that takes place on many different levels all at once. And is as much about telling stories, as it is an actual story.

On one level it is the story of the wolfs, and what happens to them. Another level is the trip of the failed philosopher, and his investigation. And then it is the philosopher trying tell his story to a barman, and does it in such a way that the barman almost falls asleep. So maybe there is a reason why the author has decided to use this method. It conveys that monotonous, tiresome voice of that failed philosopher quite well. Even so, I think it could have been told just as effectively in more sentences, and that would have been a more pleasant read. Still, I have to admit that I liked it even though it is written in a style that I don’t like.
Profile Image for Alan (The Lone Librarian) Teder.
2,958 reviews319 followers
July 4, 2020
October 9, 2025 Update László Krasznahorkai has been announced as the winner of the 2025 Nobel Prize for Literature today. See the announcement here.


Wild Thing
Review of the Loomingu Raamatukogu estonian language edition (2018) translated from the Hungarian language original Az utolsó farkas (The Last Wolf) (2009)
This story by the Hungarian master of the apocalypse, who won the International Man Booker Prize, is about a former German professor who spends his days in a Berlin tavern. He unexpectedly receives an invitation to Extremadura, an isolated and sparsely occupied part of Spain, to write about their potentially prosperous future. However, a strangely worded sentence in an ecological article that he reads in preparation for the trip triggers an unforeseen sequence of events, which leads him to dig further into a search for the last wolf in the countryside. - a translation of the Estonian language synopsis.

I'm working my way up to the longer novels of Krasznohorkai and the short novella Viimne hunt (The Last Wolf) is an excellent way to get started. It combines the use of the one-sentence, one paragraph format with a tale of an obsessive quest as told by the protagonist narrator to a not very attentive barman. The format of the Estonian LR series was also ideal for this as the very thorough afterword provides an excellent overview of Krasznohorkai's life and writing career.

The book has the standard disclaimer that its events and characters are not based on real life, but it is also interesting that Spain's Fundacion Ortega Munozi (named after the Spanish painter Ortega Muñoz, who was from Extremadura) is thanked for its support in helping in its writing. i.e. it seems to have a lot in common with the protagonist in the book getting an unexpected commission from Spain.

In any case, I didn't think of this book as being strongly apocalyptic. It seemed more to me that the philosophy professor saw in the wolves a symbol of his own separation from society where his books are not respected and even his retelling of his tales to the Berlin barman are met with indifference.

Trivia and Links
The Loomingu Raamatukogu (The Creation Library) is a modestly priced Estonian literary journal which initially published weekly (from 1957 to 1994) and which now publishes 40 issues a year as of 1995. It is a great source for discovery as its relatively cheap prices (currently 3 to 5€ per issue) allow for access to a multitude of international writers in Estonian translation and of shorter works by Estonian authors themselves. These include poetry, theatre, essays, short stories, novellas and novels (the lengthier works are usually parcelled out over several issues).

For a complete listing of all works issued to date by Loomingu Raamatukogu see Estonian Wikipedia at: https://et.wikipedia.org/wiki/Looming...
Profile Image for Jorge Morcillo.
Author 5 books77 followers
May 1, 2025
«Solo quería decir que Extremadura era fascinante y no sólo le parecía magnífico su paisaje, sino también su gente, ¿sabe?, dijo al húngaro, la manera más exacta de definirla era decir que eran hombres buenos, ¿hombres buenos?, preguntó el húngaro arqueando las cejas, pues sí, respondió él, hombres buenos, eso también le parecía maravilloso, aunque al mismo tiempo le resultaba horrendo pensar qué ocurriría cuando esa gente buena se enterara de lo que les esperaba, porque las autopistas y los nuevos barrios de Cáceres y de Plasencia, de Trujillo, de Badajoz y de Mérida indicaban ya por dónde irían los tiros, y el mundo irrumpiría allí también, porque había de saber una cosa, dijo alzando un poco la voz para que el húngaro oyera al menos esto con claridad en medio del estridente griterío de la música máquina, había de saber que Extremadura se hallaba fuera del mundo, extre, ¿entendía?, por eso era todo tan maravilloso, desde la naturaleza hasta las personas, y nadie sabía nada del peligro que suponía la amenazante proximidad del mundo, la gente de Extremadura vivía en una situación de peligro extrema, explicó el húngaro, la gente de Extremadura no tenía ni la menor idea de lo que estaba dejando entrar, a qué espíritu estaba dando acceso cuando construían establecimientos comerciales y autopistas a diestro y siniestro>> (y lo dejo ahí pero la frase sigue).... 

Una vez más estamos de vuelta con László Krasznahorkai. En esta ocasión con uno de sus libros más desconocidos por el gran público, el cual tuve la suerte de leer hace un montón de años por primera vez y el cual he vuelto a releer en estos últimos días.

Lo primero que tengo que decir que estamos ante una edición muy especial, bilingüe, en español y húngaro, y editado por la Junta de Extremadura a través de la Fundación Ortega Muñoz; lo segundo es que es un libro de encargo, pero que eso no le afecta al contenido; lo tercero es que estamos ante una nouvelle, o sí se prefiere relato extenso, de unas cincuenta y siete páginas y en un único párrafo, como es muy habitual en la prosística del húngaro; lo cuarto y último es que da igual las veces que se lea y se relea este librito porque hasta los libros menores de Krasznahorkai tienen un nivel tan superior a la mayoría de libros que se editan que hasta compararlos resulta injusto; y ahora —escritas y aclaradas estas cuestiones mínimas sobre el supuesto contenido de este libro— vamos al verdadero aullido que en estas pocas páginas se encierra.

No estamos en Extremadura; estamos en un bar de Berlín. Hay una cerveza Sternburger y un húngaro detrás de la barra sirve, atiende y escucha al escritor «desdichado de las frases complicadas y los pensamientos laberínticos». Podemos suponer que el bebedor es el propio Krasznahorkai y que el húngaro es un colega suyo, o quizá un doble; no creo que existan muchos individuos que se vayan todos los días a un bar a pensar en el vacío de la existencia, «y en tratar de averiguar si existía una diferencia entre el peso de la futilidad y el desprecio»; por lo tanto, estamos ante una visión del propio Krasznahorkai sobre el propio Krasznahorkai, quizá algo deformada y bromista, desde luego no muy optimista sobre su labor literaria, hasta cierto punto, porque la verdad que suena muy sincera esta frase de «ni siquiera sabía qué era Extremadura» (lo mismo nos pasaría a nosotros si nos preguntasen sobre algunas regiones de Hungría); y luego nos confiesa «que tenía dos conocidos en España, su antiguo y altruista traductor (sin duda solo puede ser el incombustible y genial Adan Kovacsics), y su antiguo y altruista editor» (y aquí solo puede ser el desaparecido Jaume Vallcorba, que a finales del siglo XX fundó Acantilado y el que pocos años después, un año o incluso uno y medio, se atrevió a comenzar a editar en español a este, por entonces, muy desconocido escritor húngaro). Más o menos desde esas fechas, entre 2001 y 2002, lo descubrí gracias a un polaco que estaba estudiando español y que me lo recomendó. De hecho en Leer es vivir. El entusiasmo de la literatura, mi último libro, le dedico más páginas a László Krasznahorkai que a ningún otro escritor.

Pero este libro en concreto (me refiero a El último lobo) no salió hasta 2009. Durante muchos años los escasos, pero no menos entusiastas lectores de Krasznahorkai, solo pudimos disfrutar de unos pocos libros, Melancolía de la resistencia, Al norte la montaña, al sur el lago, al oeste el camino, al este el río, luego vendría Guerra y guerra, Ha llegado Isaías y Tango Satánico, todos poco a poco traducidos y editados, en definitiva muchos y muy buenos libros por extensión y por ambición literaria. Si bien, en mi opinión, Melancolía de la resistencia, que se editó primero en nuestro idioma, está muy por encima del Tango Satánico, que es el más conocido.


Krasznahorkai nos cuenta (o el Krasznahorkai de este librito) que «perdió el contacto con su traductor al español y con su editor al español desde que empezaron a retirar y a convertir en pasta de papel sus libros traducidos», porque no se vendían. Y esto es muy cierto. Me he pasado décadas recomendando a Krasznahorkai a diestro y siniestro y solo desde hace unos pocos años (cuando su éxito internacional es ya imparable) comienza a tener auténticos lectores en España. Por supuesto, todavía son un número muy reducido, es un escritor exigente y que en sus mejores libros conduce el lenguaje hasta el extremo; la prosa del húngaro no tiene nada que ver con la prosa de los escritores españoles que escriben novelas y artículos en la prensa, por lo general escritores infames que se quejan de que las editoriales les editen libros a los chavales youtubers cuando ellos se dirigen y se alimentan casi del mismo nicho lector. Tanto la literatura de Pérez Reverte, de Carmen Mola y todos esos “estilistas de salchichas ultraprocesadas al por mayor” pueden verse incluidos y reflejados en este segmento sin desperdicio del húngaro:

«La filosofía había dejado de existir, sólo era como si existiera, libros en los escaparates de las librerías y en el interior de las librerías, un miserable montón de basura, mera máscara, mero disfraz, mero adorno, simple y repugnante mentira».

Pues bien, el protagonista está con su cerveza (como todos los días) en un bar de Berlín y recibe una carta de España. Le invitan a viajar y a conocer Extremadura. Le pagan todo, la estancia, la comida. Le pagarán una buena cantidad de euros por lo que escriba. Lo único que tiene que hacer es escribir sobre Extremadura. Lo que quiera escribir, lo que desee inmortalizar. Extremadura tiene que progresar, que la retrate en su narración.

El protagonista se siente perplejo. Va a un ciber y busca información sobre Extremadura; la cantidad de dinero que le ofrecen es tan importante que no puede renunciar a esa oportunidad que le brindan los dioses del azar. Así que se encuentra sobre la noticia del último lobo de Extremadura, más o menos fechado sobre 1983. No le hace mucho caso a esa información hasta que llega a Extremadura y se ve obligado a escribir algo. Entonces, poco a poco, va descubriendo y tirando del hilo del último lobo.

Lo que descubre es que la modernidad está asesinando y aniquilando los últimos vestigios del mundo natural. Pronto sabe a través de entrevistas con cazadores que el de 1983 no fue el último lobo, que apareció años después toda una manada, y que esta fue perseguida hasta la aniquilación completa.

Los supermercados, las carreteras, las autopistas, la masificación, el supuesto progreso informático no son más que asesinos del orden natural, y cuando los lobos no son tumbados con trampas o a tiros de fusil, lo son por atropellos, puesto que sus territorios de caza han sido invadidos por la mano humana, destrozándolos y convirtiendo la lucha por la supervivencia de estos animales en una aventura trágica.

Recuerdo que los primeros libros que leí en mi vida en los que los lobos no solo aparecían, sino que eran en buena parte los auténticos protagonistas, fueron Colmillo Blanco y La llamada de lo salvaje de Jack London. Me hice con un tomo con una cubierta preciosa en el que se incluían las dos novelas. Pero si mi memoria no me falla, los primeros lobos que creo haber conocido en literatura fueron los incluidos en la edición de Anaya sobre relatos de literatura china, Cuentos de la China Milenaria, que se editó en dos tomos y que yo devoré. Pero ni en la cultura china ni en la cultura europea los lobos son bien tratados. Siempre son tildados de crueles, de voraces, de enemigos del hombre y del progreso. En esos cuentos el lobo siempre era «el malo». Representaban todo lo negativo. Y es que desde muy pequeños nos tratan de meter eso en la cabeza, seamos chinos, ladinos o lo que sea. Recuerdo que en ciertos cuentos de origen sefardí, en los que los animales hablaban e interactuaban con otros animales, el lobo siempre era el más taimado, y el cordero el débil y el manipulado. Y este último acababa sucumbiendo ante las arteras artimañas del lobo...

Cuando en realidad es lo contrario: son los hombres los que son enemigos de la naturaleza y de los lobos; los que no respetan la biodiversidad del planeta; los que se han desarrollado hasta un punto insostenible y sin tener en cuenta ni a la naturaleza ni a los ritmos naturales; los que asesinan por puro placer. A la vista está con las decisiones vergonzosas que se están tomando en algunas regiones de nuestro país, por nuestros gobiernos autonómicos, que por otro lado son una masa de incompetentes en los que solo se premia el peloteo y el enchufismo, la corrupción y todos los chanchullos que puedan ofrecer dinerito contante y sonante por la espalda, como ofrecen muchas empresas privadas para poder obtener algún tipo de contrato con la administración pública. Tuvo que llegar un americano aventurero y amante del riesgo (en todos los sentidos), como Jack London, para que los lobos recuperasen (al menos literariamente) algo de prestigio. Y otro libro donde los lobos son inolvidables resulta en Todos los hermosos caballos, de Cormac McCarthy, que es la primera parte de la llamada Trilogía de la frontera, en realidad uno de mis libros preferidos de este autor, mucho más que Meridiano de sangre. Suttree habría que colocarla en otro pedestal distinto, no menos glorioso. Creo que fue Harold Bloom el que escribió que «algo falleció en el espíritu de Cormac tras escribir este libro», y he pensado muchas veces en esa reflexión y creo que lleva algo de razón, que después de escribir Suttree, Meridiano de sangre y Todos los hermosos caballos (más los dos libros restantes de la Trilogía) ya nada fue igual en su literatura. Por supuesto, nunca escribió un libro malo, pero ya no volvió a tener esa esperanza íntima y salvaje de los grandes espacios naturales. El precio a pagar por transitar por el salvajismo de lo sublime fue muy alto.

Lo escribo porque una de esas frases antológicas de El último lobo (que aun siendo un libro menor de Krasznahorkai no tiene desperdicio) es esta:

«El amor de los animales es el único amor que el hombre puede cultivar sin cosechar desengaño».

Quizá sea una frase que dice muy poco de los seres humanos y mucho y bien de los animales.

Y hasta aquí esta reseña. De seguro que volveremos alguna que otra vez con el maestro húngaro. Si no es revisitando uno de sus libros, como es el caso hoy, con alguna otra novedad que llegue traducida a nuestras librerías. Y es realmente mágico que un escritor tan ajeno a las corrientes del mercado, con tal nivel de exigencia estilística, que en cierta medida ha sido un nómada de culturas y de literaturas, vaya encontrando sus lectores y su espacio. En cierto sentido, resulta esperanzador.

Hasta otra.
Profile Image for cycads and ferns.
862 reviews118 followers
February 20, 2025
A philosophy professor and writer, living and lecturing in Sparschwein, Germany, recounts his recent visit to Extremadura, a remote area in Spain, to a bartender serving him drinks. He was invited to Extremadura, promised accommodations and a translator, to write an article afterwards of his visit. Having become disillusioned with philosophical theories and unable to write, he nonetheless excepted the offer. While in Extremadura, the writer heard the story, multiple accounts and all contradictory, of the demise of the last wolves from the region. José Miquel, a game warden from a local estate, told the professor and his translator the story of the last two wolves. After evading traps for years, Miquel described how the female wolf was hit by a car and how the younger male wolf was shot by a local. Near the end of the excursion, Miquel asked to talk to the writer privately. To the bartender, the professor says, “…well, it was what I expected…so I told him not to tell me, and that was how I left him…and this is how he brought on the sense of anxiety that I still suffer from to this very day…what remained for him was a life without thought, in other words the deathly wasteland…had instead locked Extremadura in the depths of his own cold, empty, hollow heart, and that ever since then, day after day, he had been rewriting the end of José Miguel's story in his head, and that that's exactly where he was now, at the end.”

A story within a story, seventy pages long and a single sentence. Did Miguel try to confess that he was the one who interfered with the traps, preventing the capture of the last two wolves? Did Miquel’s attempt to confess to such an act of futility, since the wolves were both eventually killed, act as a form of recognition or establish a connection between the professor and the warden?
“...how could he explain how long ago he had given up the idea of thought, the point at which he first understood the way things were and knew that any sense we had of existence was merely a reminder of the incomprehensible futility of existence, a futility that would repeat itself ad infinitum...the knowledge that futility and scorn, replete with purpose, was coextensive with the world, was the world....”
This entire review has been hidden because of spoilers.
Profile Image for David Karlsson.
609 reviews50 followers
February 22, 2026
4+

Efter Nobelpriset känns det som att det är denna av Krasznahorkais böcker som synts mest. Förklaringen är nog så enkel som att den är tunn och därför det snabbaste sättet att ta sig an honom, och jag ska inte sticka under stol med att det var därför jag plockade upp den mellan lite andra böcker (efter att ha läst "Herscht 07769" tidigare).

Men svaret skulle också kunna ligga i att det är en väldigt bra bok där särskilt den första berättelsen sticker ut som en helt fantastisk novell med flera lager att gräva i. Den har beskrivits så många gånger redan att jag låter det vara, och faktum är att jag nog hade gillat den ännu bättre om jag inte redan hade läst och hört vad den handlar om ett par gånger.

Likaså med de två efterföljande novellerna, två variationer av samma berättelse där den första för tankarna till ”Styr din plog över de dödas ben” av Olga Tokarczuk och den andra intressant nog har dedikationen ”mot Yukio Mishima”. Någon som vet mer om vad det handlar om?
Profile Image for Tomás ☁️.
337 reviews173 followers
Read
February 1, 2026
no deja de ser un libro por encargo y es claramente inferior al resto de su obra

pero ver el nombre de tantos pueblos cercanos al mío, muchos de ellos de entre 200 y 500 habitantes, que conforman el paisaje de mi infancia y el presente de tanta gente a la que quiero, pueblos que posiblemente acaben desapareciendo de una tierra históricamente tan maltratada, teniendo un hueco en las páginas de un autor de esta categoría y, por lo tanto, impresos para siempre en la historia de la literatura me ha emocionado

viva extremadura y los extremeños (también los que adoptados, como el bueno de lászló)!
Profile Image for Paul Raud.
Author 11 books48 followers
June 16, 2018
„Viimne hunt“ on väga ilus lugu, jutustatud osavalt ja hästi, mistõttu olen talle, hoolimata mõnest järgnevast kriitikanoolest, ka võrdlemisi palju tähti andnud. Krasznahorkai teoseid tasuks kindlasti veel eesti keelde tõlkida ja mina kavatsen tulevikuski tema juurde tagasi pöörduda, vajadusel siis kasvõi nt inglise keeles.

Esimene probleem seisneb, vähemalt minu jaoks, just selles, mis jutustuse n-ö eriliseks teeb. Raamatule viidataksegi ennekõike kui „see ühe lausega romaan“, mitte tegeliku pealkirjaga, mis kiiresti meelest libiseb. Kuigi iseenesest on tore rääkida, et „näe, lugesin raamatut, kus on ainult üks lause, kas pole äge“, siis kirjanduslikult ei anna selline kirjaviis siinkohal paraku palju juurde. Kohati loob see üks lause mingi huvitava rütmi, kuid raske on mõelda, et see rütm lugu ennast palju võimendaks ning tihemini tekib frustratsioon kirjakohtades, kus täiesti rahulikult võiks koma asemel olla punkt. Ainult lugeda on niimoodi raskem.
Samas ei taha ma öelda, et see kirjaviis alati täiesti viljatu oleks ja igasugune taoline eksperimenteerimine on tegelikult alati lahe. Kuid kui nt Georges Pereci La disparition, mis on kirjutatud kordagi e-tähte - teatavasti prantsuse keeles kõige hädavajalikumat tähte - kasutades nii, et too trikitamine ka süžeega (väidetavalt) selgelt seostub, siis „Viimse hundi“ erilisus on justkui mõni eesti autor kirjutanuks raamatu ilma z-täheta, mitte eriti raske ja võrdlemisi asjatu. Hiljuti loetud romaanis Kalad ja draakonid hakib leedu autor Undinė Radzevičiūtė jällegi pikemad laused lühikesteks ja seal, kus võinuks olla komad, on hoopis punktid; esiotsa on lugemine küll raskendatud, kuid ajapikku saab kirjaniku otsus lugu niimoodi jutustada väga selgeks ja teisit kirjutatult jääks raamat kõvasti vaesemaks.

Ja teiseks tahan öelda, et kuigi tõlkijate järelsõnad on peaaegu alati - eriti Loomingu Raamatukogu raamatute lõpus - huvitavad ja vajalikud, siis teinekord võiks proovida hoiduda jutustamast lugejale ka kõik teised kirjaniku romaanid algusest lõpuni koos süžee ja olulisemate pööretega ära.
Profile Image for Mina Widding.
Author 2 books96 followers
February 27, 2020
Litterärt intressant. Hela första delen (mer än halva boken) en enda mening. En monolog, stream of consciousness-känsla, från en bruten man som berättar om ett märkligt uppdrag att skriva om Extremadura, och halkar in på historien om den sista vargen som dödats i regionen. Andra och tredje delen om jägmästaren Hermans något, milt sagt, underliga beteende, ur olika perspektiv. Tematiskt om utarmning av naturen, människans inkräktande och herrevälde, kanske. Lämnar mig med bilder, frågor och tankar. Tänkte på förändringen i stil i de olika delarna, snacka om att rösten kommer fram, karaktärens röst. Första delens flöde också imponerande, det fungerade. Lite drygt utan styckeindelning etc, men det är en kort bok.

Uppdatering: Krasznahorkai har nu fått nobelpriset i litteratur. Jag tror att det här är den enda jag läst av honom hittills.
Profile Image for Hrafnkell Úlfur.
147 reviews7 followers
June 2, 2022
Öll sagan er ein 65 blaðsíðna setning sem minnir mig á það þegar ég var í grunnskóla og verið var að reyna að kenna mér hvernig ætti að nota punkt án árangurs að mínu mati en samt reyndi kennarinn og skýrði fyrir mér að ég ætti að nota punkt þegar að setning endar og að setning endar þegar hugsun endar ég hinsvegar skildi ekkert hvað hún meinti með því! hvað meinaru með að hugsun endi? og því fylgi ég nú til dags einfaldlega í fótspor Timothy Dexter og krydda textann eftir á með punkta og kommur algjörlega giskandi með hvar þeir ættu að vera og gef ég því því lesendanum líkt og Dexter gerði nokkra kryddstauka af kommum punktum og framvegis til að krydda þessa gagnrýni með

,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,,
;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;;
::::::::::::::::::::::::::::::::::::::
???????????????????????????
!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!
''''''''''''''''''''''''''''''''''''''
..............................................
---------------------
Profile Image for Clara.
87 reviews
November 2, 2025
Tre noveller (!?) med samma fast olika motiv: jakt, den första saknar punkter, de andra har några få, med betong på få, och jag gillar det starkt, det är ett otroligt häftigt och underhållande, samtidigt precist, språk, när jag nu har kämpat för att skriva denna recension utan punkter kan jag dock även se hur avancerat språket är för jag tror satan i mig inte att denna recension är så lättläst som Krasznahorkais lilla samling.
Profile Image for En Terapia.
136 reviews17 followers
February 9, 2025
Lo empecé a las doce de la noche porque tengo insomnio desde que me separé de mi pareja. Leí la mitad, luego me dormí. A las cuatro de la madrugada lo retomé y llegué hasta el final. ¿Al final de qué? No lo sé. Me gustaría pensar tantas veces en la imagen de ese último lobo, al igual que lo hace el protagonista, para de alguna forma modificarlo y que todo vuelva a renacer.
Profile Image for Abel Mohlin.
67 reviews1 follower
October 6, 2026
Den sista vargen av László Krasznahorkai publicerades ursprungligen 2009. Det är den andra boken jag läser av författaren. Den första var Satantango, som på många sätt var fantastisk, men samtidigt svår att ta sig igenom. En nihilistisk klang genomsyrade romanen, där tillvaron framstod som ett långsamt förfall utan någon uppenbar möjlighet till försoning.

Den sista vargen består av tre sammanlänkade berättelser som på olika sätt utforskar människans förhållande till ondska, våld och meningsskapande.

I den första berättelsen möter vi en desillusionerad filosofiprofessor som, mitt i sin egen tillvaro av förfall, av en närmast obegriplig anledning får i uppdrag att skriva en text om den spanska regionen Extremadura. Professorn är djupt pessimistisk. Han berättar för en bartender att han har slutat tänka, eftersom han inte längre ser någon mening med det. Den slutgiltiga tanken är, enligt honom, att ingenting spelar någon roll. När man väl har nått denna insikt tycks det inte finnas någon väg tillbaka, åtminstone inte utan att helt upphöra med tänkandet.

Han är till en början skeptisk till uppdraget, men beger sig ändå dit, nästan på autopilot. Väl på plats väcks emellertid någonting inom honom: ett sökande efter mening som han sedan länge tycks ha gett upp.

I Extremadura fastnar han för berättelsen om en vargjakt som ägde rum under 1980-talet. Av någon anledning blir han besatt av denna händelse. Han försöker förstå utrotningen och finna en mening i det som har skett, men någon tillfredsställande förklaring står inte att finna. Han möter också en av dem som i det tysta kämpat för att bevara vargen, eftersom han sett dess skönhet och värde. Mannen har emellertid misslyckats i sin kamp och gått sönder av erfarenheten. Här framträder en av bokens centrala frågor: vad händer med den som försöker bekämpa ondskan, men varken kan förstå den eller förhindra den?

I den andra berättelsen följer vi Herman, en yrkesjägare som får i uppdrag att utrota de rovdjur som anses hota den rådande ordningen. Inledningsvis handlar hans gärningar om att återställa ordning och kontroll. Men gradvis eskalerar våldet, tills det utvecklas till en grotesk och katastrofal masslakt. När Herman slutligen tycks inse vad hans handlingar har lett till raseras hans världsbild. I stället för att försöka gottgöra det han har gjort riktar han sin vrede mot de människor som han anser vara ansvariga för att ha gett honom uppdraget. Därigenom fortsätter han att begå övergrepp och förmår aldrig finna någon försoning.

I den tredje berättelsen betraktar vi våldet ur ett utifrånperspektiv, genom en pervers överklass vars företrädare låter sina sexuella utsvävningar och sadistiska böjelser ta sig alltmer extrema uttryck. Våldet blir ett nöje, något att betrakta och konsumera. Berättelsen lämnar en stark känsla av avsmak. Den inledande hänvisningen till den japanske författaren Yukio Mishima, vars namn förekommer i en kontrasterande dedikation, tycks rikta uppmärksamheten mot glappet mellan våldets estetiska glorifiering och dess faktiska avskyvärdhet. Krasznahorkai blottlägger därmed en värld där lidande och död kan förvandlas till underhållning för den som betraktar dem på tillräckligt stort avstånd.

Det stora med boken är dels dess budskap om hur vi förhåller oss till ondska och övergrepp, dels Krasznahorkais säregna författarskap. Han låter i Den sista vargen hela berättelsen utvecklas i en enda lång mening, utan de vanliga pauserna och styckeindelningarna. Läsningen får därigenom en filmisk karaktär. Det känns inte som att man betraktar en serie stillbilder, utan snarare som att man befinner sig mitt i en oavbrutet rullande film, där tankar, minnen och händelser flyter in i varandra.

Jag kommer att tänka på en liknelse med människans tre masker: den vi bär inför andra människor, den vi bär inför dem som står oss närmast och den vi bär när vi är ensamma med oss själva. Den traditionella prosan förmedlar ofta något av vårt sätt att tänka och uttrycka oss inför andra. Jon Fosses Septologin gestaltar för mig snarare den innersta masken, den vi bär inför oss själva. Krasznahorkais Den sista vargen hamnar någonstans mittemellan: den liknar det inre flöde av tankar som uppstår när vi befinner oss med dem som står oss närmast, när vi inte längre behöver upprätthålla samma distans som inför omvärlden. Det är ett medvetande som får breda ut sig, älta, motsäga sig självt och återvända till samma frågor. Läsaren blir inte bara åskådare till berättelsen, utan tycks själv befinna sig inne i den.

Den sista vargen är verkligen en fantastisk bok och, i mitt tycke, en betydligt bättre ingång till Krasznahorkais författarskap än Satantango. Här finns samma mörker och existentiella svindel, men också en tydligare koncentration kring de frågor som driver berättelsen framåt. Framför allt lyckas Krasznahorkai förena det filosofiska sökandet efter mening med en konkret och obehaglig skildring av hur våld kan uppstå, rättfärdigas och till slut bli sitt eget ändamål.

Rekommenderas starkt.
Profile Image for Cecilia Lindblad.
11 reviews21 followers
January 20, 2026
Nu har jag läst ut julklappsboken av 2025 års Nobelpristagare. Det tog bara några dagar och det hade jag inte förväntat mig eftersom det där med att det inte fanns några punkter gjorde att jag trodde den skulle vara svårläst. Men för all del det är en rätt så tunn bok.

Författarens sätt att skriva utan några punkter är inte alls tungt utan gör att man dras in i ett flöde, jag kommer att tänka på Virginia Woolfs sätt att skriva, där hon använder ett tankeflöde.
Men hos Krasznahorkai är det själva beskrivningen av vad som händer när berättelsen rullar på utan några punkter som gör att jag hamnar i ett flöde/händelseförlopp som jag inte kan släppa.
Berättelsen är mörk till en början. Livet på ett ölhak i Berlins skummaste del verkar tungt men livet måste uthärdas och det händer inte så mycket men rätt snart gör ett brev att något öppnas, något som kanske kan bli något.

Som titeln säger handlar det om att en sista varg har skjutits och vi får berättat för oss hur jakten på att få veta hur,vem och var går till. Det utspelar sig i en del av Spanien som jag inte kände till. Ett kargt landskap i mitten av landet som är så torrt att det endast kan växa gräs och en sorts ek som heter stenek som klarar detta. Inga buskar eller undervegetation finns och landskapet heter dehesa och ska vara mycket vackert.

Romanen är delad i tre delar. Har läst någonstans att boken innehåller tre noveller men det känns helt fel. Det är helt klart en huvudhistoria och två bilhistorier De två bihistorierna är fristående, skrivna med punkt och att författaren skriver att de är variationer av den första kan jag inte förstå eftersom de inte kan mäta sig med huvudhistorien. Men jag förstår också varför de är där eftersom de ger en beskrivning ur en annan vinkel, om vad som också skedde. Men det känns ändå lite abrupt att inte längre vara i huvudhistoriens flöde längre och de har dessutom en helt annan ton, de handlar om ondska och brutalitet. Men när jag tänker efter finns den känslan pyrande under allt i första delen där man förstår genom huvudpersonens tankar och sätt att leva (eller överleva) att han är djupt deprimerad.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Profile Image for Suhrob.
532 reviews62 followers
October 2, 2011
Note: The Petofi Literary Museum host a lots of full, free
books - even contemporary ones (though in hungarian of course)! I've
read this book from here and there is much more there. The link is:

http://www.pim.hu/object.90867f8f-d45...

Thank you pim.hu!


Review:

Incredibly, since I've learned hungarian it took only 21 short years
for me to read a first hungarian book (that is voluntarily, cover to
cover). I've googled for contemporary hungarian writers and
Krasznahorkai was one of the first matches. In addition it turned out
that he is somewhat of a court write for Bela Tarr so it was going to
be good, right?

And it was! I've enjoyed this sentences tremendously! Did I forget to
mention that this is a single, 70 pages long sentence? Yep, it
is. Krasznahorkai clearly shows off his great technical skills, the
writing is rock solid.

An end-of-road academic (likely philosophy professor) tells his story
to a totally disinterested hungarian bartender about his strange trip
to Spain and investigation of an unusual report about the death of the
last wolf in that area. The story/setting is definitively Tarr-ishly
(Tarr-esquely?) bleak, but also has that deep humanistic undertone
(never really expressed directly, lost in translation or amidst the
disinterest of the listener).

Recommended and I'll coming for more!
Profile Image for Tobias Eriksson.
67 reviews3 followers
March 26, 2020
Tre väldigt starka vargtassar! Skulle kanske varit fyra men mitt läsfokus är inte stort just nu!
Profile Image for Anne Mette.
35 reviews
March 31, 2026
Burde nok være læst i en sitting. Der er ingen punktummer i denne her sag. En hvirvelvind af en bog, som en lang tankestrøm, som at tale med onkel Leif til julefrokost.
Profile Image for Anna.
388 reviews66 followers
July 28, 2021
Now worthy winner of the Nobel Prize in Literature 2025

The Way Out Is Pointing Inside

The Last Wolf reads like War & War in miniature: we have a narrator falling apart, with a more or less unenthusiastic audience to whom he relates what he believes to be the most extraordinary if puzzling experience / project. It is one monumental sentence built around the same motifs as Krasznahorkai’s entire oeuvre: the inevitable experience of absurdity; the urge to speak, to write, to get to the core of a mystery sensed underneath the futility; life as the impossibility to stop at the absurdity experienced:
his feeling of anxiety was more pressing, more intense, more insistent, than the sense of emptiness that constituted his very being

The lead character is an alcoholic philosopher whose sole audience is a Hungarian bartender in Berlin. As in every book of Krasznahorkai I read, subtle self-irony is hidden between the lines of the protagonist’s self-characterization:
[he] had written a few unreadable books full of ponderously negative sentences and depressing logic in claustrophobic prose, a series of books in fact… his hopelessly complex, thoughts and sentences.

The narration gives us glimpses of the German capital and Extremadura region in Spain, where a reluctantly accepted assignment took him, only to be caught up in an environmental issue that he perceives to have an existential dimension: the killing of the last wolf. As his investigation deepens, the last wolf turns out not to be a single last wolf, but a few last wolves. As such it becomes a symbol of meaning that keeps coming back despite attempts at abandoning thought:
as soon as you abandoned thought and tried simply to look at things, thought cropped up again in a new form, a form from which, in other words, there was no escape whatever man thought or did not think, because he remained the prisoner of thought either way

One would think there’s no hope in the gloom of inevitability. While War & War’s Korim was desperately and unsuccessfully looking for a way out, the narrator here does actually find the way out, which is storytelling, a rewriting of the inescapability, and in fact, it points inside. The desire, urge, or need to hear newer versions of the story appears in Krasznahorkai's first novel, Satantango, as well, where the tavern-keeper cautiously waits for the truth to be assembled from repetition and variation. He is open to hearing, but our wolfish hero here does it all by himself:
[he] had instead locked Extremadura in the depths of his own cold, empty, hollow heart, and that ever since then, day after day, he had been rewriting the end of José Miguel’s story in his head.
Profile Image for Ann Myhre.
244 reviews15 followers
October 13, 2026
Filosofen og den tidligere forfatteren - "av dårlige bøker" - sitter på en bar i Berlin og forteller sin venn og sjelesørger, ungareren og bareieren om det overraskende brevet han fikk, invitasjonen til å komme til Spania, til Extramadura, og kanskje skrive om opplevelsene sine der, som en slags reklame for regionen.
… för övrigt hade han aldrig varit en «allmänt känd personlighet», han hade bara prövat lyckan med sina tankar, och han hade misslyckats …
Han reiser under tvil, han tror hele tiden de har tatt feil av ham og en annen, og tilfeldighetene vil det til at da de som har invitert ham hører han har lest om hvordan den siste ulven blei skutt her, gjør de alt for å finne ut hvilken artikkel, hvem det var, hvilken finca det dreier seg om, og historien går over i en klassisk "mannen og jakten"-historien, hvalen, oksen, makrellen ...
Men i stedet for å jakte diskuterer de den siste ulven som om det er en akademisk øvelse, et tall, en dato, en enhet, framfor det som virkelig er det viktige, sjølve ulvens liv, hva den gjorde der, naturen som blir borte i form av ulv o.l. Det er liksom en anti-Hemingway fortelling, sånn som jeg kjenner Hemingway, om en ulv, et stykke natur, som ender opp i en finca i Spania, i et vitrineskap.

Boka er enkel å lese sjøl om den består av én setning i god, gammel Thomas Bernhard-, Dag Solstad- og Jon Fosse-stil. Språket er som fløyel, og det er aldri noen tvil om når boka foregår på baren i Berlin eller i Spania.

De to andre historiene er mer vanlige noveller, med punktum og det hele, om Herman og "Herman", en pensjonert skogvokter som det glipper for i møtet med jakt på dyr.

Det var en kort bok på 128 sider. På meg virker den som veldig godt oversatt, i hvert fall er flyten veldig bra. Jeg lånte boka på mitt lokale bibliotek i Sverige så jeg har lest den på svensk.
Boka har vært omtalt på Lundströms bokradio: https://www.sverigesradio.se/avsnitt/...
Profile Image for Ricardo Andrés León Córdova.
19 reviews1 follower
December 30, 2025
Como no hay ningún punto -exceptuando el final- se me hizo difícil retener toda la información que presenta el relato, por lo mismo creo no haber entendido del todo bien la historia. Además el final es como muy abierto, entonces puede que lo mejor sea darle algún tiempo para pensar sobre el libro o darle una relectura antes de calificarlo, por eso de momento un 3/5.

Igual como primer acercamiento al Nobel siento que no está mal, uno se hace una idea inicial de su estilo y esas cosas sin tener que leerse un libro muy largo.
Profile Image for Anna.
37 reviews1 follower
April 25, 2020
Berättartekniken!!! Hela första delen skriven i en enda lång mening. En monolog som växlar mellan platser och som ändå låter läsaren på ett naturligt sätt ta del av både berättarens minne i Spanien och kontakten med den ungerska bartendern. Tänkte först "fy vad jobbigt det kommer bli att läsa" men det var så himla bra flyt och skickligt sammanvävt, otroligt stämningsskapande.
Profile Image for Kajsa.
253 reviews9 followers
January 1, 2026
Jag älskar hans sätt att skriva. Beskrivningarna och den totala monologen var en riktigt upplevelse. Kommer minnas denna bok väldigt länge.
Profile Image for Marc D. ✨.
843 reviews82 followers
February 20, 2026
4.5/5 estrellas en realidad, pero veía injusto marcar terrible libro con "4 estrellas."

Qué tremendo viaje ha sido ésto. Se metió por completo bajo mi piel, eso es increíble. Solo deseo releelo y releelo de lo buenísimo que fue.

Por supuesto que está marcado a reventar 🤭😅🫶🏻

La escritura es preciosa y la narración invita a no dejar de leer, por eso mismo, súper recomendado 💖

"El amor de los animales es el único amor que el hombre puede cultivar sin cosechar desengaño."
Profile Image for Federico Leon.
Author 4 books9 followers
May 13, 2026
Una novela en mucho sobre la intuición para encontrar la historia, relacionando ideas, lugares, recuerdos en los que investigar y la magia de finalmente encontrarla
Profile Image for Missnöjd Konfirmand.
623 reviews17 followers
Read
July 17, 2026
Man kommer för den 75 sidor långa meningen, stannar för de härliga skrönorna.
Profile Image for Victoria.
6 reviews
November 25, 2025
Un interesantísimo flujo de pensamientos y una historia atrapante y conmovedora
Displaying 1 - 30 of 204 reviews