Loggboken fortsätter efter flytten från lägenheten i Finestre Paris, till en andrahandslägenheten i Stockholm, lägenheten där det inte finns någon ro och ingenting är Bodils eget lugn, hon längtar efter något eget att försvinna till, att hålla sig borta från människor och kritiker, vi får veta att hon ogillar kritiken efter ett boksläpp, att hon står ut med att hålla föreläsningar och att hon dessutom gör det trots att hennes människa slutat andas. Bodils tankar om de utsatta, de fattiga som inte finns upptagna i systemet. Räknas de inte tillräckligt mycket, kvinnan utanför porten som hon sett under tre år, som inte är alkolist. Trodde verkligen någon att världen skulle gå under 2012-12-12? Jag tycker loggboken känns väsentlig, jag cyklar över Slussen och Bodil berättar om det politiska programmet för att rusta upp just Slussen, hur man vanvårdar något tillräckligt länge för att vara tvungen att svepa stort med både pensel och palett. Carema, det politiska beslutet att privatisera, vad hände? Vad får vi istället? Väsentligt att både reflektera och beakta, det tas många beslut och det blir inte alltid rätt.