What do you think?
Rate this book
Jack
Boken, som består av tre delar, handlar om Jack, en bohemisk Stockholmsgrabb med författar- och musikerdrömmar och dennes vilda liv och leverne i Stockholm och på Gotland under 1970-talets tidiga år.
Den första delen av boken sjuder av ungdomlig livslust. Jack och hans vänner Bart, Jonny och Harald festar lite varstans i Stockholm, bland annat på Djurgården och i en våning på Östermalm. De reser också till Gotland en sommar och festar även där.
Andra delen av boken är skriven i dagboksform. Jack är diversearbetare för att klara uppehället och han inte bara när en dröm om att bli författare, han arbetar enträget på sin roman, som han tycker är en "fabulös historia". Under en period bor Jack och hans vänner i ett hus på landet utanför Norrköping och lever kollektivliv på Wiahem. Om stort och smått i livet filosoferar Jack i sina dagboksanteckningar.
Tredje delen är betydligt mörkare. Trots att Jack fått ett skivkontrakt och är på väg framåt i livet, sugs han allt mer in i ett virrvarr av alkohol, droger, kvinnoaffärer och psykiskt kaos.
Den första delen av boken sjuder av ungdomlig livslust. Jack och hans vänner Bart, Jonny och Harald festar lite varstans i Stockholm, bland annat på Djurgården och i en våning på Östermalm. De reser också till Gotland en sommar och festar även där.
Andra delen av boken är skriven i dagboksform. Jack är diversearbetare för att klara uppehället och han inte bara när en dröm om att bli författare, han arbetar enträget på sin roman, som han tycker är en "fabulös historia". Under en period bor Jack och hans vänner i ett hus på landet utanför Norrköping och lever kollektivliv på Wiahem. Om stort och smått i livet filosoferar Jack i sina dagboksanteckningar.
Tredje delen är betydligt mörkare. Trots att Jack fått ett skivkontrakt och är på väg framåt i livet, sugs han allt mer in i ett virrvarr av alkohol, droger, kvinnoaffärer och psykiskt kaos.
425 pages, Paperback
First published January 1, 1976
46 people are currently reading
631 people want to read
Ratings & Reviews
Friends & Following
Create a free account to discover what your friends think of this book!
Community Reviews
Displaying 1 - 30 of 43 reviews
August 3, 2020
Ganska ointressant, men kul att ha läst den. Det händer typ ingenting, finns ingen dramaturgi, och väldigt gubbig. Några roliga citat ibland.
”En vecka senare kom hon ut ännu en gång. I sängen upptäckte jag att hon parfymerat sitt könshår och det stötte mej en aning eftersom jag anser att en fitta ska lukta fitta och inte blommor.”
”En vecka senare kom hon ut ännu en gång. I sängen upptäckte jag att hon parfymerat sitt könshår och det stötte mej en aning eftersom jag anser att en fitta ska lukta fitta och inte blommor.”
June 9, 2022
Han gillar verkligen kvinnor
July 16, 2021
En rolig bok! Vet inte om det var meningen eller ej. Har inte åldrats särskilt väl!
December 14, 2024
Tidsdokument. Komisk (om än egentligen tragiskt), men språket gör det roligt. Huvudkaraktären påminner mig om samhället idag - trots att den utspelar sig i en helt annan tid - när det gäller det desperata sökandet efter meningsfullhet. Och den något individualistiska själviska andan vi kan se idag. Full fart framåt. Vi måste hela tiden göra något. Eller blir det paradoxalt då vårt ego som skrider framåt egentligen är någon slags självskada och egentligen är det ett bakåtsträvande utan dess like. Om jag avundas något är det att leva i en tid då de bara hoppade på cykeln, for ner på stan och vips så träffade de folk de kände. Vi lever i ett mycket mer ensamt samhälle idag än vad vi förstår. Idag ligger människan allt oftare ensam på soffan framför tv:n än att umgås med andra.
November 23, 2020
Hm. Läste den här boken 2014 senast, och då gav jag den endast 3 stjärnor, nu höjs betyget något. Första delen var jag djupt irriterad och tyckte det var väldigt fånigt och barnsligt alltihop, höll på att ge upp. Men tur att jag inte gjorde så, för andra och framför allt tredje delen är mycket bra. Ett lite överspelat och i dag töntigt ideal som skrivs fram, men förf. har en oerhört fin känsla för språk och detaljer. Man känner med Jack och det är banalt men man vill ha honom och man vill va honom!
August 8, 2018
Harvade mig genom första halvan och gav sedan upp. I n g e n t i n g händer ju? Trots miljarder ord i kaos. Uäääh. Förlåt, men jag gillar inte den här överhuvudtaget.
April 28, 2019
Brudar, bärs och brass. I tre delar.
April 17, 2023
Läsvärd, somrig men mörk. Del tre vägde upp för hopplösa del två. Del ett ändå bäst måste jag säga. Toppen språk. Mindre toppen tjat om det ena och andra. För vulgär för min smak men ändå bra.
October 24, 2022
HERREGUD vilken dålig bok.
October 1, 2020
Fick kämpa lite med denna, väldigt ojämn. Det är som att läsa en gammal svensk film. Ibland lite sexistisk och ibland väldigt rolig.
July 16, 2020
Mycket har skrivits om Jack. Jag fattar mig kort. Nää, Jack har det tufft 2020.
July 14, 2024
Fantastiskt, alla borde läsa. Vad finns att säga som inte redan sagts? Dekadent maskulinitet. Tänker såklart mycket på Östergren och Gentleman.
I boken får vi följa Jack, Bart, Sonja, Gerd och ett antal andra karaktärer som lever ett kringflackande liv. Det gäller särskilt männen. De är improduktiva, impulsiva och det finns alltid nån fest runt knuten. Samtidigt händer det ingenting. Medan vissa av deras kamrater dör eller gör en klassresa står vissa kvar och stampar.
En av de starkaste scenerna är när Jack hittar tjejen med asiatiskt utseende död i hennes lägenhet. Svårt att få den sekvensen ur skallen.
Misogynt? Självklart, flera händelser i boken är problematiska, men man ska inte glömma det sätt på vilket han skildrar de händelserna. Efter att ha läst denna och ytterligare ett par böcker av Lundell tycker jag att han tolkas väl hårt på den här punkten.
I boken får vi följa Jack, Bart, Sonja, Gerd och ett antal andra karaktärer som lever ett kringflackande liv. Det gäller särskilt männen. De är improduktiva, impulsiva och det finns alltid nån fest runt knuten. Samtidigt händer det ingenting. Medan vissa av deras kamrater dör eller gör en klassresa står vissa kvar och stampar.
En av de starkaste scenerna är när Jack hittar tjejen med asiatiskt utseende död i hennes lägenhet. Svårt att få den sekvensen ur skallen.
Misogynt? Självklart, flera händelser i boken är problematiska, men man ska inte glömma det sätt på vilket han skildrar de händelserna. Efter att ha läst denna och ytterligare ett par böcker av Lundell tycker jag att han tolkas väl hårt på den här punkten.
April 9, 2025
väldigt bra och rolig.
July 20, 2025
3-4? Älskade språket som skapar en väldigt rolig stämning. Däremot var karaktärerna, hans olika vänner och ”brudar”, vagt beskrivna och det kändes inte som att de hade olika personligheter. En perfekt bok i no-plot-just-vibes-kategorin. Första delen av boken var otrolig, de verkade ha så kul.
September 21, 2025
den är vad samlade verk trodde sig vara. språket checkar alla boxar för att vara otroligt men det är bara något med hela boken som saknar ett oomf
November 22, 2020
Jag gjorde mig illa på den här boken.
Precis som Jack själv idealiserar sin sprittande livsstil i första delen tyckte jag att det lät toppen, och förundrades, precis som han gjorde, över att man kunde leva som han och hans vänner gjorde. Kanske till och med att man kunde dricka så mycket och så otvunget hela tiden. Han var friare än jag, mindre rädd än jag och hungrigare än jag. Jag var avundsjuk på hur öppen han var inför världen och hur han bara bjöd in glädje och fest när han ville ha den. Jag tyckte det var irriterande med de passager då han bara tuggade på med typ verbala stereotypiseringar men tyckte beskrivningarna av festerna och vardagen blev roligare när de beskrevs så rörigt som allt beskrevs i första delen.
Under andra delen var det som att Jack var ett barn som hade blivit självmedvetet. Språket inte längre gränslöst och besinningslöst hungrigt, Jack själv fortfarande rolig och road av absurditeter men nu mer cynisk. Jag strök under en massa passager i del två eftersom det som hände fortfarande var roligt, och när det beskrevs så sardoniskt och med sån distans blev det skitkul. En metablick på en vilsen typ som fortfarande tycks tro på att livet ska och bör och måste vara spretigt och rörigt, stökigt och kul. Supandet blev dock, med det mer distanserade språket, konstigare att läsa om. När man inte längre var INUTI Jacks huvud och jag inte längre kunde KÄNNA hur han bara ville jaga efter nästa bil som en hund, springa ikapp nästa tjej på gatan, halsa en flaska vin innan lunch, kändes det annorlunda. Jack verkade uppleva det så också, supandet var inte en del av en livsstil han tyckte var självklar längre i och med att det sprittande och självklara hade försvunnit. Kvar var bara spriten och hur frekvent han söp.
I tredje delen träffade Jacks plötsligt mycket precisare, snyggare och självsäkrare språk mig som en vägg eftersom han nu verkade tappat bort även upplevelsen av att cynismen kunde vara rolig. Jack var plötsligt helt blasé inför livet överhuvudtaget och solklart deprimerad. Det var inte längre lika _trevligt_ att läsa och jag befann mig plötsligt i huvudet på någon som är helt desillusionerad. Plötsligt fick jag veta att Jack, som jag tyckt om att umgås med i 300 sidor, har varit en våldtäktsman hela tiden och jag insåg att jag inte visste vad jag skulle göra med den informationen. Jag, förmodligen likt Jack själv, blev för att orka läsa vidare tvungen att stuva undan det omedelbara äcklet i något fack där det blev något vagare, och jag satt plötsligt i förundran över att jag i flera hundra sidor bott i huvudet på en hemsk person. Supandet, apatin och monotonin kändes plötsligt ofrånkomligt. Värsta delen av boken var festen efter att hans dåvarande partner sagt att han var alkoholist. Det gjorde fysiskt ont att läsa om hur ful hans och Marlenas relation blivit och jag blev tacksam att jag aldrig behövt uppleva något liknande. Jag känner mig fortfarande illa berörd av en textrad som jag inte orkar anteckna. Det ligger under det sista bokmärket i boken om jag skulle vilja hitta dit igen.
Allt som var jobbigt med den här boken kom smygande. Alkoholismen, hans självupptagenhet, den fullständiga nihilismen och hopplösheten. Det var också deppigt som fan, att landa i insikten att det fanns en massa röda flaggor tidigt i boken som varnade för att han skulle bli helt håglös och vilsen, förstörd av alkohol, omöjlig att vara i en relation med och totalt upptagen med sin egen smärta och sin ihåliga bild av verkligheten. Och så förstås att Jack tillsammans med flera kompisar gruppvåldtog en kvinna när han var 16. Återigen vet jag knappt vad jag ska göra med den informationen eftersom det är så sjukt att jag i princip bott i Jacks huvud i nästan 500 sidor, att jag tyckt om honom, och att det är en del av vem han är.
Fan vad jag är glad över att jag lever mitt liv och inte Jacks. Jag är 26 nu och han var lika gammal när boken tog slut.
Fy fan vilket mörker.
"Okej va, muttrade den allt mörkade Harald, som om bärsan gått snett som fan inne i det där runda, vackra huvudet, men va fan ska det bli av oss grabbar. Vi är snart tjugofem i alla fall.
Kom loss nu Harald, sa jag, skål! Nu lever vi i nuet här och idag. När som helst kan det komma nån skenande häst och massakrera oss och då vore det väl för taskigt att behöva konstatera att det sista vi gjorde i våra liv var att sitta och grubbla över vad det skulle bli av oss. Skål!"
s29-30
"Bart var på prima humör.
Sådär ja, sa han och klappade sej på magen när han satt bakom sin stora ratt, nu har ballen fått sitt. Ett mycket tillfredsställande faktum tammefan!"
s47
"Ello kom förbi där jag stod i min avmättnad och smetade gips och han visslade och lät meddela att Karin är kär i mig och att hon kallar mej Moln. Hälften av tårarna kom sej av Linnéas hårdhet; hälften av obesvarad kärlek.
Tråkigt, sa jag, men jag är redan upptagen.
Jaså, sa Ello, av vem då?
Av mej själv."
s195
"Uppe på E4:an fann jag en berguv som troligen flugit mot en bil. Vacker var den och död. Jag stod länge med den i min hand och undrade vad man kunde ha en så död och vacker fågel till. Ingenting. Jag slängde den åter i diket bland gamla oljiga papper och plastförpackningar."
s198
"[Jack kommer tillbaka till Stockholm] Så steg jag så småningom av på Norra Bantorget och det var väl som jag hade väntat mig det. En massa bilar och människor som virrade omkring och tycktes undra vad dom i hela friden höll på med. Jag ville kliva av bussen igen men den var redan försvunnen. Så det var bara att börja böka sej igenom röran och efter bara fem minuter var jag åtminstone halvvägs inne i rytmen och efter en kvart hade jag anammat den totalt. Jag började ha väldigt bråttom att hinna hit och hinna dit och tunnelbanevagnar bromsade in och jag tröcks in i den trevliga stanken av upprörda människor och jag for genom stadens tunnlar med pupillerna på helspänn. Vid Medborgarplatsen steg jag av och rusade fram på det smutsiga kakelgolvet och upp på Folkungagatan där kommersen var strålande. Och jag var snart på väg att bli förälskad i all denna dårskap igen och föraktade mej själv för det."
s207
"Jag avverkade min sista dag på Stadshuset. Stal två pärmar. En ung AIK:are visade mej tornets innandömen som visade sej bestå av blankettförråd. Jag såg hur nån framtida romanhjälte tillsammans med sina kamrater ska få rigga upp en kanon på t ex Skinnarviksberget en solig sommarmorgon och skjuta hål på tornet och ur hålet kommer tonvis med blanketter att välla ut och skita ner den uppvaknande staden. Vårt stadshustorn, Stockholms och ibland till och med Sveriges symbol utåt, är inget annat än en byråkratins penis full med byråkratins blod."
s218
"Så är det nämligen när läget är som mest inkört i bergväggen och tillvaron just står i begrepp att lägga en ambulansfilt över en då rusar det in en vildhårig kvackare på scenen och ger en ett skott i venen så man hoppar upp som en kåt lax ur forsen och slänger filten över axeln och trallar iväg och har glömt vad det var som tröck ner en."
s246
"Vaknade i en smällhet lägenhet. Irrade omkring naken och bakfull tills jag hittade köket där jag drack tre liter vatten. På köksbordet låg en lapp. "är och badar i Snäck. Puss Gunilla."
Puss puss du, Gunilla, sa jag och cyklade hem i solhettan."
s276
Hela kapitlet från s283 till s293
"12 september
Steg upp klockan fem. Trött och avskyvärd.
Bad vid åttatiden Bart dra åt helvete.
Dra åt helvete själv, svarade han.
Gå och dö, sa jag.
Dö själv, sa han.
Sen stack vi och köpte whisky och söp oss fullare än indianer.
Imorgon ska jag åka till Boden."
s321
Precis som Jack själv idealiserar sin sprittande livsstil i första delen tyckte jag att det lät toppen, och förundrades, precis som han gjorde, över att man kunde leva som han och hans vänner gjorde. Kanske till och med att man kunde dricka så mycket och så otvunget hela tiden. Han var friare än jag, mindre rädd än jag och hungrigare än jag. Jag var avundsjuk på hur öppen han var inför världen och hur han bara bjöd in glädje och fest när han ville ha den. Jag tyckte det var irriterande med de passager då han bara tuggade på med typ verbala stereotypiseringar men tyckte beskrivningarna av festerna och vardagen blev roligare när de beskrevs så rörigt som allt beskrevs i första delen.
Under andra delen var det som att Jack var ett barn som hade blivit självmedvetet. Språket inte längre gränslöst och besinningslöst hungrigt, Jack själv fortfarande rolig och road av absurditeter men nu mer cynisk. Jag strök under en massa passager i del två eftersom det som hände fortfarande var roligt, och när det beskrevs så sardoniskt och med sån distans blev det skitkul. En metablick på en vilsen typ som fortfarande tycks tro på att livet ska och bör och måste vara spretigt och rörigt, stökigt och kul. Supandet blev dock, med det mer distanserade språket, konstigare att läsa om. När man inte längre var INUTI Jacks huvud och jag inte längre kunde KÄNNA hur han bara ville jaga efter nästa bil som en hund, springa ikapp nästa tjej på gatan, halsa en flaska vin innan lunch, kändes det annorlunda. Jack verkade uppleva det så också, supandet var inte en del av en livsstil han tyckte var självklar längre i och med att det sprittande och självklara hade försvunnit. Kvar var bara spriten och hur frekvent han söp.
I tredje delen träffade Jacks plötsligt mycket precisare, snyggare och självsäkrare språk mig som en vägg eftersom han nu verkade tappat bort även upplevelsen av att cynismen kunde vara rolig. Jack var plötsligt helt blasé inför livet överhuvudtaget och solklart deprimerad. Det var inte längre lika _trevligt_ att läsa och jag befann mig plötsligt i huvudet på någon som är helt desillusionerad. Plötsligt fick jag veta att Jack, som jag tyckt om att umgås med i 300 sidor, har varit en våldtäktsman hela tiden och jag insåg att jag inte visste vad jag skulle göra med den informationen. Jag, förmodligen likt Jack själv, blev för att orka läsa vidare tvungen att stuva undan det omedelbara äcklet i något fack där det blev något vagare, och jag satt plötsligt i förundran över att jag i flera hundra sidor bott i huvudet på en hemsk person. Supandet, apatin och monotonin kändes plötsligt ofrånkomligt. Värsta delen av boken var festen efter att hans dåvarande partner sagt att han var alkoholist. Det gjorde fysiskt ont att läsa om hur ful hans och Marlenas relation blivit och jag blev tacksam att jag aldrig behövt uppleva något liknande. Jag känner mig fortfarande illa berörd av en textrad som jag inte orkar anteckna. Det ligger under det sista bokmärket i boken om jag skulle vilja hitta dit igen.
Allt som var jobbigt med den här boken kom smygande. Alkoholismen, hans självupptagenhet, den fullständiga nihilismen och hopplösheten. Det var också deppigt som fan, att landa i insikten att det fanns en massa röda flaggor tidigt i boken som varnade för att han skulle bli helt håglös och vilsen, förstörd av alkohol, omöjlig att vara i en relation med och totalt upptagen med sin egen smärta och sin ihåliga bild av verkligheten. Och så förstås att Jack tillsammans med flera kompisar gruppvåldtog en kvinna när han var 16. Återigen vet jag knappt vad jag ska göra med den informationen eftersom det är så sjukt att jag i princip bott i Jacks huvud i nästan 500 sidor, att jag tyckt om honom, och att det är en del av vem han är.
Fan vad jag är glad över att jag lever mitt liv och inte Jacks. Jag är 26 nu och han var lika gammal när boken tog slut.
Fy fan vilket mörker.
"Okej va, muttrade den allt mörkade Harald, som om bärsan gått snett som fan inne i det där runda, vackra huvudet, men va fan ska det bli av oss grabbar. Vi är snart tjugofem i alla fall.
Kom loss nu Harald, sa jag, skål! Nu lever vi i nuet här och idag. När som helst kan det komma nån skenande häst och massakrera oss och då vore det väl för taskigt att behöva konstatera att det sista vi gjorde i våra liv var att sitta och grubbla över vad det skulle bli av oss. Skål!"
s29-30
"Bart var på prima humör.
Sådär ja, sa han och klappade sej på magen när han satt bakom sin stora ratt, nu har ballen fått sitt. Ett mycket tillfredsställande faktum tammefan!"
s47
"Ello kom förbi där jag stod i min avmättnad och smetade gips och han visslade och lät meddela att Karin är kär i mig och att hon kallar mej Moln. Hälften av tårarna kom sej av Linnéas hårdhet; hälften av obesvarad kärlek.
Tråkigt, sa jag, men jag är redan upptagen.
Jaså, sa Ello, av vem då?
Av mej själv."
s195
"Uppe på E4:an fann jag en berguv som troligen flugit mot en bil. Vacker var den och död. Jag stod länge med den i min hand och undrade vad man kunde ha en så död och vacker fågel till. Ingenting. Jag slängde den åter i diket bland gamla oljiga papper och plastförpackningar."
s198
"[Jack kommer tillbaka till Stockholm] Så steg jag så småningom av på Norra Bantorget och det var väl som jag hade väntat mig det. En massa bilar och människor som virrade omkring och tycktes undra vad dom i hela friden höll på med. Jag ville kliva av bussen igen men den var redan försvunnen. Så det var bara att börja böka sej igenom röran och efter bara fem minuter var jag åtminstone halvvägs inne i rytmen och efter en kvart hade jag anammat den totalt. Jag började ha väldigt bråttom att hinna hit och hinna dit och tunnelbanevagnar bromsade in och jag tröcks in i den trevliga stanken av upprörda människor och jag for genom stadens tunnlar med pupillerna på helspänn. Vid Medborgarplatsen steg jag av och rusade fram på det smutsiga kakelgolvet och upp på Folkungagatan där kommersen var strålande. Och jag var snart på väg att bli förälskad i all denna dårskap igen och föraktade mej själv för det."
s207
"Jag avverkade min sista dag på Stadshuset. Stal två pärmar. En ung AIK:are visade mej tornets innandömen som visade sej bestå av blankettförråd. Jag såg hur nån framtida romanhjälte tillsammans med sina kamrater ska få rigga upp en kanon på t ex Skinnarviksberget en solig sommarmorgon och skjuta hål på tornet och ur hålet kommer tonvis med blanketter att välla ut och skita ner den uppvaknande staden. Vårt stadshustorn, Stockholms och ibland till och med Sveriges symbol utåt, är inget annat än en byråkratins penis full med byråkratins blod."
s218
"Så är det nämligen när läget är som mest inkört i bergväggen och tillvaron just står i begrepp att lägga en ambulansfilt över en då rusar det in en vildhårig kvackare på scenen och ger en ett skott i venen så man hoppar upp som en kåt lax ur forsen och slänger filten över axeln och trallar iväg och har glömt vad det var som tröck ner en."
s246
"Vaknade i en smällhet lägenhet. Irrade omkring naken och bakfull tills jag hittade köket där jag drack tre liter vatten. På köksbordet låg en lapp. "är och badar i Snäck. Puss Gunilla."
Puss puss du, Gunilla, sa jag och cyklade hem i solhettan."
s276
Hela kapitlet från s283 till s293
"12 september
Steg upp klockan fem. Trött och avskyvärd.
Bad vid åttatiden Bart dra åt helvete.
Dra åt helvete själv, svarade han.
Gå och dö, sa jag.
Dö själv, sa han.
Sen stack vi och köpte whisky och söp oss fullare än indianer.
Imorgon ska jag åka till Boden."
s321
This entire review has been hidden because of spoilers.
August 10, 2022
En skön story om en eskalerande dekadens. Del 1 och 3 är storartad, en drömmigt kryddad pojkdröm där jaget oftast står i fokus. Det känns som en enklare tid som nog inte alls var speciellt behaglig att uppleva.
En lätt alkohol och besudla kvinnor romans i ren bukowski manér har inte åldrats allt för bra in i dagens värderingar och känns ibland mer som snuskfiktion hämtat i en insändare från valfri porrblaska. Även döden behandlas på ett väldigt avisande och distans, den påverkar inte, den sker bara.
Den har starka guldkorn, en observans på miljöer får mig också att sakna skräniga fyllon på KB, doften av varm bilplåt, blicken efter kvinnor som nekat Jack och jakten efter Sonja och en polare som cyklar ner i en sjö med hyrd damtralla.
Del 2 är dock hemsk, dagboksformatet faller inte mig i smaken, det blir stötigt och repetitivt.
Solklar svag 4. rekommenderas vidare.
En lätt alkohol och besudla kvinnor romans i ren bukowski manér har inte åldrats allt för bra in i dagens värderingar och känns ibland mer som snuskfiktion hämtat i en insändare från valfri porrblaska. Även döden behandlas på ett väldigt avisande och distans, den påverkar inte, den sker bara.
Den har starka guldkorn, en observans på miljöer får mig också att sakna skräniga fyllon på KB, doften av varm bilplåt, blicken efter kvinnor som nekat Jack och jakten efter Sonja och en polare som cyklar ner i en sjö med hyrd damtralla.
Del 2 är dock hemsk, dagboksformatet faller inte mig i smaken, det blir stötigt och repetitivt.
Solklar svag 4. rekommenderas vidare.
August 9, 2022
Den bästa bok jag läst, tyckte jag när jag läste den i gymnasiet. Kanske inte håller det måttet fortfarande - men nästan! Får mig sakna Stockholm så mycket och bli sugen på knull å knark. Den e sååååå bra
April 24, 2016
Som On The Road fast på svenska. Fantastiskt levande språk och en känslomässig bergochdalbana.
June 18, 2021
Några trevliga inslag speciellt för att läsa under en pandemi när man knappt kan gå ut och ta en öl. Den spontana livsstilen är rolig att hänga med i men samtidigt så fruktansvärt tråkigt och händelselöst. Vet fortfarande inte riktigt vad som är själva storyn. Några få partier som jag verkligen gillade men annars är jag förundrad att jag tagit mig igenom dessa 400 sidor.
September 26, 2024
Jävligt jobbig faktiskt är boken med mitt namn ibland. Skriven så man vill sucka åt den, men nog är den rätt skön också. Skön distans till sig själv ibland. Ibland inte. Bok I och II är bättre än III som mest var tjatig. II var nog bäst eftersom den lämnar mindre rum för upprepningar men det hämmar också stilen lite. Jag är glad att jag läst den och kan tänka mig mer Lundell. Men inte på ett tag.
May 19, 2019
Skall vara en stor generations roman men jag tillhör nog inte den generationen? Idag skulle man kalla huvudpersoner en slacker och jag personligen ser inget intressant att följa honom genom en sommar i Stockholm
August 5, 2020
Kanske var jag för gammal för den. Läste/lyssnade för några år sedan. Säger som en annan recensent här: brudar, bärs och brass, fast jag har för mig det var mer vin än öl.... Ointressant manligt oansvar.
July 16, 2022
Fantastiskt språk och man vill absolut läsa vidare. Men det är inte direkt någon handling mer än att man får följa Jack under några år. Svårt att förstå att det ses som ”arbetarroman” eftersom Jack knappt arbetar utan mest super.
November 20, 2023
Stundtals underhållande läsning med igenkänningsfaktor, emellanåt känns det hela lätt osammanhängande utan någon tydlig följetong/röd tråd överhuvudtaget... även om det kanske är tanken, men det finns liksom ingen konkret "story".
October 5, 2024
Det är sprit, Stockholmsnätter i 70-tal, mer sprit och tjejer till höger och vänster och bakfylla och osannolika resor och allt i huvudet på en ångestdriven självupptagen kille och vad fan är det som gör att man slukar den och rakt av köper den och typ helt ärligt älskar den? Fråga mig inte
June 22, 2017
Vackert språk i del 3, men inget jag skulle rekommendera.
January 15, 2018
Lite svårläst och rörig...
January 16, 2021
Var en plåga att ta sig igenom. Några ljuspunkter men överlag var det alldeles för lite handling och mest nästan 500 sidor elände.
February 7, 2021
Ganska grov emellanåt samt lite ojämn. Blir lite mycket med 470 sidor om alkohol, fest och gräs
Displaying 1 - 30 of 43 reviews