Jamilet trodde fortfarande på att señor Peregrino hade älskat Rosa högre än någonting annat i världen. Men samtidigt var hon förvånad över att han visste så lite om henne Den unga mexikanskan Jamilet bor i Los Angeles, där hon genom sitt arbete på ett psykiatriskt sjukhus blir god vän med den excentriske señor Peregrino. Med Jamilets hjälp får señor Peregrino tillbaka sin frihet, och han gör henne officiellt till sin arvinge. Men Jamilet kan inte glömma señor Peregrinos berättelse om hur han som ung vandrade den legendariska pilgrimsvägen till Santiago de Compostela och mötte sitt livs kärlek Rosa bara för att förlora henne igen. Jamilet känner ett oförklarligt band till Rosa. När hon får veta att både hon och Rosa föddes med samma slags födelsemärke, satsar hon allt på att ta reda på Rosas historia, även om det innebär att hon måste bryta mot lagen och sätta sitt förhållande till señor Peregrino på spel. Hennes sökande för henne till Mexico och Spanien och hon gör upptäckter som är mer fantastiska än hon någonsin kunnat föreställa sig.
I was born in Cuba at the height of the revolution. My family left when I was nine months old so I have no memories of my own, although I "borrowed" countless memories from my parents, grandparents, aunts, uncles and cousins. I grew up in a quiet Los Angeles suburb and secretly dreamed of becoming a writer, but after high school I decided to study psychology instead and became a marriage and family therapist. I'm glad I did because my experience as a therapist is what finally inspired me to face my fears, and embrace my dream of becoming a writer. Most of my clients over the years have been immigrants like me so many of my stories reflect the themes of lost homeland, and the search for meaning/identity in a new world. I think of myself more as a story teller than a writer. Perhaps because as a story teller it is easier to envision myself engaging in a two way conversation with my readers, much as I do with my clients. Nothing is more gratifying for me than to receive comments and messages from my readers. I learn so much, and it inspires me as nothing else to keep writing.
I did really enjoy this book even though i had hoped it would end otherwise. I loved those words that came .. I was terrible glad that they found each other. But this book can prove how terrible anyone can be, just because of jealousy.
First of all, I just want to say thank you to Cecilia Samartin for the experience that this book gave me. The story of this book is so amazing, beautiful and touching, I actually have no better words to describe it. Therefore, I really don't want to say anything bad about this book, not at all, but in a way I found the ending (last 150-200 pages) a little bit rushed? I don't really know. I don't think it could've been written in another way though. Maybe I only felt like that because it happened so much at the end, I don't know. And, I also got a little bit disappointed/frusterated when I read the last ten pages, because I didn't fully understand how it all made sense at the end? I found it very confusing actually... But besides the last ten pages it really touched me in so many different ways and as I said, the experience of reading this beatiful book was so amazing. I cried more during the last 100 pages of the book, than I've cried over any book earlier. But besides crying the book has also made me laugh so many times. Haha, I found Carmen and her personality hilarious. I laughed more times of her comments than I can count. Cecilia Samartin is now one of my favorite authors! (I would give the book five stars if it weren't for the last ten pages!)
För nästan två år sedan läste jag första delen i den här serien och föll pladask, då var jag väldigt glad över att jag redan hade andra delen i hyllan. Det tog ändå ända till nu innan jag läste den. Lite grämer det mig att jag lät så mycket tid gå mellan böckerna. Läs mer på min blogg
A true Samartin novel, and a wonderful dive into the world of Señor Peregrino, Rosa and Jamilet. It was a beautiful and well-written story, but I am a little confused and frustrated about the ending, when the line between fantasy and reality is removed and the reader is left uncertain about which events that actually took place. That beeing said, it fulfilled all my wishes for a sequel to Señor Peregrino <3
Good unpredictable plot, at times quite exciting with some supernatural elements. But the characters where not that interesting, a few of them yes but kind of either black or white, no or little gray zones. The villain Mrs B was just evil with no real apparent reason. People where either good or bad. The most interesting charachter was tia Carmen although she was illustrated with some contempt. Entertaining but a bit shallow.
Glad as I am that the character of Rosa gets some flesh, this story should have ended with the first book. This is really unoriginal and basic. Useless ending. And why are all the ladies throwing themselves at the spineless Anthonio and Eddie? Why are we told to find Carmen so disgusting? With these virginal Mary Sue heroines I'm starting to wonder if the author is mormon or something.
A wonderful continuance to Señor Peregrino, which didn't grab me as much as this one. Book was lovely to read and the story took surprising and interesting turns.
Det var några år sedan jag läste Señor Peregrino, som jag gillade väldigt mycket. För inte så länge sedan läste jag Drömhjärta som jag gillade supermegamycket. Med andra ord betar jag mig igenom Cecilia Samartins böcker nu i full fart.
Okej så detta är andra delen i en serie. Trots att det var år sedan jag läste första delen kom jag in i berättelsen ganska snabbt och blev inte speciellt förvirrad. Den var spännande och språket var fantastiskt…
Däremot har jag två saker att peka på. Först, slarvfelen. Jag har en talang att upptäcka slarvfel när jag läser och efter två-tre blir jag provocerad. Självklart inte när någon skrivit en text någonstans, slarvfel gör vi alla, jag också. Men en publicerad bok med flera korrläsare som dessutom är i pocket menat att det inte är första upplagan. COMMON! Den andra är ordvalen… Ja, ordvalen. Många av dom används inte längre. Beskrivningen av folk som fula och vackra kändes väldigt gammaldags och obehaglig. Ja nästan lite bröderna Grimm då alla med dåliga egenskaper är fula beyond compare och alla med bra egenskaper så sjukt vackra. Var första boken så? Förmodligen… Och ord som numera är slurs som man inte längre skriver. Jag förstår att man kan gå med tiden och använda dessa begrepp på homosexuella, romer och svarta men alltså om dessa ord ska med vill jag ha en disclaimer att dessa ord i dagsläget inte är ok att använda och problematiska. Satt hela tiden och undrade ”använder karaktären dessa ord för att det var då eller är författaren/översättaren ignorant?”
Om vi bortser från detta (som jag ändå inte vill bortse för mycket ifrån) så var boken spännande. Hade dock ingen aning om vad som hände i slutet och hoppas det förklaras mer i bok tre. Det var en bra bok, men drar bort i betyg för språket och användandet av problematiska ord.
Lumoava tarina, viihdyttävä juoni, henkilöhahmotkin vähintään jees.
seuraavassa lieviä spoilereita:
Luin tätä realistisena kertomuksena, joten fantastiset/maagiset elementit tuntuivat todella oudoilta. Näyt, unet ja sydämen tieto vailla empiirisiä todisteita käyvät päinsä, mutta "ne olivat minun luuni" oli jo vähän liikaa. Ehkä tämän voisi tulkita symbolisella tasolla, mutta mielestäni teksti tukee vahvemmin kirjaimellista tulkintaa ja sopii yhteen kreisin lopetuksen kanssa, ja näiden seikkojen yhteisvaikutuksesta sekä kummallisesta seksuaalisesta sävystä Carmenin ja herra Peregrinon välillä annan vahvan neljän tähden sijasta kolme.
Niin, lopetus! Lopetus oli hyvin hämmentävä – en yhtään innostunut ajatuksesta, että Rosa olisi kyennyt loitsimaan menneisyyteen niin suuria muutoksia, joiden pitäisi kaiken lisäksi kumota päähenkilön syntymä. Tarinalle tarjottiin kahta lopetusta, enkä tiedä, kumpi niistä on oikea – mUtTa eHkÄ tOtuUS aSustELee sYvÄLLä LuKiJAn sYdÄmEsSä eiKä siTä vOi LöYtÄä kiRjaN siVuiLta. ✨ Nyt pitää lukea kolmas Peregrino-sarjan osa, ihan vain siksi, että saan tietää tarinan todellisen lopun.
This entire review has been hidden because of spoilers.
Even with being dissapointed by odly rushed and highly confusing ending, I enjoyed this story more than Señor Peregrino. It had more humor in it and I liked reading about Rosa’s past and familiar things (from the first book) happening from her point of view.
This series is surprisingly deep at times even though it’s still something lighter to read between heavier subjects I usually prefer the most, so I’ll definitely want to read also the third book someday.
La Peregrina jatkuu luontevasti siitä, mihin sarjan ensimmäinen jäi. Kerronta on sujuvampaa ja peilaa paljon aiemmin toisesta näkökulmasta kerrottuja tapahtumia. Loppu on hämmentävä.
Aiemmin olin pitänyt Samartinin sopivasti viihteellisistä kirjoista hetkenä, kun kaipaa kevyttä luettavaa, mutta La Peregrina tuntui hieman turhankin viihteelliseltä. Kerronta ja kieli tökkivät monella tavalla (liekö vika enemmän alkuteoksen vai suomentajan), tekstin sävy oli oudon humoristinen ja perverssi kun ajattelee tarinaa, alku oli tylsä ja loppu ei kovin uskottava.
Pisteitä siitä, että kirjan viimeisen osuuden luki yhtä kyytiä ja että luultavasti on pakko lukea jatko-osakin.
Meget poetisk og flot skrevet bog. I den første ser og hører vi kun tingene fra Jamilets synspunkt, men i denne følger vi alle personerne og vi får Rosas historie. Jeg er ikke helt tilfreds med slutningen, hvad skete der lige der? Det var lidt for nemt efter den lange 600 siders opbygning. Og gud hjælpe mig om der ikke står "fortsættes" til sidst. Efter 625 sider havde jeg forventet en konklusion af en eller anden art.
Ihana jatko-osa Senor Peregrinolle. Samartinille tuttu maaginen realismi näkyi tässäkin, tosin tuota maagisuutta koin tässä kirjassa olevan vielä enemmän kuin aiemmissa. Espanjalainen mustalaiskulttuuri oli kiehtovasti kuvailtu ja kirjan tunnelma taas upea. Loppuratkaisua jäin kovasti miettimään, enkä oikein tiedä mitä mieltä siitä olin... Hieno kirja kuitenkin!
Ei voi kuin ihailla sitä tarinan imua, jonka Samartin kykenee luomaan. Romantiikkaakin vierastavalle lukijalle tästä kehkeytyi lukunautinto :) Lykkäsin kirjaan tarttumista, koska se vaikutti ulkonaisesti turhan tiiliskiveltä, mutta hujauksessa tämän sitten luki.
Petyin tähän sarjan kakkososaan. Samartin yritti kulkea maagisen realismin jalanjäljissä, mutta minulle lukukokemus jäi vaisuksi ja tarina pelkästään epäuskottavaksi. En pid siitä, kun jo kirjan alussa näen, mihin sen asklemerkit ovat johtamassa. Sujuvalukuista hömppää toki.