Mitt allra första minne. Jag är väldigt liten, nästan en liten bebis. Jag skriker och det är kallt och hårt, som om jag ligger på ett golv. Jag skriker och skriker, mitt ansikte är alldeles blött av tårar. Jag ropar på mamma, men ingen kommer. Ingen hör mig. Jag är en liten tjej med mörkt lockigt hår. Jag har ett gult nattlinne med vita svampar på. Det är långärmat och går ända ner till fötterna.
Skugges språk funkar. Jag är ett stort fan av hennes krönikor men hennes prosa har jag inte alltid gillat. I det här fallet funkar beskrivningarna och det är rått och desperat. Lite får jag tyvärr också känslan av att Skugge har ett Budskap med den här novellen. Typ att: Såhär Illa Går Det Om Mammor Inte Kramar Sina Barn.
Den handlar om en trasig tjej som försöker minnas sin barndom. Det är endast fragment av en kärlekslös relation till sin mamma som dyker upp på olika sätt. Mer har jag inte att säga om den. Jag gillar den inte.
I've read it, but I'm not sure I liked it. I'm not even sure what it was. Might be compared with modern "abstract" art, something I often just don't understand.