Trotsky

by Pierre Broué

La personnalité de Trotsky est aussi hors du commun que sa destinée. Machine intellectuelle parfaitement agencée, au rendement exceptionnel, on peut dire de lui ce que lui-même disait de Lassalle et de Jaurès quant à la puissance physique de leur intellect : rigueur et imagination, puissance de rêve et finesse de l’analyse, netteté des objectifs et souplesse des méthodes, il disposait de tout cela.
Mais cet orateur gigantesque, cet écrivain à l’immense talent a été aussi chef d’armée, dirigeant de l’Etat, du parti, diplomate, organisateur des transports et l’un des plus fins analystes de la société civile et des questions culturelles. Il a fait la révolution et travaillé avec Lénine à la tête de l’Etat soviétique pendant cinq années décisives. Il est tombé du pouvoir dans l’exil plus vite qu’il n’y avait accédé (avant de voir les siens systématiquement supprimés, et de succomber en 1940 sous les coups d’un bras armé par Staline).
Du fait de la plus formidable tentative de l’Histoire menée pour faire de lui un « non-personne », il a pu sembler oublié du peuple soviétique. Or l’on découvre qu’il a conservé sa place dans « l’histoire vécue » qui se raconte dans les familles et que son souvenir hante au moins les salles et les turnes des universités d’URSS. Aucun des autres « Grands » des pays étrangers en 1917 ne jouit d’une renommée aussi universelle et de la capacité à provoquer des polémiques à partir de son seul nom.

Né en 1926, Pierre Broué, docteur ès lettres, est professeur à l’Institut d’études politiques de l’Université des Sciences sociales de Grenoble. Il est également président et directeur scientifique de l’Institut Léon Trotsky, qui édite les Cahiers Léon Trotsky .

Genres: Biography

1106 pages, Flexibound

First published January 1, 1979

About the author

Pierre Broué was a French historian and Trotskyist revolutionary militant whose work covers the history of the Bolshevik Party, the Spanish Revolution and biographies of Leon Trotsky.

Reviews

[Mir Bal · Rating 2 out of 5]

När en skriver eller behandlar en biografi över ett levnadsöde som förändrat värden finns det för det mesta ett standardverk att förhålla sig till, en tidigare biografi mot vilken alla senare biografier mäts. Ett literärt paradigm. Detta verk står kvar som en måttstock fram tills ett nytt paradigm skrivs. Det mest kända exemplet är Alan Bullock biografi över hitler. En studie i tyranni. Trots att den boken blivit motbevisad gång på gång är det ett verk som inte går att komma ifrån. Ett annat exempel är Isaac Deutschers biografi över Stalin som senare ersatts av ett nytt paradigm, Simon Sebag Montefiores bok Stalin: Den Röde tsaren och hans hov.

Pierre Broué försöker sig på att göra något liknade. Förutom biografin över stan Isaac Deutscher skrev är han mest känd för sin triologi över Trotskij, Broué försöker i denna 1000 sidiga tegelsten ta över kronan som som Trotskijs officiella biograf.

Han misslyckas fatalt. Den förra ständiga sekreteraren för den svenska akademin Peter Englund beklagade i sin essä över Trotskij, den ryska revolutionens förkämpe par excellence, Lenins rättmätiga arvtagare, petrogradsovjetens ordförande, röda armens grundare och överbefälhavare att Deutscher reducerade sig själv till ”en lallande biograf” som inte kunde se något fel i Trotskij. En något orättvis kritik men det finns ändå ett korn av sanning i den. Broué har i sin biografi tagit rakt motsatts ståndpunkt. Han anser att Deutschers milda kritik är att jämställa med ett karaktärsmord.

Nå. Detta är en försvarsskrift över Trotskij, förkläd till en biografi. Där Broué inte är redo att vika en tum, Trotskij var en perfekt människa och en perfekt politiskt tänkare. För att kunna komma till den slutsatsen måste naturligt viss privatlivet, kärleksaffärerna hans katastrofala föräldraskap princip totalt ignoreras. Trotskij var en politisk man så det går att förlåta. Istället fokuserar Broué på det politiska spelet, vem som viste vad när, hur de interna stridigheterna i Sovjetunionen såg ut, vilka dokument vem hade tillgång till när. Han kartlägger på ett briljant sätt de schizofrena falangstriderna men en detaljrikedom och systematik som skulle göra en frimärkssamlare grön av avund. För den som vill förstå hur den politiska apparaten i Sovjetunionen fungerade och hur Stalin lyckades utmanövrera såväl Lenin som Trotskij är det nyttig läsning. Det är en bok som är så grundligt efterforskad att det är svårt att se hur till och med den mest hårdbarkade stalinist skulle kunna komma undan denna läsning utan en stark känsla av avsmak för de lögner och dubbelspel som all form av opposition utsattes för.
Att det är en nyttig bok faktamässigt kan möjligt vis väga upp att den är totalt perspektivlös och partisk. Men Broué begår en än värre synd än att vara än att obalanserad. Han lyckas göra Trotskij liv ointressant. Hur det är möjligt att få den ryska revolutions militära ledares liv, som sedan blev förråd och förvisad av sinna egna, som hade en affär med en av 1900-talets största konstnärer samtidigt som han bervväxlade med många av den tidens ledande vetenskapsmän, författare och konstnärer, samtidigt som han var på flykt från lönnmördare till tråkig läsning är visserligen i sig spännande. Det är en bedrift som en på något sätt måste beundra Broué för. Det beror på tre saker, för det första hans slaviska trohet mot Trotskij som antagligen skulle gjort den samma ursinnig. Två, att biografin reduceras till protokoll och utredningar om vem som hade tillgång till vilka dokument och siffror. Sist men inte minst, att Broué är en tråkig författare utan någon känsla för still.

För den som är besatt av Sovjetunionens historia är det värt att tvinga sig igenom den här boken. Men för den som bara är intresserad, läs Deutschers teologi. Den är visserligen gammal, vi vet idag mycket som vi inte viste då. Men i stora drag håller den. Och framför allt, det är rolig läsning. Att läsa en biografi om en revolutionär skall aldrig vara så tråkigt att du längtar tillbaka till det löpande bandet. Det är Broués största synd. Trotskij hade aldrig förlåtit honom för det.